Det senaste dygnet har varit tufft. Jag har vågat friskt, kastat mig ut - och landat med ett magplask i asfalten. Sedan kunde jag inte resa mig. Bokstavligt talat. Min kropp dissocierade så till den grad att jag inte ens fick på mig täcket, men som tur var kunde jag röra ögonen och tummen när jag hade mobilen i handen. Efter en hel dag som grönsak fick jag så mycket rörlighet tillbaka att Dennis lyckades lirka med mig ut på en promenad i solnedgången. Vad skulle jag göra utan honom?
Det är jobbigt när jag går med håven och letar bekräftelse och inte vet hur jag ska tolka svaren. Först ett hoppingivande “jag har väl inte tänkt på det, men jag ser dig nog som kille” för att någon timme senare få ett “tyvärr, jag gillar inte tjejer”. Tvära kast och en social identitet som aldrig blir tydlig.
Jag kan fråga mina vänner och bekanta om de ser mig som kille eller tjej, men jag vågar aldrig lita på deras svar. De flesta svarar ändå svävande, några få är helt ärliga. De vill inte såra mig. Det är snällt, och jag är sjuk som hänger upp mig så till den grad på deras ord.
Jag har försökt att tänka som Gender Warrior, men jag vet ju att det inte är samma sak. Hon ser ut som en tjej till 100%, och kände en inte till hennes bakgrund skulle en aldrig kunna gissa den. Jag ser också ut som en tjej, och däri ligger skillnaden.
En kan leda en häst till vatten men aldrig tvinga henom att dricka. Jag kan be min omgivning att använda rätt namn och pronomen, men jag kan aldrig tvinga dem att se mig som kille. Inte idag, och kanske aldrig i framtiden heller. Men, som Dennis beordrade mig att tänka:
“Så jag kanske ser ut och pratar som en tjej, men jag är kille. Det vet jag. Det känner jag här inne. Och det är det enda som betyder något.”
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, kön, transsexualism, HBT, vänskap, ångest, identitet
20 kommentarer
Kommentar RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Stå på dig, älskling! <3
Aldrig utan dig, sötaste <3
Men hallå! Du ser väl inte ut som en tjej!
Det beror ju på hur man ser det, förstås. Random person på gatan skulle nog säga det. Det är inte alla som bär queerglasögon…
Ojdå, det verkar jobbigt. Vet inte men tänker att det kanske är elddopet du måste gå igenom hur jobbigt det än är. Du vet vad du är, men omgivningen vet inte.
Vet ju inte vad som hände men en tanke jag har är att det helt enkelt var lättare att skylla på att du skulle vara tjej. Ett enkelt sätt ut för honom vem han än är. Hade du varit född med snopp så hade han kanske kommit med en annan ursäkt. Just a thought?
Jo… visst hade han kunnat säga “tyvärr, jag gillar inte brunetter/killar med glasögon/blåögda/whatever”. Men det tar väl kanske liteextra eftersom jag aldrig haft komplex för mina blå ögon
Jag gillar inte tjejer, men du är ju ingen tjej. Du ser inte ens ut som en tjej. Hur du pratar vet jag inte, jag har ju aldrig hört din röst. Men du är ju kille, riktigt läcker, både snygg och söt! Vad man är sitter mellan öronen, inte mellan benen. Du har haft en jäkla otur och fått fel utrustning på kroppen, men hjärnan är ju som den ska, och det är ju det viktiga. Kroppen har man ju mest för att bära upp huvudet, och förse hjärnan med allt den behöver.
Jag gillar dig. Kram!
P: Tack, det är gulligt sagt, men du skulle förmodligen tänka annorlunda om du sett mig IRL. Men tack. Kram
P: Han er både söt og snygg irl også, ikke hør på hva han sier! ^.^
Aaaaw, snuttis. Det låter nästan som att du inte hatar mig eller nåt.
För att inte vara en människa som enbart gör min egen uppfattning av saker och har fördomar känner jag att det är viktigt att ta reda på hur saker egentligen ligger till. För mig är det svårt att förstå en kvinnas önskan att vara man i det fysiska begreppet “man”. Jag vill tro att en människas identitet inte sitter i könet utan att en kvinna, likaväl som en man, ska kunna hysa ett intresse för bilar, sport och dricka öl utan att någon höjer ögonbrynen. Jag tänker mig (men här har jag säkert fel) att identitetsförvirring när det kommer till könet inte skulle existera i ett helt jämställt samhälle. Om män kunde använda smink och klä upp sig som de ville utan att någon skulle reagera kanske könsbyten skulle vara onödiga. Eller är det så att man som kvinna verkligen kan känna att identiteten sitter i ens snippa, alternativt som man att den sitter i ens snopp? Som sagt, jag har ingen aning om detta och det vore intressant att höra hur någon som är fast i “fel” kropp ser på saken.
Det är en rätt vanlig fråga. Ska försöka svara på den.
Har svarat nu, under FAQ *pekar åt höger*
Jag tror inte alls att jag skulle ändra uppfattning om jag fick se dig i verkligheten! Första gången jag såg dina bilder (var helt ny på FB då) så tänkte jag att “det där ser ut som en trevlig kille, honom vill jag ha i min vänner-lista”. Då visste jag ingenting om dig, och om den situation du befinner dig i. Nu vet jag en del, eftersom jag har läst dina texter. Men jag har forfarande inte ändrat uppfattning, så varför skulle jag göra det om jag fick se dig i verkligheten???
P: Jag pratade med en person i ett år, och han såg mig som kille tills han träffade mig IRL. Det ändrade allt.
Du har inte träffat mig!
Nej, det ska du vara glad för
Det tror jag inte på!
hehe, vänta bara. Om du kommer på pride i sommar ska du få se…
P: ikke hør på han!
trollhare: jeg hater da ikke deg