“Jag gör dig till ett det. Du finns inte längre. Du har ingen talan. Och i förlängningen egentligen inga egna upplevelser och känslor. Eller rättigheter.”
Efter en vedervärdig upplevelse i simhallen förklarar Minou skillnaden i att prata MED någon, mot att prata OM eller FÖR någon. Som alltid sätter hon ord på precis det jag alltid tänkt.
Tanten i simhallen är inte ensam. Tvärtom finns det gott om människor som beter sig på samma sätt. Sochandläggaren som vänder sig till “klientens” personliga ombud med frågor bara “klienten” kan svara på. Läkaren som enbart pratar med den motsträviga och ytterst fåordiga sambon till patienten, som om denna inte fanns i rummet. Yada yada, det finns miljoner exempel att ta till.
Men det finns också en annan sida av myntet. Den en upplever när en lever undercover med ett dolt funktionshinder. En ensam aspie på en föreläsning om NPF för skol- och omsorgspersonal får en absurd, nästan skrämmande inblick i hur “de” ser på “oss”. Det var mycket snack om hur konstiga “de här personerna” var. För att inte tala om vad en får höra under fyra år på lärarutbildningen. Människor utgår tryggt ifrån att det inte finns någon ickeneurotyp i salen, och säger precis vad de tycker. Vilket inte alltid är det mest PK en kan tänka sig.
När jag gick RFSUs kurs för skolinformatörer fick vi lära oss att utgå ifrån att det fanns en ickeheterosexuell person i klassrummet. Det var inget nytt för mig, men jag började tillämpa det i vardagen. Fast med aspisar alltså.
Idag utgår jag inte längre ifrån att den jag pratar med är NT. Jag vet att min neudar inte alltid fungerar, så jag pratar alltid förutsättningslöst om aspigheter. Jag trodde i början att det skulle vara krångligt och leda till ännu fler missförstånd.
Överraskande nog var det precis tvärtom. När jag inte längre utgår ifrån att NT inte förstår ger jag dem chansen. Och de här personerna var inte alls så konstiga och omöjliga som en kunde tro.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Asperger, neurotyper, NPF, funktionshinder, fördomar, kränkning, ableism
4 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Høres ganske likt ut som min opplevelse av at en foreleser pratet om transseksuelle. Han gikk åpenbart ut fra at det ikke var noen sånne der. En følelse av å være flue på veggen, som jeg med min merkelige humor syntes var ganske morsom.
Ja, det blir rätt kul ibland, en har svårt att hålla sig för skratt. Fast i nästa sekund när en inser varför vill en gråta…
Det är lätt att använda “odditeter” som krydda när man talar. Små kurioa, för att pigga upp.
Efter en föreläsning i nutrition var två japanska kompisar till mig kokande av ilska: Man hade sagt att “japaner äter insekter”. För dem kändes det förnedrande och generaliserande. Jag tog väl för givet att man menade “nån gång”, men de tog för givet att folk nu trodde att alla japaner satt och knaprade på skalbaggar dagarna i ända. Man vill att folk ska ha hela bilden, inte bara den udda detaljen. Och kan glömma att för dem som inte från början har en bild av japaner / transsexuella / annat som normala begripliga människor som du och jag, blir den pikanta detaljen kanske det enda de vet om japaner / transsexuella / autister /…
Det är väl därför folk i HBT är så snåla med att tillåta varandra tid och plats i rampljuset (utom om du är deras sorts HBT-are). Varje uttalande slår tillbaka på hela gruppen, åtminstone är man rädda för det.
Japp, precis. Jag kan känna ibland att Asperger åker snålskjuts på att det är “lite som ADHD” ibland. Iaf när jag försöker förklara. Alla vet ju vad ADHD är, men det är långt ifrån alla som känner till Asperger.