Det är bara en blogg. Det var den chockerande insikten som fick mig att sluta blogga för snart ett år sedan. Det kändes inte som “bara en blogg”. Det kändes som om det var hela mitt liv jag funderade på att ge upp för att få lugn och ro.
Jag ägnade i genomsnitt sexton timmar om dagen åt att blogga: Skriva blogginlägg, svara på kommentarer, läsa andras bloggar, kommentera någon gång då och då så de förstod att de inte var bortglömda, hitta nya bloggar att läsa, leta inspiration till nya blogginlägg…
Det var aldrig påhoppen som fick mig att må som sämst. Det var samvetet. Stressen och frustrationen när saker och ting inte fungerade. När uppkopplingen strejkade, när wordpress buggade, när jag var tvungen att gå hemifrån en hel timme och inte kunna blogga - då kunde ingen doktor i världen övertyga mig om att mitt blodtryck egentligen är för lågt. Jag vet inte hur många timmar jag och terapeuten ägnade åt mitt bloggberoende innan jag insåg att det faktiskt var ett problem.
Idag bloggar jag igen. Den här gången i min egen takt. Jag får inte längre panik av att vara ifrån bloggen, ens i två hela dagar. Manin har övergått i en mer dämpad glädje av att få möjlighet att uttrycka mig. Som det ska vara, med andra ord.
Hemligheten? Jag har genomskådat min gamla taktik. Det fungerar inte att arbeta dubbelt så hårt som alla andra för att nå samma resultat. Inte hur länge som helst. Jag har redan gått in i väggen en gång, jag behöver inte göra det igen.
Jag undviker medvetet att kolla all annan statistik än sökord och länkar. Jag har släppt alla krav på hur jag ska skriva, när, om vad, vad jag får tycka. Jag har börjat censurera bort påhopp och är inte längre livrädd för att folk ska ropa “censur!”.
Jag älskar fortfarande att blogga. Enligt ett test jag hittade hos Bimbo Boy är jag 90% bloggberoende. Det tar jag med en nypa salt. Att blogga är inte längre ett krav. Bloggen är inte längre hela min värld. Den är numera bara en spegling av det liv jag faktiskt numera har. Och det är bloggen jag har att tacka för mitt liv.
Artiklar: Överdrivet bloggande kan leda till stress. Blondinbella: Jag svimmade av stress. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bloggande, bloggosfären, stress, utbrändhet, beroende, prestationsångest, tävling
17 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Jag tycker att det ligger en stor relevans och sans i hur du uttrycker dig, och jag önskar att det var ett inlägg jag själv hade skrivit. Det finns en hets som omfattar bloggande. Det är lätt att bli beroende. Jag tror att nyckeln ligger i att inse att det inte är själva bloggande i sig - det är beroendet av att bli bekräftad och sedd för den man är. Och det är inget fel med, för det har varje människa rätt i. Att däremot inbilla sig att människor blir sårade för att man inte besvarar deras kommenterarer tycker jag inte man ska bli orolig eller nojig över. Det är ju inte samma sak som att säga till någon att “Du jag skiter faktiskt i vad du säger”.
Det är intressant med bloggetik, och hur det som fenomen utvecklas. Jag tror faktiskt att problemet är att det saknas regler och ramar (praxis), för att fenomenet i sig är nytt. Får man ett mail förväntas man svara, för att det är i mail. Du skall svara i din telefon om du blir uppringd. Men en kommentar på en blogg- är den verkligen föremål för samma framkallade hetsiga måstetanke? Jag tycker faktiskt inte det.
Jag är glad över att läsa att du har hittat en sund inställning till bloggandet. Själv kände jag ett tag att jag var på väg i det där länkträsket till artiklar och tidningar. Visst, jag gör det fortfarande - och särskilt när vi vill ha debatt på Psykbryt, men jag försöker att begränsa det. Det är mycket roligare att länka till sina bloggvänner istället! Jag vill gärna att du ska vara vår bloggvän. Nästa gång vi uppdaterar vår länklista har du en plats där. Och känn aldrig något överdrivet behov att behöva kommentera…det viktigaste är ju ändå läsandet och det underbara intryck det ger.
Kram
VÄLKOMMEN TILLBAKA! Jag har varit uppriktigt orolig över var du tog vägen.
Har också lagt bloggen till en syssla att göra när det är kul, inte för att jag måste. Det kändes så ett tag.
Ett år har gått sedan pälsbloggningen. Ett år som vegetarian.
Kram på dig!
Psyk: “Att däremot inbilla sig att människor blir sårade för att man inte besvarar deras kommenterarer tycker jag inte man ska bli orolig eller nojig över. Det är ju inte samma sak som att säga till någon att “Du jag skiter faktiskt i vad du säger””
Har du någon aning om hur skrämmande väl det stämde på mig förut? Jag trodde verkligen att folk trodde att jag ahatade dem om de inte fick svar inom en kvart…
Depps: Ååååh! Grattis! Duktigt!
Tackar…
Ja, eller för att rapa upp en variant av en klyscha:
“Vi är inte vår blogg”
Du har ett så stort hjärta - lillharen, nästan som om du tog ansvar för hela världen - iaf alla, som även tillfälligt, passerar förbi i din värld..!
Kramar till dig!
*rodnar* jag TAR ansvar för hela världen. Det vet du väl att allt ont som händer är mitt fel?
Kram!
16 timmar!!! Snälla rara ge dig själ en present, ge dig livet tillbaka.
Jag hade inget liv innan jag började blogga. Jag sov 20 timmar per dygn. Så att blogga var en slags träning.
Tack, denna diskussion har varit så nyttig för mig.. Har bara bloggat en månad och känner redan av stressen.. Det är verkligen hemskt beroende framkallande, men ni gör mig så glada!!
Ja, jag vet ju hur det är
Tack för intressant blogg (och kommentarer)! Fnissar för mig själv när jag läser: “*rodnar* jag TAR ansvar för hela världen. Det vet du väl att allt ont som händer är mitt fel? ”
Du har helt fel, det är ju jag som är roten till allt ont och skyldig till …allt! Kanske vi kan dela på ansvaret? Det kanske finns fler som vill vara med??
hehe, nejdå. Det bara ÄR så att allt från dinosauriernas död till irakkriget är mitt fel och ingen annans
Jeg visste det! :O
Jag har ju försökt säga det till dig i ett år men du har vägrat tro mig
Låter sunt att blogga lagom. Själv har jag aldrig väntat mig mycket läsare, men ett tag hade jag fler än förväntat och visst undrade jag vad det berodde på när det sjönk…
Det är då statstiken är till hjälp. Det gäller bara att inte stirra sig blind på den.
Mmm men ska jag egentligen bry mig om hur många läsare jag har? Förmodligen blir mitt bloggande mer harmoniskt om jag skiter i det. Det var på ett sätt bättre med blogspot, som inte har någon inbyggd statistik - däremot kan man skaffa sig utmärkt statistik (mer detaljerad än här) via externa statistikverktyg, som man kommer att besöka lite mer sällan eftersom de finns några klick längre bort.
Ja, det är egentligen lite dumt med inbyggd statstik. Men jag övar på att bara kolla sökord och länkar. Det är lite som att släppa in alkis på krogen eller en sockermissbrukare i godisaffären, men…