Snällhetens snårigheter
Lördagar är loppisdagar. Det är bara att bita ihop och utmana mina fobier för frikyrkliga, eftersom den närmsta och billigaste loppisen drivs av just den kyrka som jag en gång för länge sedan hade en s.k. bästa vän/omöjligt kärleksobjekt i. Vi skildes åt efter ett gräl för fem år sedan. Kortfattat handlade grälet om definitionen av “kristen” och om vad hon ansåg vara förföljelser mot dem. Långt före Åke Green. Jag skrev ett brev till henne ifjol där jag kom ut. Jag behövde få ett avslut. Hon behövde få veta varför jag inte kunde hålla med henne. Jag fick aldrig något svar så jag vet inte om någonsin läste brevet.
Nåja. En byrå till köket stod på shoppinglistan. Inte en sideboeard, utan just en byrå att trängas med kaninburen i kokvrån. Och där stod den, den perfekta. Lite sliten men läcker, med rokokoben och en mystisk ananas i relief. Sextio kronor. Frågan var hur jag skulle få hem den. Det råkade jag också säga till gubbarna som inte verkade ha annat att göra än att stalka mig, trots att affären var lördagsfull. Eller rättare sagt, jag behövde bara pröva att lyfta ena änden förrän de rusade fram och ville hjälpa till.
De snälla gubbarna ville bära upp min byrå gratis. Det var ju bara över gatan och upp tre trappor utan hiss. Hur kunde jag tacka nej? Först när vi kom till kassan och en av dem sa att de skulle hjälpa “den här tjejen” insåg jag vad jag gjorde. Eller vad det i alla fall verkade som. De ville vara snälla, och snälla människor är svåra att värja sig mot när en faktiskt behöver hjälp.
Senare står jag på Rusta och tittar på förgreningssladdar för att återupprätta min sårade manlighet. Och kommer på mig själv med att vila handen mot höften. Jag som inte har gjort det sedan jag hängde undan forbondedräkten* långt inne i garderoben. Med en kjol som ger extrema höfter faller det sig naturligt, men det var ju åratal sedan.
Det är då jag inser: Jag blir kvinnlig av att bli sedd som kvinna. Det är därför det är så viktigt att välja rätt sällskap. Hur välment det än är, är det en lögn att umgås med människor som inte bryr sig tillräckligt mycket för att ens försöka säga rätt. För att inte tala om att försöka föra en dialog med en person som är fast besluten att driva ut demonerna ur ditt huvud. Såna relationer kommer aldrig att leda någon vart. Och jag fingrar på mitt pentagram sådär tvångsmässigt, och tänker på vilken tur jag hade som slapp få ett svar.
*) Jag hittar inga bra bilder på nätet, och jag vet inte om jag vill lägga upp någon bild på mig i kjol. Men om du tänker dig fyra meter tyg lagt i veck runt midjan så förstår du…
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, transsexualism, HBT, frikyrka, religion, demoner, psykisk sjukdom, kroppsspråk, vänskap
9 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Jeg syns det er interessant hvor mye andres kommentarer påvirker en. Jeg kan föle meg jättemanlig, også sier en dum tant “men lyssna på matte nu” når Angie ikke vil gjöre som jeg sier. Da er jeg plutselig 20 år og kvinna igjen. Ikke 13år og fjortispojke.
Ja, det är fascinerande. Jag trodde jag var för autistisk för att bli påverkad, men jag lägger direkt till med ett “kvinnligt” kroppsspråk.
*nikker*
*lär mig nya saker*
För mig är två händer stadigt fästa i midjan en av de manliga lärarna på skolan som drar in luft för att, uppbröstat, ta i med tordönstämman för att få ordning i klassen!
Är skillnaden var man gör av axclarna?
Kvinnlig handfästning kräver en mjuk axel, medan en framskjuten bröstkorg gör den manlig?
Manliga lärare är något av det fjolligaste som finns. Titta bara på hur de gestikulerar. Typiskt kvinnor är mer det där viftandes med ena höften respektive axeln i vädret. Symmetri är mer maskulint. Tror jag.
Kom hit så bjuder jag på öl så att du får känna din manlig. Vi kan kolla in La Camillas tuttar också och fixa med min dator.
Öl är äckligt! *fjollig*
Huvet på spiken igen.
Andras förväntningar påverkar ens beteende så att det motsvarar förväntningarna. Man får verkligen vara medveten om det och göra sig hård som betong om man ska lyckas upprätthålla sin egen bild av vem man är. Men även då kommer de naturligtvis tolka en så som DE har bestämt vem man är.
Vad som också påverkar är ens egna farhågor. Om man är rädd för att verka feminin (eller något annat) så uppför man sig garanterat mer feminint bara för att man inte vill det. Om man ska ha ett framträdande och tänker “nu får jag inte bli nervös” så blir man ganska säkert nervös.
Ja, kanske det. Ungefär som med tics. Det är omöjligt att hålla dem inne ju hårdare en försöker. Och att bete sig “nervöst” är rätt feminint. Iaf jag får en gäll röst och viftar med handlederna och har mig.