Jag har alltid haft ett krångligt förhållande till vissa yrkeskategorier: Hantverkare, flyttgubbar och andra grabbar som bär tungt och doftar svett och snus. Jag mäter alltid min egen manlighet mot deras, vilket förmodligen är det dummaste jag skulle kunna göra. Om det är någon man jag ska jämföra mig med är det den androgyna akademikern, inte byggaren.
När jag flyttade i höstas kände flyttfirman bara till mitt juridiska namn. Det var en absurd känsla av att låtsas vara tjej inför grabbarna. Jag vet inte om det var mitt kön eller min medelklassbakgrund som gjorde att jag kände mig dum i huvudet. Det var lite som att förflyttas tillbaka till mitt förhållande med machomjukisen med en så lättkränkt manlighet att han blev sårad av att jag monterade mina egna IKEA-möbler i smyg utan att be honom. Det är en myt att “svenska” killar inte kan vara drabbade av machoideal.
Jag var rädd att det skulle kännas likadant idag, när min rosa soffa kom från loppisen. Det gjorde det inte. För första gången kände jag mig verkligen som en av grabbarna. De hade egentligen en regel om att bara ställa möblerna i porten, men de bar den snällt uppför tre trappor när de fick veta att jag bodde själv. Utan att de stirrade på mina bröst, som brukligt är. Utan att jag kände mig det minsta kvinnoifierad.
En av killarna frågade om jag gillade Che Guevara eftersom jag hade en affisch i hallen. Jag sa att min kanin är döpt efter honom. Vi pratade lite om bilden på Bush som bin Laden. Så frågade han var jag kom ifrån, om jag var svensk. Det var då jag förstod hur jag kände mig som en av dem. Inte i egenskap av kille, utan som invandrare. Jag sa att jag var svensk, och jag hann uppfatta en glimt av besvikelse i hans ögon. Mitt mörka hår och autistiska sätt hade väl fått honom att tro något annat.
När de gått satte jag mig i soffan och såg min egen spegelbild i tv-skärmen. Kanske är det lite så det är ändå, tänkte jag. Att födas på fel planet i fel kropp är lite som att komma till ett helt nytt land. Skillnaden är att min accent är bortslipad från första början, men jag talar ändå inte flytande människa.
Anna Larsson i SvD säger det självklara angående våldtäkter, medan jag sätter skrattet i halsen åt tanken på att SD skulle kunna bli ett riktigt parti. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, könsroller, män, genus, kön, invandrare, etnicitet, autism, utanförskap, NPF, Asperger, jobb, transsexualism, klassamhälle
En enormt målande betraktelse som jag kan förstå. Det finns flera olika språk men brytning har de flesta av oss som regel i fler områden än språket. En är så mycket mer än bara språk och kropp.
Ja. Jag har varit med om det ganska många gånger. Jag tror det är att jag är lite socialt klumpig och liksom “ovan” på något sätt som gör att folk tror att jag inte är svensk. Jag bryter ju mot de där osynliga sociala koderna liksom, precis som en person från en annan kultur kan göra.
Jag förstår känslan, men tror samtidigt inte att du skulle fokusera så mycket på det för det är negativt. Men jag vet hur det känns. Jag har dömt ut mig själv många gånger, och jag vet att jag kommer göra det igen, tyvärr. Men hur var det nu med acceptans… Just det, jag hade ju överdoserat! Eller om det nu var medveten närvaro jag fått för mycket av?
Det är bra att du bryter koder. Det är nycklar till framtiden.
Nej, särskilt negativt tycker jag det inte är. När jag var yngre var jag övertygad om att jag var narren utsänd av Gud för att ställa världen på ända så hon fick en chans att möblera om… typ. Idag har jag nog släppt storhetsvansinnet lite grann bara
alla går vi igenom storhetsvansinnet någon gång
Moment 22 – http://www.momenttwentytwo.wordpress.com
hehe, jag trodde jag var ensam om det