I Sverige tror vi att det finns ett barn i varje klass som har neuropsykiatriska funktionshinder, fast i resten av Europa ser forskningen helt annorlunda ut.
Min pollenchockade hjärna har stängt av minnet lite grann, men detta var grundmeningen i slutklämmen på gårdagens Insider. Programmet handlade om ett barn som av en (förmodligen inkompetent) skolpsykolog fått diagnosen “lindrig utvecklingsstörning” fast det “bara” var läs- och skrivsvårigheter. Alex placerades i särskola i två år, innan han gjorde ett nytt test som visade att han inte alls var utvecklingsstörd. Två år av hans liv försvann på kuppen.
De målar upp en bild av att neuropsykiatriska diagnoser är en modesjukdom, något nytt påhitt i klass med kvällstidningarnas “folksjukdomar” á la “Tusentals svenskar kan lida av X utan att veta om det”. Diagnoser är onda.
Det de glömmer att nämna är att barn med NPF sällan sätts i särskola. Snarare är det många som inte får något som helst stöd alls. Vissa har tur att få gå i “aspergerklass” eller få stöd i en “vanlig” klass. Om de har turen att få en diagnos, vill säga.
Nej, det stora problemet är inte att skolpsykologer ställer för lättvindliga diagnoser. Det är självklart ett problem, men det betyder inte att alla barn som diagnosticeras med ADHD, Asperger etc. inte har rätt diagnos.
Det stora problemet är att skolorna ofta i praktiken kräver en diagnos för att bevilja något som helst stöd. Att då ställa barnet i kö till BUP som kan ha flera års väntetid innebär flera år av ovisshet och utan någon som helst hjälp.
Diagnoser ska ställas av kompetent personal. Men med bantade BUP-team och snåla skolor är detta vad vi får. Skyll inte på “modediagnoser”. Skyll på resursbrist istället.
Aftonbladet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Asperger, ADHD, NPF, funktionshinder, sjukdom, Insider, utvecklingsstörning, särskola, skola, barn, tv, diagnos, BUP, psykvård
8 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Intressant slutsats! Jag såg inte avsnittet själv, läste bara artikeln. Har aldrig tänkt på det ur det perspektivet.
Det togs inte upp i artikeln, men det verkar vara lite av en standardsak att lägga till när vi pratar barn med problem att spela på NPF som en “epidemi”
Äsch, “klart det är en modediagnos”, för “jag känner någon som har fått den” och “han är ju så normal” så “det måste ju vara påhittat”.
Eller hur var det nu?
Precis…
Barn som inte kan “sitta stilla” eller “pratar ovanligt mycket”. En av symptomen i Christoffer Gillbergs bok om barn med adhd.
Att inte kunna sitta stilla eller inte kunna koncentrera sig på lektionerna klingar varken onormalt eller psykiskt sjukt i mina öron. Det är självklart lättare att sätta etiketter på barn och droga ner dom än att inse att skolan är i kris och att outbildade lärare inte kan hantera barn som endast kräver lite extra uppmärksamhet.
Utbildade lärare kostar ju pengar. Varför ser ingen sambandet mellan skolpolitik och sjukförklarade barn? Man kan inte öppet skriva ut narkotika för att få barn att sitta still i klassrummen och lyda. Barnen måste bli patienter, det måste finnas en sjukdom.
Det är ju enklare så än att ta itu med de verkliga problemen. Christoffer Gillbergs forskning fick för övrigt ingen ta del av. Den eldade han upp.
tack för mig!
Maria: Nu förenklar du grovt. Gillberg eldade inte upp sin forskning. Han förstörde dokument eftersom han hade varit tvungen att bryta mot patientsekretessen om han tvingats lämna ut dem. Sedan att det var en metodologisk miss att inte avidenitifiera uppgifterna är en annan sak. Den studie du pratar om är dessutom inte hela hans forskning. Han har en lång karriär bakom sig.
Det är ingen som har sagt att det är en psykisk sjukdom att ha ADHD. Jag föreslår att du läser på lite mer innan du uttalar dig om NPF. Visst är det mycket som är fel i skolan. Men vad menar du skulle vara det avgörande för att “bota” dessa barn?
Kammarätten fastslog 2003 för övrigt att Kärfve skulle ha rätt till detta materiel, men Gillberg vägrade…
J: Och din slutsats är?