Som om intelligens var ett fritt val

Jag har insett att roten till min brist på manliga förebilder ligger inte i att jag saknade män att identifiera mig med, utan att de var så få och så udda jämfört med vad jag såg till vardags. Min metrosexuella pappa och MacGyver var ungefär de jag hade. Och så Simon såklart. Dårfinkar och dönickar-Simon.

I den tredimensionella verkligheten i världens mest segregerade område, var antalet roller för killar väldigt få. När jag gick i högstadiet verkade det bara finnas tre roller. En var de högljudda machokillarna med flanellskjorta som inte kunde sluta prata om sina äventyr på skoter – förrän de kom upp i den åldern då det helt plötsligt blev lagligt. Det var redan från första början uppenbart att jag aldrig skulle ha något gemensamt med dem. Bönderna.

Sedan var det skejtarna. De blekte håret och hade säckiga kläder från G.spot. Än idag tål jag inte blekt hår just för det. Bräda i Östersund betydde inte skateboard utan snowboard. Jag försökte bli lite som dem ett tag. Försökte lyssna på Nirvana, men mådde illa. Försökte lära mig att åka bräda, men klarade inte ens av att resa mig upp. Jag var världens mest misslyckade skejtwannabe. Det återstod bara en enda roll att prova.

Pluggona var de som hade rutiga skjortor och mörkblå jeans. Peak och Levis. De var oerhört intelligenta och socialt begåvade. Samtidigt. Det var de som ägde skolan. Att vara pluggo var det finaste en kunde vara.

Det var de som blev besvikna om de fick en fyra i tyska. Det var de som blev elevrådsrepresentanter och talade på skolavslutningen. Det var de som lärarna visade upp inför sina kandidater med teaterviskningen “det här är världens bästa elever”. Det var de som förväntades ta över världen.

Samtidigt var det de som kunde kosta på sig att vara lite mjukare. Det var de som kunde ta ordet “kär” i sin mun när de pratade om sina flickvänner. Det fanns något i deras beteende som var androgynt och avkönat. Det tilltalade mig.

Problemet var väl bara att istället för kön var det betyg och provresultat som avgjorde. Mina betyg drog ner klassens medel. Hur mycket jag än pluggade fick jag aldrig en endaste femma. Jag var ingenting. Det var då jag började hata när folk sa att de ville bli bedömda för sin intelligens istället för sitt utseende. Som om intelligens var ett friare val än kön.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, könsroller, kön, genus, skola, högstadiet, intelligens, betyg, Asperger