Det jag var mest rädd för var att “somna” på bussen. Att glida in i mitt inre och glömma bort att kliva av. Det är det som orsakat min busskräck. Rädslan för att “vakna” och vara någonstans långt borta, utan att hitta och utan att våga fråga någon.
Så när jag stod där och såg ut över publiken var det värsta egentligen över. Jag var på plats. Det enda som återstod att vara rädd för var den första meningen.
- Jag heter Immanuel Brändemo och jag har Aspergers syndrom.
Jag hade förväntat mig att uppfatta åtminstone ett frågande ansikte. Jag hade förväntat mig någon fråga efteråt. Jag övervägde tillochmed att lägga till något om det i slutklämmen eftersom det var så uppenbart. Kunde jag slänga in ett “Jag beter mig neurotypiskt, för jag försöker infiltrera neurotypernas hemliga rörelse” kunde jag ha improviserat ännu mer om jag velat. Det kändes bara så överflödigt.
Det var första gången jag föreläste “på riktigt” om något som inte handlar om transfrågor. För första gången var jag inte där i egenskap av transsexuell. Jag var där som aspie. Kanske var det därför jag slapp frågor om mitt namn och min halvandrogyna uppenbarelse. Konstig som konstig.
Läs även andra bloggares åsikter om Asperger, NPF, transsexualism, HBT, föreläsning, funktionshinder, fördomar, fobi
6 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Det ska du vara nöjd med. Det är i alla fall inte jättekonstigt.
Tänk om dom inte upplevde dig som konstig utan som intressant? En intressant människa som hade mycket att berätta, något att lyssna på. Så tror jag.
Applåder till dig!
Jag var jättenervös första gången jag skulle föreläsa, om precis samma sak. I en timme skulle jag stå inför över hundra människor och prata.
Men egentligen så pratar jag ju bara om min egen verklighet, och det finns inga rätt eller fel, det är bara ärlighet som gäller.
You go, det behövs fler som ‘oss’.
Psyk: Japp, det är jag
Rosa: Jo, det är klart. Men liksom, vi var ju många som var “konstiga” där. Det var en blandning mellan proffs och diverse patienter, anhöriga osv. Och då är en slags konstighet mindre viktig.
Sara: Någon sa 50 pers. Efteråt kom en värd fram och sa “200 pers”. Det var tur att hon sa det efteråt och inte innan…
Hej Trollhare.
Jag måste erkänna att jag drömde om dig häromnatten! Detta utan att ha pratat med dig tidigare (frånsett några enstaka kommentarer genom åren). I drömmen befann vi oss gående på en stig tillsammans med en tredje person. Du frågade oss vilket kön vi ansåg att du tillhörde. Den tredje kom med flera dumma gissningar och jag skämdes något gudomligt. Själv sa jag: - Det finns tre kön; man, kvinna och androgyn (i efterhand måste jag erkänna att jag inte hade en susning om vad “androgyn” innebar, men frågade min sambo på morgonen som sa något om att det har med just könsrelaterade frågor att göra?)
I vilket fall som helst blev du överumplat glad över det svar jag gav. Det var så härligt att se! Nu kanske verkligheten ser annorlunda ut, men ville bara tala om att det finns folk där ute som hejar på dig…
Kramar!
Aaaaw, så gulligt sagt. Hm… androgynitet som ett tredje kön… Inte så tokig idé alls. Fast det är ju egentligen enserie egenskaper.