Finns det rätt sätt och fel sätt att vara självdestruktiv på? Ja och nej. Framförallt tycker jag att det egentligen inte finns rätta och felaktiga sätt att skada sig på; att självskada är dåligt. Punkt. Men det är tyvärr inte riktigt så enkelt ändå.
Mellanvärld kommenterade ett gammalt inlägg om självskada, och trots att jag egentligen försöker sluta skriva om det kommer jag alltid tillbaka till de frågorna, antar jag. Hen undrar vad jag menar med “rätt” och “fel” sätt att självskada på. Det är inte världens enklaste fråga att svara på, eftersom det enda jag egentligen vet är att jag tydligen gjorde det på “fel” sätt. Eller låt oss kalla dem synliga och osynliga istället.
En förutsättning för att kunna få hjälp för sitt beteende är att man ber om den hjälpen. Det underlättar dessutom om man passar in i mallen för en lämplig diagnos, och för att man ska göra det behöver man ha tydliga symtom. Om man självskadar på sätt som inte syns så är risken stor att man inte får den hjälp man behöver. När jag säger “sätt som inte syns” menar jag såna som inte är självklara för anhöriga och ens den mest rutinerade psykiatriker att upptäcka. Det har att göra med metoder och teknik såklart, men lika mycket med ens beteende runtomkring.
Jag tänker inte skriva någon lista med exempel, men det är uppenbart att det finns ett schema för hur man förväntas självskada:
- Syfte
- Förberedelser
- Tid och plats
- Val av redskap
- Teknik och tillvägagångssätt
- Känslor före, innan och efter
- Avslutande
- Efterarbete
- Kontakt
För varje punkt finns ett antal olika standardalternativ. Det är de som omgivningen förväntas “förstå” handlingen utifrån. Om man faller utanför det mönstret är det mycket svårare att få syn på det självdestruktiva.
Alla vet vad en ärrad arm betyder, men hur ser man ett självskadebeteende som inte lämnar några tydliga spår? Om ärren är den desperatas sätt att kommunicera sin ångest, vad betyder det för den som inte ens har några synliga ärr? Betyder det att man inte vill ha hjälp? Betyder det att man inte behöver hjälp? Borde de som självskadar osynligt gå över till synligt självskadande för att få hjälp? Måste man kunna visa en ärrad arm för läkaren för att bli trodd när man faktiskt ber om hjälp?
Låter det absurt så förstår du nog vart jag vill komma. Man kan inte mäta självdestruktivitet, ångest eller hjälpbehov utifrån märken i huden. Det synsättet är farligt för alla som självskadar.
Det går att få hjälp även om man självskadar osynligt. Det kräver bara att man börjar berätta. Synliga ärr talar för sig själva; den som bara har osynliga måste kanske använda andra sätt att visa dem på. Och ord, bilder, musik eller nästan vad som helst är bättre än rakblad, är mitt råd. Själv skrev jag en dikt till en terapeut, och det fick henne att förstå saker jag aldrig hade kunnat säga rent ut.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självskada, självdestruktivitet, psykisk sjukdom, psykiatri, psykologi, ångest, ärr, fördomar, utseende



















Senaste kommentarer