Working class hero
Jag har svårt för siffror och minns inte hur gammal han är, men jag vill minnas att han är över 50. Han har levt hela sitt liv i ett slags mellanting och på något sätt vant sig vid det. Vid hans ålder känner han inte att han vågar försöka göra något åt sin kropp, men vill ändå leva som den man han är.
Han berättade om hans väninnors reaktion när han råkade nämna att han skulle gå på en föreläsning med Sara Lund. Det gjorde ont i mig, för jag vet precis hur det känns att få höra människor spy galla över en utan att veta det. Han berättade om hur han kämpade för att hitta en terapeut som inte skulle övertyga honom om att han var kvinna, om hur han lyckades till slut.
Han berättade om hur han levt i 40 år utan att ha ett ord för vad han var. Han visste vad han kände, men inte att han inte var ensam, eller att det fanns hjälp att få. Först för ungefär tio år sedan när han råkade se ett tv-program om transsexuella klickade det till. Han fick ett ord på det.
När han i vintras såg min artikel i Arbetarbladet, min första stapplande intervju som var full med faktafel, sökte han upp mig för att prata. Nu ringer han mig då och då, och han är en av de få som faktiskt får ringa mig eftersom han inte kan med datorer.
Han levde i över fyra decennier utan att existera. De tio år som har gått sedan dess har han byggt upp en identitet i smyg. Bara några väl utvalda vänner vet om hans sanna jag. Ändå har det betytt så mycket för honom att faktiskt ha ett ord för det; att veta att han inte är ensam.
Han är inte bitter. Han pratar om sitt förflutna som ett faktum. Om hur det var att växa upp i arbetarklassen och fostras till att vara flicka. Han berättar om hur han indoktrinerats till att tro på kvinnor och män som två motpoler med vattentäta skott emellan. Och om hur han stigit ur den förklaringsmodell som han inpräntats med.
I tysthet har han vuxit sig stark. Det spelar ingen roll vad omgivningen tror. Han vet vem han är ändå. Han är min idol.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, HBT, fördomar, Sara Lund, transpersoner, acceptans, psykvård
8 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Höres ut som en underbar, sterk människa.
Det är han. Jag har inte träffat honom IRL än, trots att han bor inte för långt bort. Men en av våra gemensamma vänner har det…
Oh, da vet jeg nok hvem det er snakk om. All ære til människor som han.
Mmm… Han är cool.
[...] mange som er mye, mye tøffere enn meg. Trollhare er en av dem. Denne gangen har han blogga om en annen tøff mann, og bidrar dermed til at jeg beholder beina på bakken. [...]
[...] världen jag aldrig levde i Tre timmar med min hjälte. Varv efter varv i Boulognen. Först trevande samtal, sedan lär vi känna varandra bättre och [...]
coolt. Jag hoppas jag inte hinner bli så gammal innan någonting händer med mig. Jag måste bestämma mig nu - det går inte att säga att det inte är stress, för varje sekund jag behandlas som en kvinna är ett helvete.Jag önskar att ingen skulle behöva bli degraderad till ett kön - till en 50/50-chans. Till en av två personligheter.
Nej, det hoppas inte jag heller. Men vi har andra förutsättningar som är unga idag. Vi vet i alla fall att det existerar andra som oss. Det är svårt att föreställa sig hur det är att leva i 40 år utan att veta om det finns någon annan som är likadan…