Nu har jag läst Hål i huden: Flickor som skär sig av Per Wallroth och Susanna Åkerlund. Det var Psyk som skickade den till mig, och jag behövde nog det. Det blev en resa tillbaka till min första tid som psykpatient. Plötsligt förstod jag varför min första terapeut handlade som hon gjorde. Det var ingen trevlig insikt. Boken har nämligen psykoterapeutens perspektiv, och istället för att intervjua patienter har de intervjuat terapeuterna.
Ytterst få av de sakerna som nämns i boken stämmer på mig, samtidigt som jag hela tiden vetat att det är just så vården sett mig. Nu har jag det äntligen på pränt. Jag har alltid grubblat på hur det kan heta att en skadar sig för att styra sin omgivning, när en inte ens berättar för någon att en har gjort det.
Förmodligen är det mig det är fel på. Jag inser att jag inte är självskadande “på riktigt”. Trots alla “instruktioner” från tanklösa skötare om hur en “ska” skära sig och bete sig runt skärandet, har jag liksom missat hela poängen. Jag borde ju ha fattat att något var fel när jag inte skar i handlederna som jag borde, utan på kroppsdelar som inte syntes.
Till att börja med är jag inte tjej. Jag har inte heller några problem med mina föräldrar. Jag är inte kär i min pappa och jag hatar inte min mamma. Jag har aldrig uppfattat rakbladet som en penis och jag har inte använt det för att attackera min “inre moder” (om det nu inte är detsamma som livmoder).
Det enda som stämmer är att jag, precis som “flickorna” i studien, har problem med min könsidentitet. Eller, snarare, omgivningen har det. Det är lite därför det blir intressant när de påpekar att ickeheterosexualitet är en faktor att räkna med.
Självskadande är vanligare bland flator och bitjejer än bland heterotjejer, berättar de, och fortsätter med att prata om könsidentitet och sexualskräck. En av patienterna hade en mamma som “blev lesbisk eller bisexuell” när flickan var i början av tonåren, vilket antas ha skadat hennes könsidentitet. En (förmodligen annan) använde skärandet som ett sätt att straffa sin flickvän för att hon inte uppfyllde rollen som den goda modern, ett beteende som “lätt kan väckas upp och ageras ut i ett lesbiskt förhållande”. Ingen problematiserade kring om detsamma skulle kunna användas mot eventuella pojkvänner. Däremot ansågs det som ett problem att flera av patienterna kände motvilja mot att underkasta sig det heterosexuella samlaget. Grovt uttryckt.
Eftersom jag inte är tjej, och inte heller är självskadande på det sätt som “räknas”, så är det svårt att komma med någon sanning. Efter att ha läst ut boken känner jag bara ännu mer främlingskap inför psykvården.
Däremot kan jag inte låta bli att undra över vad som hänt om de intervjuat patienterna istället för att vinkla allt genom terapeuterna. Kanske hade det kommit fram en mer verklighetsnära bild. Kanske hade tjejerna skrattat åt tolkningen av rakbladen som kukar och ärren som fittor. Det var i alla fall vad jag gjorde när min allra första terapeut förklarade kvinnlighetens mysterier för mig. Jag undrar just vad hon skulle ha sagt om mig. Enligt henne var jag ju en tjej som hade svårt att acceptera min egen heterosexualitet.
Läs även del I. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självskada, borderline, psykisk sjukdom, psykvård, psykoterapi, kön, sexualitet, psykologi, HBT, homosexualitet, fördomar, sexism
Med tanke på hur stor inverkan Cullberg och liknande heteronormativa teoribildare har haft på den svenska psykologkåren så förvånar inte vansinnet så mycket som det borde. Har en bekant som fick leta i evighet innan hon hittade en psykolog som inte ville diskutera hennes polyamorösa bisexualitet som ett symptomatiskt beteende som behövde behandlas utan faktiskt arbetade med de problemen hon sökt vård för.
Åh jag håller med. Det verkar som att du har sett den här boken ungefär som jag. Jag läste dock inte hela. Vi kommer återigen in på identifikation och vilket kön man nu vill vara eller undvika eller vad man nu känner att man vill göra. Det som gjorde mig förbannad med den här boken var att jag inte tyckte att den kändes ärlig, och jag tycker att mycket av de dravel de kallar forskning hellre hade kunnat vara emotioner. Det är nämligen svårt att beskriva självskador utan att hålla individens känslor i fokus. Det finns ingenting som riktigt eller oriktigt självskadebetende eller speciella kukkänslor inför ett rakblad och önskemål att gå runt med huden full av fittor. Jag skrattade åt detta avsnitt. Det som däremot alltid finns är känslan kring ett beteende och utlösande faktorer- och jag skulle väl snarare se att man i behandlarperspektivet satte fokus där istället. Jag tror att man gör det här idag i större utsträckning då de beteendevetenskapliga psykologin vunnit mark på det här området. Lidande kommer för all och evig framtid vara svårt att teoritisera, utan att vara nere på individnivå i mötet mellan två människor.
Det finns tusentals berättelser i samma spann. Människor som inte har problem med sin asexualitet men som ändå måste “botas”, transsexuella som inte blir trodda, andra transpersoner vars transskap sjukdomsförklaras, homosexuella som blir bortförklarade med att de har problem med sina relationer till föräldrarna…
Jag skulle vilja läsa mer om HBTQ(AP) i psykvården. Jag vet en bok som verkar bra, men det är svår att få tag på och jag minns inte titeln…
Psyk: Ja, det stämmer verkligen det du säger. Men jag antar att deras metodval bestämde kursen. De lyssnar inte på patienterna, utan på högst färgade tolkningar av patienterna. Andrahandsinformation. Vad har det för värde om det är själva beteendet de vill åt?
Trollhare: Nej, inte så mycket värde. Jag har för mig att jag läste någonstans att boken är en bearbetad version av deras uppsats. Jag får hoppas att deras yrkesutövning fått dem på bättre tankar. Det är nästan så att jag vill maila och fråga.
Gör det!!!
Interessant. Jeg har nok et utenfor-perspektiv på temaet, men ville bare kommentere beteendevetenskap. Hvis det er det samme som adferdsterapi/-teori, så har jeg dårlige erfaringer med det. De var overhodet ikke opptatt av å finne ut hvorfor jeg var deprimert, bare av å redusere symptomene. Trenger jeg å si at det ikke fungerte? Det var også i den sammenheng at jeg gang på gang fikk spørsmål om mine matvaner og vekt. Til deres skuffelse hadde jeg ingen problemer med sånt.
Nå har jeg derimot fått høre at man må være normalvektig for å få hormoner, d.v.s. -20 kg, så de siste månedene har jeg bare spist mindre og mindre og mindre. Heldigvis er jeg nok for gammel og klok til virkelig å pådra meg en spiseforstyrrelse.
Men hur hanterade de att du är TS då?
Det sa jeg ikke, for jeg stolte ikke på dem. De var ikke opptatt av meg, men av symptomer, enten jeg hadde dem eller ikke. Vi skulle bl.a. skrive lister over ting vi likte å gjøre. Min liste inneholdt mye som kostet penger og jeg hadde veldig lite penger da. Men det hjalp overhodet ikke å si det til dem. De forholdt seg ikke til virkeligheten men forventet at jeg skulle gjøre det…
Ah… Som jag blev efter 2003 alltså. Min sista terapeut i Falun fick inte veta något av vad som hänt tidigare förrän sista gången. Jag var rädd att hon inte skulle tro mig, så jag passade på när jag ändå aldrig skulle behöva träffa henne igen
MeN! hur de är det MöjligT!?! jag trodde verkligen pysk var lite bättre år 2008 än det där?? det där är ju lika flummigt som de såkallade “psykologerna” i slutet av artonhundratalet som “analyserade” sitt eget psyke och tog det som mall för alla andra runtomkring!!
skit alltså.
Å andra sidan… det enda “vettiga” jag har fått av en av mina terapeuter i 20-årsåldern var de här orden: “Var rädd om dig själv!” – det gick in till sist. Tack och lov.
Ja, det är ungefär det bästa rådet jag fått. Fast det tog väl ett par terapeuter innan jag hittade en som sa det…
Men herregud, varför kan ingen analysera dessa galna psykologer och psykiatriker nån gång??!
Visst, det finns massor med sunda och duktiga sådan också, men det finns helt uppenbart rätt märkliga personer inom kåren. Nån gång ska jag skriva den där boken om komma-på, komma-ut-processen i mitt liv. Då ska jag ta mig sjutton ta med analysen jag gjorde av min första psykiatriker. Klart störd, i mina ögon.
Jag vill se en avhandling som analyserar psykkårens mentala hälsa!!
Ja! Jag längtar efter den boken! Din alltså. Men jag skulle vilja gå till botten med psykvården, helt klart. De enda kritiska böckerna jag hittade på högskolebibblan i Falun (där de har ssk-utbildning) var de där från scientologerna. Det verkar vara ont om forskning som inte stannar vid en intern diskussion långt från patienterna.
En sak jag glömde nämna var att flera av terapeuterna ansåg att det var viktigt att kasta ut personen från all framtida terapi om hen bröt mot överrenskommelsen att inte skada sig själv. Så de mest sjuka blev utan hjälp…
Oj oj oj. Man kan inte tro att det är skrivet i SVERIGE, och i NUTIDEN!
Men det bevisar vad jag misstänkt länge, att all den här empatin och förståelsen och jämställdheten i vårt land bara är yta, orsakad av politiska normer och konflikträddhet. Det är därför den gör mig spyfärdig.
Boken är från 2002, så den är inte jätteny, men knappast gammal heller. Men jag tycker själv att jag märker av en del av det här tänket fortfarande. Eller så är jag överkänslig efter mina tidigare erfarenheter…
Jag tänkte på den svenska fegheten ikväll när jag kollade på film. Men det får nog bli ett helt inlägg om det imorgon…