Bara en aspie i mängden

En dag i november satt jag hos mitt PO och gnällde över att ingen visste vad Asperger var. Med “ingen” menade jag framförallt boendestödet. De som jag fått genom LSS. LSS som ges bland annat vid autism. Och ändå visste de ingenting, möjligen med undantag av att Asperger egentligen inte finns. Mitt PO förklarade att de inte hade råd med några utbildningar, men att jag kunde föreläsa gratis för dem.

Så blev det. För att få människor att behandla mig med någon som helst respekt fick jag snickra ihop en liten presentation och hålla den inför hela gruppen. Det var ett par dagars arbete helt gratis, men som brukare är en tacksam över utsikten att kanske slippa få höra de där allra mest kränkande klyschorna om “att vilja är att kunna”. Det hade ingen som helst effekt. Har en människa bestämt sig för att Asperger inte finns kan ingen utbildning i världen ändra på det.

Nåväl. Nu, på tisdag, ska jag hålla min föreläsning igen. Den här gången för allmänheten. Psykiatrimässa på Läkerol Arena inne i Gävle. Förträngning är en utmärkt strategi mot nervositet.

Men det jag är mest rädd för är inte föreläsningen, utan att jag är inbokad som Immanuel. Såklart. Jag vet inte ens om någon av arrangörerna vet att jag är transsexuell. Jag kan förutspå att neurotyper i publiken kommer att tycka att det är lite konstigt. Jag bryr mig inte.

Det är första gången på väldigt länge jag gör något i någon annan egenskap av Den Transsexuella. Den här gången är jag bara en aspie i mängden. Vi får väl se om någon förstår de dubbla bottnarna i titeln: “En rosa hjärna i en värld av blå”.

Läs även andra bloggares åsikter om Asperger, NPF, funktionshinder, fördomar, psykvård, Gävle, psykiatrimässa, transsexualism, föreläsning