Fobiträning med rosa volanger – Immanuel som drag queen

Det finns fobiträning, och så finns det fobiträning. De flesta fittfödda killar har väl nojor över att bli könade som tjejer, men för mig har det varit överdrivet tvångsmässigt. Då är det nästintill chockterapi att prova RuPaul’s Dragulator, som gör flickor av män.

Själv envisades jag med att välja en bild där jag är orakad, så att jag i alla fall inte passerar som tjej alltför mycket. Frågan är om jag inte liknar min favoritbitch, Mary Cherry, litegrann?

Mary Cherry-film

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsroller, genus, dragqueens, könsidentitet, transsexualism, passerbarhet, nojor, bilder, tvångstankar, fobiträning, RuPaul, Mary Cherry

Ut och in ur den autistiska bubblan – en teori

Vi kan kalla henne A. En vän som är ungefär där jag var för sju år sedan, som precis har börjat ta in att den där gnagande känslan av att alltid vara ”fel” och ”konstig” har ett namn: Asperger. Det har väl gått en månad eller så sedan hon insåg det, och hon börjar komma ur den perioden då allting gungar. Istället närmar hon sig den fasen då man tillämpar alla sina nya kunskaper och provar sina teorier. I säkert två timmar pratade vi om allt möjligt, fast egentligen hela tiden om samma sak: autism. Hon hade tänkt ut en ny teori som hon ville testa:

Skillnaden mellan ”svårare” och ”lättare” autism, mellan lågfungerande och högfungerande, mellan Aspergers syndrom och klassisk autism, kanske framförallt handlar om vilken värld man lever i, sa hon. Om man lever helt i sin egen värld räknas man som lågfungerande, men om man har möjlighet (och vilja) att lära sig att leva bland människor så uppfattas man som mer högfungerande. Även om det såklart finns individuella skillnader, så kan det kanske vara så att även vi högfungerande som uppfattas som ”normala” av ytliga bekanta egentligen har en lågfungerande autism inom oss, som vi hela tiden måste hålla tillbaka om vi väljer att kliva utanför vår egen bubbla. Det är ett val hon ständigt gör att kämpa sig ut ur bubblan, att inte bara försvinna in i sig själv. Precis så känner ju jag med, så jag kan tycka att hon nog är något på spåren, men jag skulle vilja tillägga:

Det betyder inte nödvändigtvis att alla har möjlighet att kliva utanför sin bubbla om det är det de vill. Det betyder inte nödvändigtvis att alla har möjlighet att stänga in sig om det är det de vill. Det betyder inte nödvändigtvis att man lever antingen utanför eller inuti bubblan, utan den har ett hölje som gör det möjligt att röra sig både ut och in och stanna halvvägs igenom – men det betyder inte heller att man alltid aktivt väljer det ena eller det andra. Framförallt: Det betyder inte nödvändigtvis att det ena eller det andra är bättre eller sämre – och det betyder inte heller att man tappar kontakten med bubblan för att man lämnat den. Man kommer alltid att bära en bit av den autistiska bubblan med sig, som en skyddande hinna från omvärlden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, diagnoser, social isolering, sociala svårigheter, katatoni, psykologi, psykiatri, NPF, diagnoser, funktionsnedsättningar, kommunikation, teorier, filosofi

Skit i Dolph, ”ICA-Jerry” kommer till Sandviken!

Dolph Lundgren kommer inte till Sandviken för att vara med i Melodifestivalen på lördag, men jag sörjer inte. Istället kommer Glada Hudik-teatern, och det lär bli häftigt. Jag har velat se dem i något år, ända sedan jag upptäckte Kjell Stjernholms blogg som fick mig att vilja lära mig mer om kultur. Sedan kom Mats Mellin, som är med i teatergruppen, och blev ICA-Jerry med hela svenska folket. Nu ska de alltså vara med i pausunderhållningen i Göransson Arena.

ICA-Jerry, första filmen

Jag sörjde förut att jag inte fick tag på några biljetter till Melodifestivalen, för att de sålde slut innan jag hann få tummen ur. Sedan blev jag på lite bättre humör över att det i alla fall inte verkade komma någon såndär helt fantastisk artist som man bara inte kan missa… tills nu. Det hade varit häftigt att se dem live. Mats Mellin ska väl visserligen inte spela Jerry, och han är ”bara” med i kören bakom solisterna, men hela teatergruppen i sig verkar så cool.

Lars-Göran Wadén frågade för några dagar sedan:

”Jag undrar om det finns någon funkis inom melodifestivalcirkusten? Någon funkisjournalist, någon funkisartist, någon funkismusiker, någon funkisdansare, någon funkis överhuvudtaget i hela teamet bakom kulliserna?”

Jag gissar att det finns en del osynliga funkisar bland artister, journalister och liknande. Osynliga som i att de passerar som normon utseendemässigt, och osynliga som i att de inte uppfattas som annat än ”lite egna”. Petra Mede ifjol var delvis ett undantag, men de flesta lär inte ha tänkt på henne som funkis även om tidningarna skrev om hennes ryggskada. I år kommer det upp synliga funkisar på scenen, och det var verkligen på tiden.

Eftersom jag inte har några biljetter och ingen aning om jag ens skulle våga gå dit ifall det vore så, så får jag väl hoppas på att stöta på Mats Mellin på stan av en slump. Det är bara det att jag är ansiktsblind och skulle inte känna igen honom om jag så sprang rakt in i honom och han hade vit ICA-rock på sig, och skulle jag mot förmodan förstå att det var han skulle jag bara bli blyg och konstig. Men drömma kan man ju.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, Glada Hudik-teatern, Dolph Lundgren, ICA-Jerry, Mats Mellin, kändisar, tv, musik, teater, Göransson Arena, idoler, synlighet, funktionshinder, utvecklingsstörning, Downs syndrom

Sandviken värmer upp – med snö

Igår tyckte jag att det var lite överdrivet med en stor Melodifestivalflagga bakom disken på Folktandvården. Den tog upp hela väggen, och det kändes långsökt. Idag inser jag att det bara var början.

Det vita som sticker upp bland träden till vänster är Göransson Arena. Bild från i höstas.

Under min vanliga promenad till sjukhuset och tillbaka, med en sväng förbi ICA Maxi, räknade jag till inte mindre än 50 melodifestivalsymboler som råkade dyka upp framför mina ögon. Fyra av dem i en tidning i väntrummet och fem av dem inne på affären, men resten ute på stan. En promenad på en halvmil totalt ger i snitt en logga var hundrade meter.

Bild från idag, väntrummet på psyk

Och detta trots att det har snöat så att man knappt ser handen framför sig. Och detta trots att jag gått med huvan uppdragen. Och detta trots att det är fyra dagar kvar till tävlingen och två dagar till invigningen. Och detta trots att jag enbart räknat med den officiella symbolen, och inte räknat med såna affischer som bara skriver ”festivalextra” och sånt. Visserligen har jag räknat några av dem två gånger eftersom jag gått förbi dem på vägen tillbaka, men ändå.

Sandviken är inbäddat i snö och nedlusat med regnbågsfärgade prinsesskronor. Själv har jag mitt eget rosa glitter som jag knarkar så fort jag får chansen. Det finns bara en som Dennis i den här stan, ja, i hela världen. Tur att han finns kvar även om en vecka när allt det andra har dragit vidare.

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, Sandviken, musik, tävlingar, fest, glamour, reklam, Bimbo Boy, vänskap

Tjejen som bara kunde gå baklänges och en bakåtsträvande bluffläkare

Mitt under den den värsta svininfluensahysterin och vaccinationsfobiepidemin i höstas dök det upp en såkallad nyhet som antagligen fick en del att bestämma sig för att avstå från vaccinet: 26-åriga Desiree Jennings hade tagit en vaccinspruta mot den årliga influensan, och tio dagar senare fick hon problem med skakningar, spasmer och kramper. Hon hade svårt att tala också, men symtomen försvann helt när hon gick baklänges eller sprang. Både Jennings och hennes läkare hävdade att det var dystoni, en sällsynt neurologisk funktionsnedsättning. Aftonbladet hakade på, och Metro.

Första intervjun med Desiree Jennings

Redan då höjdes en del kritiska röster, men de drunknade i mängden. Själv är jag ingen läkare, men nog hade även jag en del funderingar. Olov Sydow, docent i neurologi, uttalar sig på Second Opinion och hävdar att dystonin förmodligen är psykogen. Jennings har inte den typen av symtom som utmärker någon vanlig form av dystoni; till exempel brukar de komma smygande och inte så plötsligt. Mats Reimer som bloggar på Dagens Medicin är också väldigt skeptisk.

Sedan fick Jennings hjälp av Dr Buttar (inte läkare, utan osteopat, enligt Reimer) som behandlade henne med bland annat tryckkammare och andra metoder, och hon visade sig göra stora framsteg.

Nyhetsinslag om den ”framgångsrika” behandlingen

Den doktor som behandlade Jennings hade hon fått kontakt med via Jenny McCarthy, och redan där borde det ringa varningsklockor. Jenny McCarthy är fotomodell och skådespelare, men också ett välkänt namn i autismsammanhang. Hon hävdar att hennes son Evan fick autism av vaccin, men som han sedan blev botad ifrån. Jenny McCarthy och hennes pojkvän Jim Carrey har sedan engagerat sig i den rörelse som uppfattar autism som något odelbart negativt men samtidigt möjligt att bota. Hon driver organisationen Generation Rescue vars huvudteser är att vaccin och felaktig kost orsakar autism, men att avgiftning och vissa kostomläggningar kan ta bort symtomen helt. Det faktum att den enda studie som verkligen har sagts kunna bevisa sambandet mellan vaccin och autism visat sig vara rent forskningsfusk, och att tidskriften The Lancet som publicerade studien 1989 nu drar tillbaka den, hindrar uppenbarligen inte McCarthy och hennes vänner.

Det verkar ha varit ungefär samma sorts behandling som autister får som Dr Buttar gav Jennings. Tryckkammare och ”chelation therapy” är behandlingsmetoder som Generation Rescue och Autism Speaks förespråkar. Nu visar Nyheter24, som tidigare gått på historien om vaccinreaktionen, en intervju som sägs bevisa att Jennings bluffar.

Intervju med Jennings där diagnosen ifrågasätts

Det trista är att filmen får det att framstå som att det är Jennings som medvetet lurar folk att tro att hon är sjuk, när det är uppenbart att hon har symtom. Sedan kan de ha psykiska eller fysiska orsaker, men det är en annan sak. Den som däremot borde ställas till svars är hennes såkallade läkare. Om det nu är så att Jennings trodde att hon hade dystoni fast det var psykiskt, och hon också trodde att Dr Buttar kunde bota henne, så är det inte så konstigt om behandlingen ”fungerade”. Det är så placebo fungerar ju.

För McCarthy och de andra som tror att autism kan botas hade Jennings varit två flugor i en smäll: Först ett bevis för vaccinets skadeverkningar, och sedan ett bevis för att behandlingsmetoderna fungerar. Nu är historien inte särskilt övertygande, även om den säkert har spätt på folks rädsla – men är det någon som borde utmålas som en bluff i det här sammanhanget är det den såkallade doktorn, och inte patienten. Den såkallade nyheten visar att journalister är dåliga på källkritik, och att de är tacksamma offer för sensationslystna bluffläkare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, dystoni, diagnoser, neurologi, medicin, vård, Desiree Jennings, Jenny McCarthy, Autism Speaks, Generation Rescue, Jim Carrey, USA, bluff, media, källkritik, Dr Buttar, vaccin, svininfluensa, placebo, psykologi, sjukdomar, funktionshinder, NPF, skandaler, nyheter, läkare

Charmen med att vara sig själv

Oftast när jag går ut bland folk har jag värmt upp ordentligt. Jag har laddat i någon dag för att uppnå en miniminivå av anständighet: Inte prata alltför högljutt med mig själv, inte röra mig för stelt och inte ticsa och stimma för mycket. Det är så folk är vana vid att se mig, och det är då jag får höra att det inte märks ett dugg att jag inte är som precis vem som helst. Det är då jag får höra att jag gör mig till när jag tror att jag är annorlunda. Det syns ju på mig att jag är normal. I så fall syns det på mig idag att jag är onormal.

Jag är trött och drogad efter fem dygn på Alvedon och Ipren, med lite för lite sömn och lite för mycket pulversoppa – det är så jag brukar säga. Såna faktorer skulle jag kunna skylla på, men det är inte därför jag pladdrar och ticsar. Jag gör det för att min gard är tillfälligt nere, för att den energi som går åt till att spela människa bara är en reservkraft som nu måste användas till annat.

Så jag mumlar ”unnunnunn” halvhögt i trapphuset och på trottoaren, och bryr mig inte ens om att fundera över ifall någon hör. Så jag är nära att demonstrera min mörkgröna varböld i väntrummet för M, som absolut inte vill se den. Så jag berättar samma osammanhängande historia för tandsköterskan som för tandläkaren. Så jag lyckas stänga munnen om salivsugen, så att jag får vakuum och måste slita ut den för att inte kvävas, medan tandläkaren gör i ordning verktygen. Så jag säger först nej till bedövning, och sedan ja. Så musklerna rycker mest hela tiden i pannan, i bröstkorgen och i händerna, och det är inte för att jag är nervös.

Det är så jag är, när jag är mig själv. Jag har lärt mig att acceptera den sidan av mig, men jag har fortfarande inte vant mig vid att utnyttja den. Det sker slumpmässigt att jag drar fördelar av det, och idag tror jag att det var det bästa som kunde hända. Tandläkaren var ny, men han var väldigt pedagogisk och inkännande, utan att för den skull dumförklara mig. Kanske är det bästa knepet för att få bra vård att inte vara så samlad, koncentrerad och förberedd, trots allt – eller åtminstone att sluta kämpa så oerhört hårt för att ge ett sånt intryck. Jag är ju inte där för att vara frisk, utan för att BLI frisk.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, tandvård, infektions, sjukdom, tics, trötthet, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, autism, sociala svårigheter, bemötande, psykologi, normer, neuronormen, beteende

Kärlek reducerat till könsorgan – heteronormens kukfixering

Brittisk pojke möter malaysisk flicka. Tycke uppstår. De flyttar över halva jorden, till hans hem i Derby i England, och gifter sig. Och så lever de lyckliga i alla sina dagar – tills det visar sig att det är fel färg på bakgrunden till fotot som hon skickade med ansökan om uppehållstillstånd. En petitess, kan man tycka, men de brittiska myndigheterna kräver en ny bild. Ett nytt foto fixades, men då hade hennes visum hunnit gå ut. Nu riskerar hon att bli utvisad till Malaysia. Fatine hade redan blivit förskjuten av sin familj när hon träffade Ian, och efter att media nappat på att berätta deras historia har hon hotats till livet om hon återvänder till Malaysia. Där är såna relationer förbjudna, och hon riskerar fängelse för att ha haft umgänge med sin man. Ian, å sin sida, har blivit av med jobbet som skolvaktmästare eftersom upprörda föräldrar tycker att det är obehagligt att skolans namn har nämnts i samband med artiklar som berättar intima detaljer om Ians privatliv.

De intima detaljerna? Att Fatine är transsexuell, och att skvallerpressen lyckades få ur Ian några meningar om deras sexliv. Den förbjudna relationen? Att Fatine enligt malaysisk lag är man, och därmed räknas deras äktenskap – eller partnerskap, om man ska vara noga – som ett homosexuellt förhållande. Det är förbjudet. Ian ser sig själv som heterosexuell. Fatine ser sig själv som kvinna. Men enligt heteronormen får inte Fatine definiera sin egen könsidentitet, och därmed får varken hon eller Ian definiera sin läggning själva. Fatines brott är att hon är sig själv och älskar en person som älskar henne; det strider mot malaysisk lag. Ians brott är att han öppet älskar en människa som är sig själv; det strider mot brittisk dubbelmoral.

Jag läser ganska ofta artiklar som den i The Sun, även i så kallade seriösa tidningar: artiklar där huvudfrågan egentligen är något viktigt – uppehållstillstånd, förföljelse, mobbing, trakasserier, hot, våldtäkter, misshandel, äktenskapsförbud, tvångsskilsmässor – men som kommer i skymundan för att det säljer mer lösnummer att slänga in några frågor av ren nyfikenhet. Frågor om sexliv, könsorganens utseende och funktion, operationer och kroppskomplex dyker alldeles för ofta upp även när man egentligen vill prata politik.

Myndigheterna reducerar Ians och Fatines kärlek till byråkrati, medan media blåser upp den till en fråga om sex. Inom HBT-världen har – inte alla, men åtminstone ganska många – förstått att det finns fler sätt än ett att attraheras av människor på, och att könsorgan, könsuttryck och könsidentitet inte följer en och samma mall för alla. I Heteroland verkar kärleken däremot fortfarande vara väldigt enfärgad.

En del personer undrar hur en heterosexuell man kan älska en kvinna med kuk. Jag tycker det är märkligare att samma personer uppenbarligen utgår ifrån att deras egna definitioner av heterosexualitet måste gälla alla andra, och projicerar sin egen kukfixering på omvärlden.

Veckans bloggtema: Kärlek. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsorgan, kärlek, transsexualism, transpersoner, HBTQ, kukar, sex, sexualitet, media, homofobi, transfobi, homosexualitet, heterosexualitet, könsnormer, Storbritannien, Malaysia, fördomar, lagar, brott, straff, fängelse, uppehållstillstånd, kärlek, visum, integritet, könsuttryck, könsidentitet

Hon, han eller hen – på jobbet

Martha tipsade mig om en artikel jag annars skulle ha missat: En arbetsplats som tydligen ända sedan i höstas har använt hen som valbart önskat pronomen i sina formulär för de som söker jobb, vid sidan av han och hon. De har dessutom en punkt inskriven i sin inkluderingspolicy (pdf) som antogs i maj 2009:

”Alla anställda ska själv bestämma över sin benämning: han, hon eller hen (könsneutralt pronomen)”

Vilken arbetsplats det är? Sensus. För den som inte vet det har Sensus sina rötter i olika kristna studieförbund, så det är kanske inte den miljö man förväntar sig att folk ska använda hen i. Just därför är det häftigt att de kan gå i spetsen för en hen-reform. Kanske är det som med jämställdsarbetet i Spanien, att där man uppenbart haft mycket problem med gamla normer som lever kvar har man också varit tvungna att ta itu med dem.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hen, han, hon, pronomen, kön, könsneutralitet, genus, queerteori, HBTQ, intergender, transgender, genderqueer, transpersoner, könsidentitet, språk, ord, diskriminering, sexism, Sensus, fördomar, jobb, arbetsmarknad, transfobi, heteronormen, cissexism, religion, kristendom, jämställdhet, Spanien, politik

Snippa, snapp eller snopp? Okönade könsorgan

Mellanvärld kommer alltid med så kloka kommentarer i min blogg, och nu har hen börjat twittra också:

- Snippa, snapp eller snopp, det är den stora frågan

- Snapp?

- Ett tredje (ospecificerat) alternativ. från ”snipp snapp snopp”

Snapp. För den som inte känner sig bekväm med att köna sina könsorgan, eller som vill se sina könsorgan som något annat än snopp eller snippa, kuk eller fitta. För den som inte tycker att det är en nationell angelägenhet vad de har mellan benen. För de som har könsorgan som inte ser ut som könsorgan oftast gör, och som själva tycker att det är ett lämpligt ord. Inget att tvinga på någon, men ett ord att välja själv.

Jag har funderat länge på vad jag ska kalla mina könsorgan. Jag har en fitta, det kan jag inte förneka. Jag har också en kuk, även om den är mycket mindre än de flesta. Skulle någon kalla den för klitoris skulle det vara fel; framförallt för att jag inte ser den som en klitoris utan som en underutvecklad kuk, men också eftersom den efter sju månader på testosteron är större än vad klitorisar brukar vara.

Jag är definitivt inte intersexuell på något sätt, utan bara en transsexuell kille under behandling. Inte heller känner jag mig tvåkönad, så jag skulle aldrig försöka ta tillbaka det så negativt laddade hermafrodit som begrepp. Enligt min egen definition av orden har jag både kuk och fitta, men jag ser dem inte som två motpoler, och jag ser det inte heller som något som avgör min könsidentitet. Biologi och självbild hänger inte självklart ihop.

Jag har inte ett manligt och ett kvinnligt könsorgan; jag har könsorgan. Jag har snapp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om snippa, snapp, snopp, könsorgan, könsord, kön, genus, ord, språk, transsexualism, intersexualism, hormoner, testosteron, kukar, fittor, klitoris, könsneutralitet, queerteori, könskorrigering

Tandvärk som mindfulness

Jag har ont. Jag vet det nu. Det är såhär smärta känns. Insikten är fantastisk.

I stort sett hela mitt liv har jag haft svårt att veta vad smärta egentligen är. När övergår ett fysiskt obehag i att verkligen göra ont? Var går gränsen? När är det okej att anpassa sig till situationen: Att sätta sig att vila, att röra sig mer försiktigt, att googla symtom eller att ta en värktablett – eller tillochmed att sjukförklara sig?

Nu vet jag. Jag har ont i en tand som inte längre finns. Jag har ont i ett hålrum. Värken hindrar mig från att äta med hela munnen, från att sova på vänster sida, från att lyssna på musik i hörlurar och från att tänka klart. Jag har haft ont i fem dagar, och börjar tröttna rejält.

Samtidigt är det fantastiskt, för det är första gången jag kan säga att jag vet hur det är att ha ont. Vanligtvis har jag svårt att veta vad som är psykiskt och vad som är fysiskt, och även sånt som jag skulle gissa har fysiska orsaker reagerar jag känslomässigt väldigt starkt på. Det kan vara att jag låser mig och inte kan röra mig eller prata alls, eller att jag får ett icke-epileptiskt anfall och skakar hela jag. När jag har ont någonstans på riktigt brukar det alltid betyda att jag går in i en annan värld och tappar greppet alldeles, eller så ignorerar jag och ångar på tills jag kraschar. Den här gången har jag klamrat mig fast vid medvetandet och knaprat värktabletter i fem dagar.

Jag har inte tröstat mig själv med galenskap, som är så lätt hänt. Jag har inte försökt att skada mig för att avleda smärtan, och inte heller ignorerat min kropps signaler och låtsats som ingenting för att sedan få panik när jag inte klarar av att göra allt det som jag borde klara av.

Jag är nästan 30 år, och jag håller på att lära mig hur min kropp fungerar. Det var verkligen på tiden.

Läs även andra bloggares åsikter om smärta, värk, tandvärk, psykologi, tandläkare, tandutdragning, kroppen, dissociation, anfall, mindfulness, acceptans

Salem Al Fakir kan gå hela vägen till Oslo

Foto: SVT

Okunnig Immanuel förstår långsamt att Salem Al Fakir är någon som redan är ganska känd, och frågar Dennis:

- Är jag den enda som aldrig har hört talas om Salem Al Fakir förut?

- Ja, det är du.

Jag har som vanligt aldrig någon koll på någonting, men jag blev helt knockad redan i eftermiddags av Salems röst. Hur ska jag beskriva Keep On Walking, den underbara låten?

Den är ”turkosa himlar, svarta spetsklänningar och Alexander Bard på helium”, som jag skrev när det precis stod klart att Salem gått vidare direkt till finalen i Globen. Den är en sån låt som man aldrig har hört förut och ändå känner igen precis varje smakvåg. Den är en svartvit film där en varelse i grönsvart spetsklänning med sorgeflor för ansiktet går upp för ett berg och hoppar över stupet för att testa om hen kan flyga – och det visar sig att det faktiskt går.

Salem var min favorit, och är det fortfarande. Han kan gå hela vägen till Oslo, om jag får bestämma.

Mer Mello: 1, 2, 3, 4, 5, 6. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, musik, kultur, Salem Al Fakir, tv, svt, artister, kändisar, bilder, ESC, Keep On Walking, synestesi

Dolph Lundgrens dans. Vi skrattade. I he

Dolph Lundgrens dans. Vi skrattade. I hemlighet blir jag avundsjuk på hans basröst.

Salem Al Fakir är turkosa himlar, svarta

Salem Al Fakir är turkosa himlar, svarta spetsklänningar och Alexander Bard på helium – och i final. Direkt till Globen. Underbart.

Må bäste bög vinna

”Må bäste bög vinna”, sa Minou när hen ringde precis när Melodifestivalen började. Vi lever i en bögnormativ bubbla, men man måste inte vara man för att vara schlagerbög.

Jenny Silver är fortfarande i en pool -

Jenny Silver är fortfarande i en pool – och det låter bra. Anders Ekborg badar tyvärr i snor, fast han kan sjunga. Min hjärna är skum.

Ola är inte bara översaltade popcorn län

Ola är inte bara översaltade popcorn längre. Han är ett överhettat bastuaggregat.

Vintervarulv – före och efter testosteron i bilder

När jag deppar försöker jag alltid att tänka på hur långt jag har kommit hittills. Som nu, när det var den där remissen, så försökte jag att fokusera på att jag faktiskt har kommit i puberteten. Efter över ett halvår på hormoner har jag kommit alldeles för långt för att ge upp. Jag vet att det går framåt, men ibland glömmer jag bort det. Då är det tur att det finns bildbevis.

Magen, februari 2009

För ett år sedan var min kropp så hårig som den kunde bli utan testosteron. Februari brukar betyda kyla, vilket i sin tur betyder att jag har mer kroppshår än under sommaren. Jag hade en tydlig raggarsträng på magen, men inte så mycket mer. Ändå sörjde jag varje vår när det glesades ut och försvann. Jag var en vintervarulv som inte trivdes i min sommarkropp.

Magen, februari 2010

Idag har håret vuxit till sig ordentligt, över nästan hela kroppen. Jag har inte särskilt mycket hår på bröstet än, men det kommer mer och mer. Det är inte många hårstrån, men det är fler än ett.

Hår på bröstet, februari 2010

Jag har ingen jätteluden bringa, och inget helskägg. Jag tror inte ens att jag kan odla skägg, om jag så sparar i flera månader. Tre veckors uppehåll med rakhyveln resulterade i en extremt gles stubb av fem millimeter långa strån. Däremot kan jag stoltsera med att jag äntligen fått en riktigt hårig rumpa – men den får ni inte se. Det är ni nog tacksamma för.

Läs även andra bloggares åsikter om hår, kroppshår, pubertetet, testosteron, hormoner, vård, medicin, bilder, kropp, förändring, kyla, transsexualism, könskorrigering, skägg

Salem Al Fakir – en turkos himmel med svart spetskjol

Salem

Originally uploaded by svtmello

Det blir en Melodifestival i år också, ser det ut som. Ikväll hålls den första deltävlingen i Örnsköldsvik, och nästa vecka kommer spektaklet hit till Sandviken. Även om jag inte är där på plats i Göransson Arena kommer jag såklart att blogga om varje deltävling.

Jag tänkte göra ungefär som ifjol då jag beskrev alla låtar utifrån mina spontana sinnesintryck, men eftersom jag är synestet blev det rätt svårt. Det var inte det enklaste att försöka omformulera det jag kände i ord, och inläggen blev väldigt långa. Därför tänker jag prova en nedbantad version i år. Jag har också svårt att skilja mellan olika sinnen. Det är inte alltid självklart att jag vet vad som är en smak, ett ljud eller en lukt, och därför har jag slutat försöka skilja dem åt. Oftast är det fler sinnen inblandade, och bakom en enkel beskrivning som ”neongrön” ryms det massor av intryck som inte går att sammanfatta på ett bättre sätt.

Så, såhär skulle jag kunna beskriva startfältet i Örnsköldsvik:

• Ola, Unstoppable: Översaltade popcorn.
• Jenny Silver, A Place To Stay: Dyka i en överklorerad utomhuspool på sommaren (med cyklop, men utan snorkel).
• Linda Pritchard, You’re Making Me Hot-Hot-Hot: Chockrosa, tung rök.
• Pain Of Salvation, Road Salt: ”Dammiga”, alltså lite skavda polkagrisar i sina egna smulor.
• Anders Ekborg, The Saviour: Snor.
• Jessica Andersson, I Did It For Love: En alldeles för stark halstablett.
• Frispråkarn, Singel: Neongrön.
• Salem Al Fakir, Keep On Walking: Klar luft som efter en storm, himlen är mörkturkos, svart spets, känsla av att flyga… Så många olika intryck att det är svårt att få grepp om låten.

Det ska bli spännande att se om mina intryck förändras när jag får bild till ljudet. Jag tror att det gör en del skillnad, men min absoluta favorit av de åtta är Salem Al Fakir, och det lär nog inte ändras. Den enda minut man kan höra på Svts hemsida gav mig omedelbart gåshud. Ikväll håller jag tummarna för en turkos himmel med svart spetskjol.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Melodifestivalen, ESC, musik, Salem Al Fakir, kultur, tv, bilder, synestesi, psykologi, sinnen, Ola, Jessica Andersson, Linda Pritchard, Anders Ekborg, Frispråkarn, Pain of Salvation, Jenny Silver

Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist

Jag fick ett mail på Facebook av Mymlan/Sofia Mirjamsdotter efter en twitterdiskussion jag knappt förstod. Det finns en tradititon på Twitter att ha Follow Friday, då man tipsar andra om intressanta twittrare genom att nämna deras nick och sätta hashtaggen #ff, eller #ffse för svenska twittrare. Nu har Sofia startat #ffemale, som om jag förstått det rätt tipsar om kvinnor som twittrar bra. Kinga Sanden reagerade på taggen:

”Tack för #ff, men vadå #ffemale? Hoppas folk följer för innehållet och inte för, ursäkta, #ffittan”

Efter det var det flera twittrare som reagerade, och en diskussion om syftet med taggen uppstod. Det var i samband med det Sofia mailade mig, och frågade såhär:

”Hur ser du på detta att definieras efter kön? Du som antagligen funderat mer än de flesta på könsidentitet, hur viktigt är det att du presenteras som man och varför? hur ser du på att göra #ff female – är det fel utifrån att det är innehåll och inte person som räknas? Men om det är person som räknas oavsett kön – varför var det då så viktigt för dig att byta?”

Det är egentligen flera olika frågor, men jag ska försöka svara. Självklart är det bara min åsikt, och det är inte representativt för transpersoner eller så.

Jag har alltid uppfattat det som något i grunden negativt att sortera människor utifrån ytliga egenskaper som kön. Egentligen säger det ingenting om vem man är som person, men möjligen om hur man blir bemött av omgivningen. Jag brukar försöka låta bli att kritisera till exempel ”tjejprojekt” av olika slag, men samtidigt är det inget jag gillar. Om man nu vill ha en hashtagg för att tipsa om twittrare som skriver intressant om genus så är förmodligen #ffeminist en bättre tagg, även om inte alla är feminister.

Nog om det. Twitter är en värld i sig, men det där med att se till personliga egenskaper snarare än budskap är något som verkar vara svårt att komma ifrån. Jag har insett mer och mer de senaste åren att jag aldrig egentligen har varit kvalificerad att uttala mig om ”tjejgrejer”, eftersom jag inte förstår dem. Vad jag än säger om till exempel kvinnliga könsroller, om skönhetsideal, ätstörningar, horrykten eller våldtäkt, så blir det inte helt rätt om jag inte gör det på ett sånt sätt att jag outar mig som transperson. Ifall jag uppfattas som kvinna bara för att jag tar upp ämnet är det fel, men om jag uppfattas som man för att jag markerar att jag inte är kvinna och folk därmed utgår ifrån att jag inte talar i egen sak blir det också fel.

Jag är en man med erfarenheter och intressen som åtminstone på ytan anses vara kvinnliga. Ibland blir jag läst som kille, ibland som tjej, och ibland inte alls, och utifrån det blir jag bemött på olika sätt. Till exempel får jag mycket mindre skit när jag framstår som en heterosexuell man, jämfört med om jag uppfattas som bög eller som kvinna. Internet är en fantastisk möjlighet att utforska könsroller och upptäcka sina egna och andras fördomar. Även om jag ibland blir irriterad över det, så är det ett faktum att vi hela tiden blir könade utifrån det vi gör. Kön spelar roll, vad jag än tycker om saken.

När det gäller könsidentitet är det en annan sak, däremot. Egentligen är det inte så viktigt för mig att uppfattas som man; huvudsaken är att jag inte uppfattas som kvinna. För egen del är jag lika bekväm med att bli kallad hen som han, men inte hon. Min manliga könsidentitet bygger framförallt på två saker: Att jag vill ha en kropp med en massa egenskaper som brukar räknas som manliga – platt bröstkorg, mörk röst och kuk, till exempel – och att jag inte trivs med att bli könad som kvinna. En gång i tiden tänkte jag att det kunde vara möjligt att leva som tjej socialt sett, om jag bara fick ha den kropp jag drömde om. Sedan insåg jag att det krävdes en social transition för att göra det möjligt; en komma-ut-process som fortfarande pågår efter tre och ett halvt år.

Det var inte könsrollen som fick mig att vilja göra en könskorrigering, men däremot är det möjligt att behovet av att ändra min kropp har gjort att jag har fått en manlig könsidentitet. På köpet har jag fått en del erfarenheter och insikter om vad kön betyder för människor, socialt sett, men samtidigt diskvalificerat mig från listor över ”tjejbloggar” och liknande. Det är ingenting jag sörjer, egentligen. Jag har inget behov av att ingå i vare sig ett broderskap eller ett systerskap – men jag skulle väldigt gärna vara en del av en gemenskap som inte såg till personliga egenskaper, utan till vad man faktiskt har att säga. Att ha en fitta är ingen förutsättning för att vara feminist, även om det hjälper.

Uppdatering: Ett exempel på vad som skulle bli lite fel ifall jag hade uppfattats som heterokille och inte var försiktig med orden, är att hylla Gudrun Schymans rumpa. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, kön, könsroller, biologi, biologism, könsidentitet, jämställdhet, sexism, feminism, Twitter, bloggosfären, internet, taggar, kvinnor, män, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, manligt, kvinnligt, normer, könskvotering, personlighet

Veganterrorism och vitt klet

Hoppsan. Jag har visst varit vegan i över en månad, och ingenting har hänt. Jag har inte fått helt sjuka cravings efter något animaliskt, och jag har inte ens drömt mardrömmar om att bli tvångsmatad med ovegansk sockerkaka av piketpoliser, som jag hade förra gången jag blev vegan. Det var i och för sig tio år sedan.

Eftersom jag älskar kardemumma ville jag baka semlor, men eftersom jag inte gillar vispad grädde så skippade jag även de veganska varianterna. Jag föredrar vaniljsås, och Oatlys vaniljsås har en väldigt fast konsistens om man skedar den direkt ur förpackningen istället för att vispa upp den. Själva bullreceptet snodde jag hos Veganmage, men anpassade det efter eget huvud. Jag använder till exempel hellre olja än margarin, eftersom det inte behöver smältas. Dessutom upptäckte jag att min havremjölk var för gammal, så jag bakade på vatten istället. Det gick det med, även om det kanske inte blev lika lyxigt resultat.

Semlor

Bullarna

• 9 dl vetemjöl
• 3 dl växtmjölk (tex. av soja eller havre), eller vatten
• 0,5 tsk salt
• 2 tsk kardemumma
• 25 g jäst
• 1 dl strösocker
• 3/4 dl rapsolja (eller annan neutral, värmetålig olja)
• Lite olja till pensling

Fyllning

• Mandelmassa
• Oatlys vaniljsås

Garnering

• Florsocker

Se till att mjölken är fingervarm, och blanda den med oljan. Rör ut jästen i lite av vätskan, och se till så det löser sig. Blanda i resten av vätskan, och sedan de torra ingredienserna – mjölet sist. Knåda in mjöl i degen tills den inte är kletig längre. Låt jäsa i 40-60 minuter. Ta upp degen på ett mjölat bakbord (en ren plåt duger) och knåda in mer mjöl ifall det behövs. Dela degen i 12*bitar och rulla dem till bullar. Låt jäsa på plåten i 40-60 minuter. Slå på ugnen på 200° i god tid så att den är varm tills bullarna är färdigjästa. Pensla bullarna med lite olja och grädda i 10-15 minuter. Låt svalna, och fyll sedan med mandelmassa och vaniljsås, och pudra över florsocker. Servera omedelbart, för vaniljsåsen tappar konsistensen efter en stund i rumstemperatur.

*) Det står 12 i originalet. Själv gjorde jag åtta, och de blev inte särskilt stora ändå.

***

Resultatet? Det är jättegott, och det tyckte tangentbordet med. Den andra semlan lyckades lägga en fet klick vaniljsås rakt över det, nämligen. En halvmeter hushållspapper senare är det bara det som runnit ner under tangenterna kvar, och tangentbordet verkar fungera alldeles utmärkt ändå. Det är inte första gången något liknande händer, för jag har antagligen en hel del vegansk ostsås, ketchup och allt möjligt under tangenterna. Jag har i alla fall lärt mig en läxa: Var försiktig när du äter vid datorn, för veganmat är den senaste terrorismtrenden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om veganmat, veganism, vegetarianism, semlor, mat, bilder, bakning, recept, efterrätter, fettisdagsbullar, mat

Stördhetstest för ledsagare

Jag har två sätt att provtrycka en människa för att se om det är någon jag kan fungera ihop med: Det ena är att testa deras syn på vad som normalt och onormalt, friskt och sjukt och så vidare, och det andra är att testa hur heteronormativa de är. Människor som uppfattar sig själva som väldigt normala och som ser det som sitt jobb att lära mig hur jag också ska bli normal har jag träffat i överflöd, men de fungerar jag aldrig ihop med.

Därför var det väldigt skönt igår när jag träffade min nya ledsagare igår. Jag satt där och babblade på:

- Jag fungerar inte så bra ihop med människor som ska uttrycka hur normala de är, för de är ofta så nedlåtande. Men så är det inte med dig. Det är tur att du är så… så…

- Störd?

- Ja, precis!

Det var första gången vi sågs på tu man hand, och det var nytt för båda. Hon har aldrig ledsagat förut, och jag har aldrig haft ledsagning. Vi pratade en del om diagnoser, om vad jag behöver och så, men väldigt mycket bara för att lära känna varandra. När jag gick därifrån hade jag en känsla av att det kommer att bli bra. Jag hade lyckats få henne att säga att hon var störd, och vi hade diskuterat sex- och samlevnadsundervisning, och varför lärare så gärna säger ”penis” istället för ”kuk”, och såklart också diagnoser och ledsagning i allmänhet och mina behov, hur jag fungerar, min bakgrund, hennes bakgrund och litegrann om allt möjligt. Allt detta på två timmar.

Kanske låter det märkligt att nästan tvinga ur en människa ett sånt erkännande, men det var inte direkt planerat. Däremot är själva testandet i högsta grad planerat: Jag måste veta att det är en människa som är tillräckligt trygg i sig själv för att se att alla människor är mer eller mindre störda, och att hen inte skulle flippa ut ifall något hände. Hon ska nämligen följa med när jag besöker kirurgen, och därför är det i allra högsta grad viktigt att hon inte tycker att det är jättekonstigt, pinsamt eller obehagligt.

Det måste vara någon som jag kan lita på till hundra procent, och det verkar som om jag har hittat rätt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om stördhet, funktionshinder, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, diagnoser, sjukdom, psykisk sjukdom, social fobi, ledsagning, normer, heteronormen, kön, genus, könskorrigering, transsexualism, vård, operationer, sex- och samlevnadsundervisning, förtroende, relationer, homofobi, transfobi, psykologi

Vad fan, är du bög eller?!

Jag drömde att jag var på en fest tillsammans med en bekant; en heterosexuell kille med transsexuell bakgrund. Han passerar som kille för jämnan och är inte öppen med sin bakgrund, och han är ganska straight-acting, men han är också väldigt cool med att andra inte är precis som honom.

På vägen dit hade vi pratat mycket om skillnaden mellan vårt beteende, och hur svårt det var för mig att bete mig ”manligt” när de enda jag brukar umgås med är fjollbögar och transpersoner. Frågan var om det var något jag faktiskt ville lära mig; det hade vi diskuterat mycket. Han hade förklarat att det viktigaste är att man trivs med sig själv och är den man är, men jag hävdade att jag ville åtminstone VETA hur man förväntas bete sig som kille, så att jag hade en chans att välja. Mina kukfödda kompisar är inte direkt några förebilder om jag vill lära mig att bete mig maskulint. Så till slut lovade han mig att han skulle försöka hjälpa mig.

Vi gick in på festen. Jag kände mig obekväm till att börja med, men snart slappnade jag av. Vi pratade och skrattade, och min vän gjorde något roligt. Jag ville förstärka skämtet, så jag grabbade tag om hans midja bakifrån för att lyfta upp honom. Då säger en av de andra helt plötsligt:

- Öh! Vad fan, är du bög eller?!

Jag kommer helt av mig, och frågar vad han menar. Han förklarar att det är ”bögigt” att ta på en annan kille på det sättet. Först då inser jag att jag passerar inte bara som kille, utan som heterosexuell kille – och att det leder till obekväma situationer. Hade han läst mig som fjolla hade han aldrig vågat säga ”bög”.

Drömmen satte myror i huvudet på mig. Om jag skulle uppfattas som en maskulin heterosexuell kille så skulle jag kanske också möta mer fördomar än om jag är som jag är nu. Folk skulle kanske våga vädra sina fördomar på ett annat sätt, och det skulle ställa andra krav på mig för att kunna hantera det.

Jag vet att upplysningen att jag levde med en man ibland fick folk att dra en lättnadens suck förr i tiden. Jag var inte flata, så det gjorde inget om de kräktes ur sig normer, verkade det som om en del tänkte. Det hände att jag undrade om jag fick uppleva mer homofobi just för att jag uppfattades som heterosexuell, så folk inte behövde anstränga sig för att vara politiskt korrekta. Jag tror att det mycket väl kan vara så ibland.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homofobi, heteronormen, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, kön, läggning, fördomar, transfobi, transsexualism, könsroller, sexism, manlighet, genus, könskorrigering, drömmar, psykologi

Bakom varje galen kvinna står en man som drev henne dit

Jag har läst alldeles för mycket om kvinnlig galenskap, och alldeles för lite om mäns. Kanske för att den senare är så osynliggjord.

Ikväll såg Dennis och jag Sunset Boulevard, som bara var en fortsättning på samma tema som Jane Eyre, Den gula tapeten och jag vet inte vad: En man som ser kvinnan han älskar försvinna in i galenskapen – för att han själv matar den. I Sunset Boulevard är det betjänten som får den gamla avdankade stjärnan att tro att hon är något genom att skriva beundrarbrev till henne, i Jane Eyre är det Mr Rochester som inte direkt påskyndar sin frus tillfrisknande genom att låsa in henne på vinden, och i Den gula tapeten är det den äkta mannen och läkaren som ordinerar vila och isolering, fast det gör huvudpersonen ännu sjukare.

Vart är alla galna män? frågade jag för ett tag sedan, och insåg att all manlig galenskap inte är manlig galenskap, utan antingen beskrivningar av genier eller metaforer för samhällsproblem. En kvinna blir galen, punkt slut. En man blir inte galen, utan bara excentrisk, filosofisk eller politisk. Och bakom i stort sett varje galen kvinna i böcker och i filmer – vart jag än letar – så finns det alltid en man som drev henne dit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, mansroller, kön, könsroller, genus, kvinnlighet, kvinnoroller, galenskap, psykisk sjukdom, kultur, film, böcker, Sunset Boulevard, Jane Eyre, Den gula tapeten, psykologi, kultur, fördomar, sexism, symbolik

Häxjakten på maktens kvinnor

Först var det Mona Sahlins väska: Kan en socialdemokrat verkligen ha en väska värd 6000? Nu är det Birgitta Ohlssons graviditet: Kan en borgerlig minister verkligen bara vara mammaledig i en månad efter födseln?

Det de har gemensamt är att de är kvinnor, men det som skiljer dem åt är de krav som ställs på dem. Sahlin förväntas leva som folk gör mest, medan Ohlsson förväntas leva som om hon kom från en annan planet. Kvinnor Kan-grundaren Eva Sternfeldt verkar vilja att alla kvinnor stannar hemma för resten av livet när – inte om, utan när – de får barn, och nu säger kristdemokraten Kjell Eldensjö att hans fru minsann aldrig skulle ha tackat ja till ett ministerjobb när hon var gravid.

Det är ironiskt att Birgitta Ohlsson, som slitit för jämställdhet och en modernare syn på könsroller, blir utsatt för den här häxjakten. Förmodligen skulle hon egentligen passa bättre om hon stod lite längre till vänster. Jag vill minnas att det numera är förbjudet att ställa frågan på en anställningsintervju: Är du med barn, eller vill du ha barn? Det gäller tydligen inte politiker, i alla fall. Deras privatliv blir alltid statsangelägenheter – men bara om de är kvinnor såklart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Birgitta Ohlsson, Mona Sahlin, politik, politiker, privatliv, graviditet, fördomar, könsroller, jämställdhet, integritet, väskdebatten, kön, genus, valet, jobb

Ny undersökning: Bokstavsfolket intar högskolorna

En ny undersökning visar att det blir fler och fler studenter med funktionshinder. Under 2009 var det 7500 som tog kontakt med samordnarna*, vilket är en ökning med 22% från 2008. Framförallt är det den grupp som redan är störst som ökar mest: Studenter med läs- och skrivsvårigheter och diagnoser som ADHD och Aspergers syndrom. En student som P3 intervjuar säger att hen tror att det är en kombination av att arbetslösheten slår hårdare mot funkisar, och av att arbetet på högskolor och universitet när det gäller funktionshinderfrågor har blivit bättre.

Jag tror absolut att det kan vara så, fast jag tror också att det just när det gäller vissa diagnoser också har att göra med att fler får diagnoser och därmed stöd och hjälp i en yngre ålder än tidigare. När det gäller till exempel ADHD och Aspergers syndrom är det inte ovanligt att personer i min ålder får diagnosen först som vuxen. De som är fem eller tio år yngre har haft andra förutsättningar. Det kan också vara så att man idag vågar tänka mer framåt och vara öppen med sina svårigheter.

När jag sökte till högskolan för tio år sedan visste jag att jag inte var som alla andra, men jag hade inga ord för det och jag skulle aldrig ha erkänt det ens ifall någon ställde mig mot väggen. Atmosfären på vissa kurser var sådan att de studenter som var öppna med sina svårigheter också fick sin lämplighet som blivande lärare ifrågasatt, medan man på andra kurser kunde få höra att ADHD var en modediagnos som gavs till elever som skolkade för att ingen orkade ta itu med de ”verkliga” problemen. Neuronormen var så stark att det var tydligt att ingen förväntade sig att det skulle sitta någon med ADHD i rummet.

Idag pluggar jag igen. Jag är helt öppen med mina svårigheter, och jag har lärt mig att be om hjälp – och hjälpen finns att få. Sånt som var omöjligt då är helt plötsligt hanterbart, och jag har förstått varför jag stod ut i fyra år innan jag kraschade: Jag älskar ju att plugga. Just nu är mitt största problem att hantera insikten att jag inte kan vara student resten av livet – men den dagen, den sorgen.

*) ”Samordnare för studenter med funktionshinder” är den korrekta titeln, och de ska finnas på alla universitet och högskolor. Det är ett väldigt klumpigt och långt ord, bara.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om stöd, funktionshinder, studier, utbildning, högskolan, universitet, arbetsmarknad, politik, funktionshinder, diagnoser, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, dyslexi, fördomar, neuronormen, undersökningar, öppenhet, ableism