Förra sommaren åkte jag aldrig på semester. Jag följde inte ens med mina föräldrar till deras stuga i Blekinge, fast de åkte förbi och hade kunnat plocka upp mig och kaninen. Jag hade inte tid. Hela sommaren gick åt till att städa och packa inför flytten som gick första oktober.
Jag gjorde mig av med hur mycket saker som helst. Dennis fick mina gamla barbiekataloger och OKEJ och Madonnaaffischer. Myrorna fick mängder med sopsäckar fulla med kläder och den vidriga bokhyllan jag ärvt av exet. Jag vet inte hur många IKEA-kassar jag fyllde med pappersåtervinning, men de räknas i tjog.
En dag satt jag och sorterade ut vilka nummer av KP jag ville spara och inte, när jag plötsligt höll ett speciellt nummer i handen. Jag kände igen omslaget och ett pirr dök upp i magen. Plötsligt mindes jag.
Tidningen är från våren 1993. Jag var tolv och ett halvt. Och jag hade precis lärt mig att människor sorterar sin omgivning efter kön. Att man ska kunna se på långt håll om personen är en kille eller tjej, och att om en person inte går att sortera vid första anblicken stirrar folk tills de tror sig veta.
Så, samma eftermiddag när KP kom började jag träna på att könsbestämma människor. Jag tittade på bilderna och frågade mig om det var en kille eller tjej. Ibland gick det, ibland inte. Jag lärde mig undan för undan att det fanns vissa koder: Killar har sällan långt hår, tjejer har sällan skägg. Killar har sällan rosa kläder, tjejer har sällan turtleströja. Killar har sällan förnamn som slutar på -a, medan tjejer visst kan ha efternamn som slutar på -son.
Jag började traggla, plugga in reglerna jag tyckte mig se. Började förstå att jag förväntades kunna dela in människor på det här sättet. Jag förstod inte varför, men det var inte mycket jag förstod alls. Jag hade lärt mig att inte ifrågasätta Människor. Det fick väl vara så. En dag när det föll sig som den mest självklara sak i världen skulle jag Inse Varför.
Femton år senare kämpar jag fortfarande med att könsbestämma människor. Och jag vet fortfarande inte varför jag borde lära mig. Det är bara att inse att jag kommer att vara aspiequeer för resten av livet.
Rubrikförklaring: “man skulle kunna säga att “ I pathologize” betyder: Jag ber om ursäkt genom att definiera mig som sjuk””, Ola Salo om låttiteln.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, genus, KP, fördomar, Asperger, barn
0 Svar till “I Pathologize”