Peter LeMarcs ord ekar i mig när jag går ut i regnet med mitt svarta lilla paraply. Jag ska bara ner till macken för att posta ett brev. Han har så rätt, tänker jag. Att förändra sitt liv är verkligen inte lätt. Att bryta sig ur en destruktiv relation, att komma ut, att sluta knarka eller att våga vara den första i släkten som söker till universitetet.
Jag tänker på intervjun med Inger Forsgren, f.d. hemlös knarkare, nu ordförande i HIV-Sverige. Något i hennes berättelse skapar en aha-upplevelse. Hon är inte stereotyp, som en förväntar sig att en knarkare “ska” vara. Hon kommer från en bra familj. Inte “bra” som i “fin” eller “rik”, utan bra som i kärleksfull och trygg. Det hjälpte henne när hon bestämde sig för att ta sig därifrån, säger hon.
Jag tänker att det inte är så konstigt. Har en en gång haft en trygghet vet en vad det är. Det blir ett normaltillstånd att försöka återvända till. Någon drömmer sig tillbaka till sin barndom, till tiden innan världen rubbades. Någon annan längtar tillbaka till tiden innan födseln, innan ägg och spermie ens möttes. Någon tredje lever i den digitala världen för att slippa konfrontera den tredimensionella verkligheten.
Men det är först när en möter sin egen spegelbild som en ser att åren gått. Det är först då en kan börja förstå vad som är. Och det är först utifrån det en kan resa sig upp och gå.
Jag postar mitt brev, men fortsätter promenaden ner mot stormarknaden för att köpa hö. Förvånad upptäcker jag att buskar och träd blommar. Det är knappt vår längre, snarare försommar. Och jag inser att jag tänker för mycket och lever för lite.
***
Rubriken är ett citat från Peter LeMarcs “Minus fyra”, från skivan Kärlek i tystnadens tid. Jag är övertygad om att den inte alls handlar om Trollhättan utan om Sandviken. Hursomhelst är det en av de bästa skildringar som gjorts av en bruksort någonsin, fullt jämförbar med hans “Little Willie John”. </lermarcomani>
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, mindfullness, acceptans, missbruk, HIV, hemlöshet, utanförskap, överlevnad, Peter LeMarc
Jag har också funderat kring det där “vad har jag att vara stolt och att ‘återvända’ till då? jag har ju aldrig haft det bra!”. Det har varit respektlöst mot min familj att tänka så – säger jag med kärlek, och inte med plikt. På något sätt är lyckan bara så självklar ibland. Det bästa är när man inte funderar alls kring den. Fast jag har slutat leta efter en självbotten- som om jag någon hade varit på den…
Peter Lemarc tillhör inte någon av mina favoriter, men jag tycker om låten “Fyra steg i det blå” och “Handens fem fingrar” som Lisa Nilsson har sjungit in.
Jag känner detsamma. Min familj är en sak, men jag märker det när de pratar om att jag ska “rehabiliteras”. Till vad? Att jobba 80-timmarsveckor igen? Det är den enda verklighet jag känner till förutom sjukskrivning. De fattar inte att det är ett heltidsjobb att hålla sig flytande.
Ja, ibland kan det kännas så. Men det viktigaste är ändå att föröska förstå och förlåta sig själv, istället för att tänka på hur en nu egentligen skulle varit.
Precis. Fördelen med att inte ha något att återvända till är att en är fri att börja med något helt annat. Det är inte sjukskrivning-arbetsträning-tillbaka på samma jobb som knäckte en.
Jag länner så väl igen mig själv i en del av det du skriver. Frågan är om jag kommer att kunna resa mig upp och gå någon gång, eller om jag blir sittande här för evigt. Ja ja, den som lever får se… Tråkigt också att du ska behöva köpa hö. Om du kom hit så skulle du kunna få så mycket att du skulle kunna fyllla hela din lägenhet….
Det skulle Gevvis älska! Och hon är extremt svårflirtad. Hon attackerade Dennis syster för att hon vaktade sin matskål…
Men jag tror att kommer att kunna gå. Det gäller bara att hitta ett sätt…