“Det är en sak jag alltid undrat… Tycker tjejer om att få fittan slickad?” Mannen lutade sig fram och lade handen på mitt lår. Jag vågade inte ens ta bort hans hand utan flyttade längre in på sätet, utan att säga någonting. Han förstod inte vinken utan fortsatte förklara varför det var så svårt att få veta det. Han ville veta om det var som det verkade i porrfilmer, men alla tjejer han frågade vägrade svara. Så konstigt.
Jag var tolv år, och såg förmodligen ännu yngre ut. Det var första gången jag fick åka buss själv. Jag skulle in till stan och träffa kompisar, och det var jobbigt nog att försöka koncentrera sig på att bete sig neurotypiskt OCH försöka komma på när jag skulle plinga. Mannen pratade högt, och även om alla i bussen måste ha hört var det ingen som reagerade. Människor som klev på dröjde kvar en extra tiondels sekund med blicken. Jag mötte chaufförens blick i backspegeln. Han såg frågande ut. Jag kände hur jag rodnade.
Jag lyckades inte förmedla något den gången. Jag var för autistisk för att klara av att skicka ut signalerna som krävdes för att folk skulle förstå att jag upplevde situationen som obehaglig. Inte heller nästa gång lyckades jag. Eller nästa. Jag vågade inte säga till personen att sluta, men jag lyckades inte heller få någon i omgivningen att förstå.
En annan gång var jag tretton-fjorton år och satt i en upplyst foajé på Storsjöteatern. Det var kulturnatt och jag var trött och väntade på att bli hämtad, fast klockan inte var tio ens. Den gången stod ordningsvakten och tittade på i säkert en kvart. Det var först när gubben försökte lyfta upp mig och släpa ut mig därifrån som han spatserade fram och sa “du, du ska nog låta tjejen vara”.
Så usel är jag på att kommunicera att jag inte ens kan skicka ut nödsignaler som omgivningen snappar upp. Problemet är att det inte märks. När människor som vet om mitt funktionshinder träffar mig säger de alltid att jag verkar så… NORMAL. Jag KAN kommunicera. Jag KAN göra mig förstådd. De förstår ju vad jag säger. Tror de.
Jag har lärt mig att spela neurotyp. Jag har lärt mig att låtsas, att imitera. Det är fejk alltihop. Jag lurar dem att jag är nästan som de. Men det kan jag inte ens säga för det finns inte ens några ord för det på neurotypiska.
Idag antifirar jag World Autism Awareness Day hela dagen. Läs gärna mina tidigare inlägg: Offer för neurofobi och Lär känna neurofoben. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Asperger, NPF, kroppsspråk, kommunikation, sexuella övergrepp, neurotyper, World Autism Awareness Day
0 Svar till “No habla neurotypi”