Minou är helt klart bättre än mig på att sätta rubriker. Orden går rakt in i mig. Hon berättar om samma mobbingfall som jag bloggat om förut. En församlingspedagog som älskas av barnen, men som de vuxna blir rädda för pga en tourettesdiagnos.
Då frågade människor vad det var för arbetsgivare. Vad var det för företag som behandlade sina anställda så illa? De ville veta så de kunde bojkotta.
Jag kan berätta nu: Det var inget företag. Det var Svenska Kyrkan. Och hur bojkottar man dem?
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Svenska Kyrkan, Tourettes, funktionshinder, NPF, jobb, diskriminering, bojkott
15 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Jag vet inte, men det är inte bara Sv.Ky som behandlar medlemmar och anställds kärlekslöst. Frikyrkorna är precis lika duktiga på det.
Ligger det i själva grunden i roten att stöta ut människor som man inte anser passar in? I bibeln talas om att människor som inte tror rätt skall kastas bort till ett e.v helvete. Är det då så underligt att kyrkoledningarna själva kastar bort människor som inte är rätt enligt dem?
Det går alltid att tolka bibeln på en massa olika sätt. Frågan är vilken tolkning de gör som ställer till med sånt här? Det lutar åt just det du beskriver. Jag vill gärna tro att det finns “goda” kristna också, ju…
Jag har nog gett upp hoppet på den punkten.
Jag kan förstå det…
Svenska kyrkan är ökänd som usel arbetsgivare. Det är nog bara ideella föreningar som lika ofta agerar riktigt hemskt mot sina anställda - och, skulle jag tro, personer med beviljad personlig assistans som själva agerar arbetsgivare åt sina assistenter. Den gemensamma nämnaren torde vara att detta är arbetsgivare som inte först och främst ser sig som arbetsgivare, med arbetsgivarens ansvar mot sina anställda.
Intressant reflektion. Det tog ett par genomläsningar innan jag fattade. Är det så? En har hört jättemycket om hur dåligt arbetsklimatet kan vara, men få analyser…
“Goda” kristna… Nja, det beror ju på hur man definierar “kristen”. Några kanske det finns, men det är nog inte så många… Några “goda” kyrkor finns det i alla fall inte.
trollhare, är jag verkligen sååå hemsk för att jag är kristen *gråter en skvätt*
enligt mig så talar bibeln och framför allt Jesu eget liv om något helt annat än att förvisa människor.
HAn sa ÄLKSA ALLA, ge din hand till tiggaren, upprätta de sårade etc.
Nä kristna som dömmer ut har missat budskapet tycker jag (väl medveten om att jag själv ibland är rätt duktig på att dömma, men hoppas att få förlåtelse när jag inser att jag gör det)
P: Jag vet inte. Det finns väl liksom både och?
Pew: Ja, det är den sortens kristendom som jag skulle vilja tro på, om du förstår vad jag menar. Men det är ofta helt andra saker som styr. Jag diggar Jesus, men kyrkan som den ser ut idag är verkligen långt bort…
Det är svårt att tro på en förmedlad bild av Jesus för den färgas så av de som förmedlar den. Jag kan inte se Jesus som något gott på grund av de jag mött. De har med sina handlingar visat en Jesus som är allt annat än kärleksfull.
Spero: Ja, det skrämmande är att det presenteras som den enda sanna bilden också. Det kommer jag ihåg. Inget utrymme för diskussion. Men samtidigt kände jag aldrig att Jesus var närvarande på det stället. Jag hittade henom på andra ställen, men aldrig i kyrkan.
fy f-n.
Svenska kyrkan som arbetsgivare har jag inget till övers för helt klart.
Inte jag heller…
Det finns så mycket rädsla överallt i vårt samhälle. Men vi vill så gärna tro att kyrkan skulle vara undantaget.
Det jag ser i det som sker med mig är det paradoxala att man pratar så mycket om nåd, kärlek och rättvisa… att man inte kan erkänna när man gör fel. För fel kan man inte undvika att göra. Vi är bristfälliga. Och det är därför vi behöver nåd och förlåtelse.
Men det finns någonsorts rädsla just för nåd och förlåtelse på riktigt. Man ser gärna att andra behöver det… och då gärna så att man själv framstår som bättre… Men om man själv visar sig ha brustit blir det så farligt… man vill ju vara perfekt - stå över det läge där man måste be någon om förlåtelse. Alltså hatar man den man sårat och ska till varje pris krossa personen i fråga för att på så vis sen kunna säga: “Vad var det jag sa? Det var ett bräckligt kärl.”
Och när de som ska leda kyrkan styrs av dessa tankar och behov - naturligtvis helt omedvetet… de är oftast själva övertygade om att de bara gör det som är rätt och bäst för alla - så anger de tonen och en rädslans kultur skapas.
Men jag har ju sett kristna sammanhang där ledarskapet vågar vara ödmjukt och visar respekt för dem de ska leda - och då blommar evangeliet i full kraft.
Sen kanske detta är ett fenomen som kan återfinnas lite här och var… även utanför kyrkväggarna.
Ja, det är klart att det finns sånt utanför kyrkan. Det är kanske bara det att vi liksom förväntar oss mer av dem? Fast jag vill minnas att jag läst att det faktiskt är ganska extremt i kyrkan, med mer mobbing än på andra arbetsplatser. Och om en tänker på att det förmodligen är många konservativa människor som jobbar där, i den meningen att de kan ha svårt för de som inte tänker “som vi alltid gjort”, så är det kanske inte så konstigt. Fast en kunde önska att de visste bättre…