Det är synd om heterosexuella

Jag kommer inte längre än hundra meter från vårdcentralen förrän jag sparkar av mig sandalerna. Det var så varmt att jag bestämde mig för att försöka gå utan strumpor idag. Dålig idé. Nu har jag plötsligt sex stycken blåsor fördelade på två stycken fötter. Det spelar ingen roll att mina sandaler är ortopediska och specialgjorda efter avgjutningar av mina fötter. De har kostat skattebetalarna åtskilliga hundralappar, men utan strumpor är de nästan lika mycket tortyrredskap som vilka andra skor som helst.

Med sandalerna i handen börjar jag gå hemåt. Någon smartskalle i den här staden har bestämt att alla vårdcentraler ska ligga vid sjukhuset. Det betyder drygt en halvtimmes promenad enkel väg, om en går snabbt. Det gör jag inte utan skor.

Istället sjåpar jag mig fram. Vevar med armarna, grimaserar åt gruset, böjer vristerna på det bögigaste sättet för att dämpa stötarna mot mina sköra trampdynor. Jag inser att det är svårt att röra sig på ett manligt sätt när en har ont i fötterna. Det är inte ens fjolligt. Det är Fran Fine. Jag rör mig som en livs levande barbiedocka. Och jag inser att det förmodligen är så nära jag någonsin kommer att förstå hur det känns att gå i högklackat.

Jag minns något jag läste för säkert tio år sedan, om att kvinnor klär sig i kläder som hämmar deras rörelsefrihet, just för att osjälvständighet uppfattas som feminint och därmed attraktivt för (heterosexuella) män.* Och jag fastnar i samma tankar som jag alltid gör: Det är synd om heterosexuella.

*) Det var i någon av Åsa Cronas böcker, Bakom spegeln eller Kopiornas uppror. Jag älskade dem då.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om utseende, mode, skönhet, skor, kön, könsroller, heterosexualitet, HBT