Vad är det för mening med att kunna sova, om man aldrig känner sig riktigt vaken?
I snart ett dygn har jag gått på Circadin. Det är första gången på flera år som jag provar sömnmedicin, och det fungerar bättre än väntat. Jag är inte dåsig, utan lika pigg som igår – men mer korkad. Jag fattar inte det jag läser utan måste läsa samma mening tre gånger för att den ska gå in, och jag hänger inte riktigt med i tankarna.
Ändå är det bättre än Theralen och Still knocked Stilnoct som jag provat när jag varit inlagd förut. Jag fick en liten dos – och låg däckad i ett dygn och var snurrig i tre till. De gjorde mig till broccoli; Circadin gör mig bara blåst.
Vi får se om det blir bättre framöver, men som det har varit idag vill jag inte gärna att det ska fortsätta. Jag vill ha min hjärna tillbaka, och jag köper inte förklaringen de brukade ge att det var bra för mig att sova; jag sov i två jävla år. Vad är det för mening med att kunna sova, om man aldrig känner sig riktigt vaken?
Läs även andra bloggares åsikter om sömn, medicin, sömnlöshet, dygnsrytm, Circadin, Theralen, Stilnoct, biverkningar, trötthet, hjärnan, hälsa
Jag har tidigare berättat om de förskolor i Stockholm som drivs med scientologpedagogik. ”Applied scholastics” kallas ”studietekniken”, och för den oinsatta kan det verka som om det inte har något med scientologi att göra. Det har det.
Nu får en av förskolorna, Lövgården i Sätra, kritik av utbildningsförvaltningen efter en oanmäld inspektion. En av punkterna är att informationen till föräldrar – det vill säga den reklam som gjorts för förskolan – inte har varit tydlig med vilken rörelse som står bakom. Vidare har ingen i personalen på Lövgården förskollärarutbildning och flera av dem har anställts utan det obligatoriska utdraget ur belastningsregistret som krävs. Det saknas pedagogisk verksamhetsplan, pedagogiskt material och krisplan. Och allt detta är ändå bara att skrapa på ytan, gissar jag.
Enligt hemsidan går det 22 barn på förskolan. Rent statistiskt är minst ett av dem ett sånt barn som scientologerna förnekar att de finns: ett barn med ADHD, Aspergers syndrom, högfungerande autism, Tourettes syndrom, tvångssyndrom, trotssyndrom, eller förutsättningar att utveckla psykiska sjukdomar. Psykiska sjukdomar och funktionshinder finns nämligen inte, enligt scientologin. Psykiska problem blir antingen bagatelliserade eller skylls på psykiatrin, och sjukdom ses som ett personligt misslyckande och fylls med skuld och skam.
Jag kan bara gissa vad som kan hända ifall ett barn med till exempel svåra tics eller koncentrationsproblem hamnar på en förskola där utgångspunkten är att den typen av avvikelser är ett karaktärsfel. Så fruktansvärt nedbrytande det måste vara, både för barn och föräldrar.
Nu råkar det vara så att dragen är ärftliga, och därför brukar ett bokstavsbarn ha bokstavsföräldrar. Det råkar också vara så att framförallt de som har autistiska drag är svårmanipulerade eftersom de sällan fogar sig i sociala normer för normernas skull, och dessutom ofta är ointresserade av att jaga efter status och berömmelse. Det senare är en av de grundläggande drivkrafterna för att locka in folk i scientologin. Därför hoppas jag innerligt att risken att bokstavsbarn sätts i scientologförskolor är mindre än jag tror. Det är tillräckligt illa om de såkallade normala barnen går där. Scientologerna vill ha dina barn – men bara om barnen är perfekta, enligt scientologernas mått mätt.
Dagens tips: ”Högsbo misshandlar barn med autism” av allas vår hjälte Madeleine Larsson Wollnik. Dagens tanke: Om Alexander Bard, DAMP-ikonen nummer ett, hade gått i scientologförskola hade han säkert ägnat hela livet åt att försöka hålla käften, eller något. Hemska tanke.
Jag drömde att jag och hela min familj – som bestod av en massa människor som jag inte känner, bortsett från den närmsta släkten – var på ett tåg. Det skulle till Paris, men redan någonstans i Skåne blev vi tvungna att fly från konduktören. Han jagade oss längs gångarna, men det var inte för att vi inte hade biljetter utan för att vi enligt honom var ”zigenarpack”.
Allt var mycket märkligt eftersom ingen av oss såg särskilt stereotypt romsk ut; tvärtom är många av mina släktingar blonda och blögda och det fanns inte en stor kjol så långt ögat såg. Men det spelade ingen roll hur vi såg ut; han såg det på oss ändå. Vi sprang genom vagnarna som krängde fram och tillbaka, och visste inte vad vi skulle ta oss till när vi kom fram till sista vagnen. Genom andra klass, första klass, och genom en godsvagn. Det tycktes aldrig ta slut. När tåget kom till en station hoppade vi av och bytte till ett annat tåg, där den nya konduktören också började jaga oss. Så fortsatte det ner genom hela Europa. Trots att vi hade platsbiljetter fick vi inte sitta ner, och egentligen inte vistas på tåget alls.
Till slut blev vi avkastade i en liten stad där de pratade ett språk ingen av oss förstod. Då kom en viss svensk bögkändis fram och sa att han skulle försöka hjälpa oss. Han skulle prata med sin fru, sa han. Det visade sig att han var gift med en kvinna i den lilla staden i hemlighet, för han vågade inte komma ut som heterosexuell.
Jag tror att drömmen har något att göra med att det känns som om jag reser och reser utan att veta när jag är framme. Jag vet inte ens exakt vart jag ska, vad mitt mål är. Jag har bara en riktning utpekad – och jag vet att samtidigt som jag tar mig framåt för min egen skull, så närmar jag mig också ett tillstånd då det oundvikligen kan bli problem. När man passerar mitten och går från ”androgyn tjej” till ”fjolla” i omgivningens ögon förändras också förväntningarna på hur man ska bete sig.
Om jag är rom eller inte spelar ju ingen roll när jag blir kallad för ”zigenarpack” och bortkörd. Min släkt, min identitet och min uppväxt är inte relevant i sammanhanget. Den dagen jag har ännu ett nytt pass, denna gång med ett manligt personnummer, så kommer ingen smånasse att fråga efter det innan de ser en ”transa”, lika lite som de kommer att fråga om min läggning innan de bestämmer att jag är ”bög”.
Det jag vill är inte att kunna säga att jag minnsann inte är någon zigenare, och därmed få sitta kvar medan de andra blir bortkörda – även om det är sant. Det jag vill är att slippa vara tvungen att släpa runt på min släkttavla vart jag än går, för att bevisa något jag inte står för. På samma sätt vill jag inte vara tvungen att bevisa att jag förtjänar respekt och mänskliga rättigheter för att jag är bedömd som transsexuell och inte transperson, som en del försöker driva. Jag ställer inte upp på hierarkin i transvärlden där det enligt en del nästan är ett diagnoskriterium för transsexualism att hata transvestiter och avsky begreppet ”transperson” just för att det skulle signalera ett samband.
Det är därför jag har mage att kalla mig för transsexuell och transperson samtidigt, och det är därför jag inte vill gräva diket mellan olika grupper djupare. Den lilla klick transsexuella och f.d. transsexuella som sitter kvar och blundar när alla andra transpersoner blir ivägkörda, bara för att de själva äntligen har uppnått en viss status, ger jag inte mycket för. Att vara enbart kvinna eller man och inte kalla sig trans alls är en sak; ingen har ifrågasatt deras identitet. Det är när självbekräftelsen går ut över andra som det blir fel. Är det några som är könsförrädare så är det just de transsexuella och före detta transsexuella som gör sitt bästa för att trycka ner alla som inte är exakt som de själva.
Dagens HBTQ: Var femte präst vägrar viga samkönade par. Undrar hur många av dem som skulle vägra viga öppna transpersoner?
En av de vanligaste fördomarna om ”könsbyten” är att det är ett val man gör: Först är man man i en massa år, och sedan kommer man på att man vill byta kön, opererar bort kuken och blir kvinna, eller tvärtom. Det är en så extrem förenkling att förklaringen till varför det är fel måste bli väldigt komplex, men jag ska försöka.
Inspirationen till detta är ett blogginlägg som jag borde ha ignorerat. Egentligen vill jag inte ta upp det, för jag tycker att det finns tillräckligt med elände ändå. Jag tänker att det gör folk deprimerade och oroliga att jag bara spär på med negativa saker jag hittar, alla fördomar, allt hat och alla rena dumheter som skrivs, men jag tycker att det här blogginlägget säger något om hur transfobi fungerar. Därför tar jag upp det.
Det är två gymnasietejer som bloggar om sitt liv som ”Nyköpingsflickorna”, men mitt bland alla inlägg om kläder och sånt hittar man ett utbrott:
”Idag var Andrea och Charlotte på obligatorisk föreläsning i skolan om olika sexuella läggningar.
Visste ni att det är kostnadsfritt att göra könsbyte?
Att staten betalar det för att det klassas som en sjukdom att man är en ”person i fel kropp”.
Alltså går våra skattepengar åt att folk som inte trivs med sin kropp ska få göra könsbyte, helt sjukt.
Bi och Homosexuell har också klassas som en sjukdom för länge sedan.
Jag anser att om man är bi, homo, hetro eller transexuell så ska man betala för sådana operationer och inte att skattepengar ska gå åt att byta kön.
Så jag kan kalla mig transexuell efter jag levt tillräckligt långt liv som tjej och byta kön, så har jag provat på båda.
För vem har inte funderat på hur det skulle vara att va kille?
skämt och sido.
Det låter ju lika stört som det är.”
”Det ÄR en biologisk sjukdom. Det är ett fel i generna redan från födseln. Därför klassas det som en sjukdom. Det har inget med någon sexuell läggning att göra överhuvudtaget. Utan det faktum att man i själ och hjärta känner sig som det motsatta könet mot vad kroppen visar. Så det är inte sjukt alls att det är kostnadsfritt utan väldigt bra då dessa människor mår otroligt dåligt psykiskt som leder till djupa depressioner och ofta to.m. självmord.”
”OM de nu vill byta kön ska de stå för det själva och inte för VÅRA pengar!!!! Det är så vi resonerar. Om du inte kan acceptera att vi inte vill lägga ner pengar på könsbyten med våra skattepengar är det inte vårat bekymmer!!!”
”Du har inte tänkt på att även självmord – som är alternativet till könskorrigering för många transsexuella – kostar samhället pengar? Samhället tjänar på att rehabilitera sjuka, och transsexualism är en sjukdom. Är det samhällsekonomiskt försvarbart att neka människor vård och tvinga dem att leva på bidrag resten av livet för att de är för deprimerade för att kunna jobba, när de skulle kunna jobba och betala skatt om de bara fick vård?”
Det mycket uttömmande svaret:
”JA”
Ett självmord kostar samhället nästan tio gånger så mycket som en könskorrigering*, och att hålla människor i djup depression är helt enkelt inte lönsamt. Akutsjukvård efter självmordsförsök, psykiatrisk vård både som inlagd och i form av olika terapier och medicineringar, åratal av sjukskrivningar och utebliven inkomst och därmed utebliven skatt… Om man förutsätter att man lever i tjugo år med detta som vuxen innan man antingen tar livet av sig eller söker vård, så är det förmodligen billigare för samhället att betala en könskorrigering till att börja med.
Fast nu är det ju inte pengar det här handlar om. Om man hellre betalar extra för att slippa bekosta vissa sorters vård så är det inte en fråga om ekonomi, utan bara en skenmanöver. Många tror att könskorrigeringar är om något man gör för skojs skull, men de flesta brukar sansa sig när de får veta hur det ligger till. Andrea och Charlotte däremot, de väjer inte för starka åsikter. De är modiga nog att stå för att de är transfober, och för att de är okunniga nog att tro att transsexualism är en sexuell läggning. Jag kan nämligen inte tolka det på något annat sätt.
Ja, deras skattepengar bekostar min könskorrigering, och mina skattepengar bekostar deras utbildning. Jag känner inte att jag är så himla nöjd med den utbildning de verkar ha fått om de tror att ”könsbyten” är någon slags sexlek. Frågan är var jag klagar då?
*) En könskorrigering kostade 200 000 år 2004, ett självmord 18 680 000 kr samma år (öppnas som pdf).
Sex- och samlevnadsundervisning borde bli obligatoriskt för lärarna, såklart. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsbyte, könskorrigering, transsexualism, vård, medicin, ekonomi, transfobi, transition, HBTQ, transpersoner, kön, könsorgan, genus, psykiatri, ekonomi, självmord, självmordsförsök, kostnader, mediciner, operationer, hormoner
Det finns en grupp på Facebook som heter ”Riktiga män våldtar inte”, som jag är med i. Igår dök det upp en klubb som hette ”Riktiga män slår inte kvinnor” i mitt flöde. Jag gick med i den med, för egentligen är det ju inget snack om saken: Hur futtigt det än må vara att gå med i en facebookgrupp så känns det självklart att man varken slår eller våldtar. Oavsett sitt eget eller andras kön.
Däremot kunde jag inte låta bli att fundera över formuleringen ”riktiga män”. Som transkille händer det att man får höra att man ”inte är kille på riktigt ju”, men det är såklart inte det de syftar på. Det handlar inte om könsidentitet utan om att vara trygg nog i sin könsroll för att inte känna sig trängd att ta till våld. Det brukar också heta att det bara är män som är säkra i sin egen manlighet som vågar klä sig i kjol. Och så vidare.
Det här blogginlägget handlar inte om två personer. Det handlar inte om vem som slagit och vem som blivit slagen och varför man tar tillbaka en anmälan. Vad som är mest sannolikt är uppenbart. Det här blogginlägget handlar om att bedöma människor utifrån det lilla man vet.
Jag tror att för många människor var detta den sista människan de kunde tänka sig skulle vara en SÅN. En kvinnomisshandlare. Ett av dessa otrygga testosteronstinna monster. Han kan inte bevisa sin oskuld, och inte heller sin skuld. Fallen är avskrivet och flickvännen vill inte kommentera. Helt klart är i alla fall att han inte lever upp till bilden av Kvinnomisshandlaren – och kanske är det därför jag ändå känner en viss lättnad över att han utmålas som sådan. Att folk inte bara ser en fasad.
Riktiga män och oriktiga män slår och slår inte, våldtar och våldtar inte. Det handlar vare sig om könsidentitet eller könsuttryck. Det handlar om makt och ideal och egon – att det sedan förmodligen är långt mycket vanligare att en machoman slår än en mjukiskille beror antagligen på att mjukiskillar oftast har genomskådat makthetsen.
Det är inte manligt att slåss, men det är inte heller omanligt. Det är bara fegt och patetiskt.
Mer kapsejsad manlighet: Massakern på Fort Hood är en tragedi, men krig är värre. En kvinna mördad, en annan talar ut. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våld, misshandel, relationsvåld, kvinnomisshandel, makt, kön, genus, könsroll, identitet, manlighet, mansrollen, sexism, brott, rykten, kändisar, våldtäkt, Facebook, bloggosfären, internet, sexism, jämställdhet, psykologi
Äntligen!
Det är väl det minsta man kan säga. Vi är många som har upprörts över hur Caster Semenya och frågan om hennes evetuella intersexuella tillstånd blivit behandlad av media, av bloggare, av allmänheten – men framförallt av sitt eget förbund.
Det sydafrikanska friidrottsförbundet gjorde könstester av Semenya innan VM i somras, men hon fick själv inget veta. Istället kom ifrågasättandena efter vinsten, och direkt hängdes hon ut som könsfuskare och jagades – bildligt talat – med tjära och fjädrar. Det som skulle varit hennes livs stora stund blev en mardröm. Pressen fick henne att hoppa av och gå under jorden. Vi pratar om en artonåring med en förmodat medfödd och odiagnosticerad biologisk variation, men de som skulle ha skyddat henne vände henne ryggen.
Nu ber de om ursäkt. Det sydafrikanske friidrottsförbundet vill be Caster Semenya, hennes familj, Sydafrikas president och befolkning om ursäkt för hur de har skött ”hanteringen av könstestet och dess efterspel”, skriver DN. Samtidigt stängs hela styrelsen för förbundet av, med omedelbar verkan.
Ja, ”äntligen!” är kanske futtigt, men det finns inte mer att säga. En gång i tiden dömdes personer som upptäcktes ha ett oklart biologiskt kön som häxor och avrättades för brott mot naturen. Förföljelsen av Caster Semenya visar att det enda vi lärt av historien är att vi inte lärt av historien. Jag hoppas ändå, på något sätt, att den såkallade civiliserade och upplysta värld vi lever i ska vara lite mer öppensinnad. Att det visar sig. Snart.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, intersexualism, funktionshinder, könsorgan, hormoner, sjukdomar, vård, VM, friidrott, sport, kön, könsidentitet, könsroller, genus, sexism, transfobi, HBTQ, Sydafrika, politik, fördomar, media
Jesus, Queen of heaven är en pjäs som hade premiär i förrgår i Glasgow i Skottland. Den har mött en del motstånd, till exempel 300 personer som demonstrerade utanför teatern på premiärkvällen. Som väntat, såklart. En pjäs om att vara transsexuell och troende, av och med Jo Clifford som själv är transsexuell kvinna, är mer än vad högerkristna rörelser i Skottland tål.
Så vad är det då de blir upprörda av? Vad är det som är så hädiskt? Tja, de lär ju bara ha gått efter det som läckte ut innan premiären, och jag antar att de i bästa fall har läst texten i programmet:
”Jesus is a transsexual woman. And it is now she walks the earth. This is a play with music that presents her sayings, her miracles, and her testimony. And she does not condemn the gays or the queers or the trans women or the trans men, and no, not the straight women nor the straight men neither. Because she is the Daughter of God, most certainly, and almost as certainly the son also. And God’s child condemns nobody. She can only love…”
Vilket fruktansvärt budskap: Kärlek. Livsfarligt.
Mer sexism i Storbritannien. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, seism, cissexism, transfobi, transpersoner, transsexualism, homofobi, HBTQ, Jo Clifford, teater, Jesus, kristendom, kärlek, tro, religion, Jesus Queen of heaven, HBTQ, fördomar, normer, Skottland, Glasgow
Min hormonläkare ringde nyss, och vi diskuterade hur det har gått med testosteronet. Efter fyra månader har jag fått en hel del förändringar i kroppen, men också rejäla problem med bland annat sömnen, och det tog jag upp.
Han berättade att de blodprover jag tagit innan andra sprutan visade på att jag låg ”normalt”, men att de låg i den övre halvan av det normala spektrat. Tidigare hade jag bara fått veta att de var ”normala”, men jag var osäker på förut vad som menades med ”normalt”. Det var inte ”normalt för transkillar efter en spruta testosteron” utan ”normalt för biologiska killar” han menade. Detta alltså innan spruta nummer två, som måste ha fått värdena att rusa i höjden. Inte så konstigt att jag totalt tappade dygnsrytmen, fick kroniskt kåtslag och fortfarande ser ut som om jag har böldpest.
Jag nämnde att jag hade tyckt att det var konstigt när jag fick veta att mina testosteronvärden var ”låga, men inom normalspektrat för en kvinna” innan jag började medicinera. Min kropp hade ju redan då både fettfördelning och hårväxt som tydde på höga värden, och ändå hade jag ganska lite testosteron i kroppen. Nu hade jag alltså väntat i tolv veckor mellan första och andra sprutan, när de flesta bara väntar sex veckor, och jag hade ändå höga värden. Då sa han att jag förmodligen är känslig för såna hormoner. Jag har lite lättare än de flesta för att ta upp testosteron, alltså.
Här gick jag runt och oroade mig innan medicineringen för att det skulle visa sig att jag hade någon variant av androgenokänslighet; att jag skulle ha svårt att tillgodogöra mig hormonerna. I själva verket är jag som en svamp och suger upp varenda dyrbar droppe. Vi kom överrens om att ändra intervallet mellan sprutorna från 12 till 15 veckor, och sänka dosen från fyra till tre milliliter. Idag har jag också fått recept på Circadin från min psykiater, som ska hjälpa mig att få ordning på dygnsrytmen.
Hormonläkaren sa att det kommer att gå över; när vi hittar ett bra intervall och en bra dos så kommer jag att fungera bättre. Det tror jag med. Det är sju veckor sedan andra sprutan, och det känns som om jag har snabbspolat mig igenom hela högstadiet, bara för att börja om igen och igen. Jag har fyllt tretton, fjorton och femton gång på gång.
Tre år på 49 dagar i en ändlös loop – inte konstigt då att jag har haft hjärtklappning och ingen dygnsrytm. Jag hoppas att jag är på väg ut ur det snart, innan jag behöver tandställning igen.
Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, transsexualism, könskorrigering, Nebido, vård, medicin, sprutor, hormonvärden, biverkningar, hypomani, sömnlöshet, puberteten, finnar, kåtslag, dygnsrytm, hjärtklappning
För drygt ett och ett halvt år sedan kom jag utskuttandes ur ett mörkbrunt tegelhus i Uppsala. Jag hoppade jämfota och ylade i falsett. Väldigt vuxet och manligt av mig, men jag hade precis klarat av det första läkarbesöket under min utredning. Där utanför fanns tre personer som väntade på mig: En reporter, en kamerakille och en ljudtekniker. Känslorna var äkta, fast de var framför en kamera.
-
Suddig självbild, våren 2008
Förra sommaren strax före Pride visades programmet, en Fråga Olle-dokumentär på femman. Igårkväll gick det i repris. Jag var alldeles för trött för att sitta uppe igår, så jag gick faktiskt och la mig strax innan det började, men jag la ut ett tips på Twitter och Facebook. Tydligen var det en del som såg det, men trots att Dennis spelade in det på video åt mig har jag faktiskt inte sett programmet sedan det sändes.
Jag var rätt nöjd med programmet, och vad jag minns så känner jag nog fortfarande så, även om jag skäms litegrann över hur extremt nojig och samtidigt naiv jag var. Är det något jag är missnöjd med så är det just den bild jag själv målar upp, där jag liksom utgår ifrån att vården är en tegelvägg att dunka huvudet mot. Jag har förstått att det har funnits de som har blivit avskräckta av att se programmet och mer tveksamma till om de vågar söka hjälp, och det var verkligen inte meningen. Samtidigt var det faktiskt så jag kände då. Tackolov är det inte så jag känner idag.
Immanuel oktober 2009
Mitt sätt att uppfatta vården – och psykiatrin i allmänhet – var till stor del byggt på min egen frustration över att inte komma någonstans, alla försök jag gjort tidigare som inte lett fram till det jag längtat efter, min oförmåga att kommunicera och läkarnas, psykologernas, terapeuternas, skötarnas och kuratorernas okunskap – allt detta kryddat med de paranoida tankegångar som man matas med i vissa forum. Jag var otroligt frustrerad över att inte få hjälp, och samtidigt tror jag att även de som ville väl och försökte hjälpa mig inte fattade någonting. Allt detta förändrades när jag träffade min utredare. Det var första gången jag kunde prata med någon som inte bara i bästa fall ville förstå, utan som faktiskt begrep vad jag pratade om. Hon är proffs. Hon vet vad hon gör, till skillnad från de som jobbar inom öppenpsykiatrin och i bästa fall haft en enda transsexuell patient förut.
Detta var alltså i april 2008 som jag kom ut från huset där min utredare jobbar framför tv-kameran. Sedan dess har jag varit där ett antal gånger till, och på flera andra ställen runt om i Uppsala. Jag gjorde psykologtester under förra sommaren, och fick diagnosen Transsexualism i oktober ifjol. Efter det har jag gjort en kroppsundersökning och till slut, i juni i år, äntligen fått börja med testosteron.
-
Testosteron
Just nu är jag i puberteten, med målbrottsröst, finnar och hår över hela kroppen. Otåligt går jag och väntar på en remiss till plastikkirurgen för att göra en första bedömning inför bröstkorgsrekonstruktionen. Det är så mycket som har hänt sedan det programmet spelades in, och nästan enbart till det bättre. Jag heter tillochmed Immanuel juridiskt nu, och jag hämtade ut mitt nya pass igår. Det står fortfarande K/F som kön, och näst sista siffran i mitt personnummer är fortfarande jämt, men det står Trollhare Jesus Immanuel som namn.
Jag är inte längre naiv, och jag är inte längre riktigt lika nojig som jag var för ett och ett halvt år sedan. Däremot har jag inte krängt av mig offerkoftan/tvångströjan, utan broderar hellre små regnbågar och rosa kaniner på den. Det blir snyggare så.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Immanuel Brändemo, tv, kanal 5, Fråga Olle, media, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, vård, psykiatri, hormoner, testosteron, puberteten, transition, operationer, väntan, ångest, psykologi, identitet, pass, namn, namnändring
Kukar, fittor och blottade fördomar – det har jag pratat om i tre timmar. Planer på att könschocka det offentliga rummet börjar ta form. Många intressanta tankar har fötts. Frågan är: Angår det dig vad jag har mellan benen?
Mitt passfoto är snyggare än jag. Det syns inga finnar. Rätt namn också. Fatta vad härligt.
Simultankapacitet, vad är det?
Medan jag pratade med Minou i telefon klädde jag på mig och packade väskan. Fantastiskt att jag klarar att göra båda sakerna samtidigt. Efter att vi lagt på var det bara att borsta tänderna och gå.
Jag var jätteimponerad av mig själv – tills jag upptäckte att jag inte bara hade olika sockor, utan dessutom sandaler. Det snöar lite lätt. Grattis Immanuel.
Ni vet hur det är när man vet precis vad de ska säga på radio, för att man vet att någon känd person har dött. När man lyssnar förstrött på radion i bakgrunden, och det är nyheter på gång, och det dröjer en halv sekund innan nyhetsuppläsaren börjar prata och man plötsligt bara VET. Man vet att någon har dött; under den halva sekunden det tar för rösten att komma igång förstår man precis. Och hen börjar läsa titlarna och man försöker känna efter vem det är innan namnet kommer upp.
”Skådespelaren, författaren och artisten…”
Mer än så hörde jag inte innan klockradion började tjuta, så nu vet jag inte vem som dog i min dröm. Så frustrerande.
Jag vet att det stämplar mig som rubbad att jag överhuvudtaget tror på sånt. Jag vet att det gör mig galen, men det är ofta som jag drömmer sanndrömmar, och ännu oftare som jag bara VET. Jag har ägnat nästan 30 år åt att förneka det, och jag orkar inte riktigt stå emot det längre. I fem och ett halvt år har jag kämpat med min tro, och försökt att skapa mig ett eget andligt rum som jag kallar Trolldom. Det har gått alldeles utmärkt, sånär som på en sak: Jag har bara inte fixat att erkänna vissa saker ens för mig själv.
För det första är jag tänkt att vara intellektuell. Jag ska vara en logiskt tänkande, rationell varelse. Man får inte högskolepoäng av att sitta på en sten i skogen och prata med träden.
För det andra vet jag att i mina kontakter med psykiatrin kan jag inte på några villkors vis prata om min tro utan att riskera att få den sjukdomsförklarad på något sätt. Kanske inte till att börja med, men om jag skulle berätta allt. Jag har försökt, nämligen.
Om jag hade varit psykiskt frisk hade det inte varit lika stora problem; om jag hade kunnat intala mig själv att jag inte är galen utan bara synsk. Tyvärr vet jag att jag är galen, och tyvärr så tror jag inte på galenskap. Jag tror på psykiskt lidande och på extas, på psykoser och på världar som ingen annan kan förnimma. Jag vet att det är verkligt, och att det inte är något att förringa när folk drabbas. Jag har ju själv varit där, men jag har också undrat om jag är där när jag inte har varit det. Jag tror att det är skillnad på det verkligt sjuka och det som bara är. Men jag vet inte alltid vad som är vad, och jag brukar utgå ifrån att allt jag tror på är en enda stor vanföreställning.
Jag är en rabiat ateist och en präst i en och samma kropp. Jag inbillar mig att jag är en intellektuell akademiker och att jag kan prata med andar. Jag är rationell och jag är känslostyrd. Jag skäms för att jag är skeptisk, men jag skäms ännu mer för att jag inte är det. Jag önskar att jag kunde vara ateist. Det verkar så mycket enklare, och mer sympatiskt.
Tyvärr är jag galen. Det måste vara så det är att vara troende, för alla. Att ha en tro på något bortom den fysiska världen är att vara galen – men som tur var tror jag inte på galenskap.
Mycket intressant om HBT och asatro. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tro, religion, trolldom, drömmar, sanndrömmar, ateism, sökande, andlighet, psykologi, psykiatri, psykoser, psykisk sjukdom, galenskap
Det är inte en sjukdom att vara kvinna. Det är inte ens en sjukdom i sig att vara gravid – men att vara gravid innebär inte att man plötsligt blivit immun mot sjukdom.
Om jag förstått det rätt är det ungefär så man ska tolka domen som föll idag: Stockholms tingsrätt slår fast att Försäkringskassan har diskriminerat fyra kvinnor som inte fått sin sjukskrivning godkänd under graviditeten, eftersom en icke-gravid person med motsvarande besvär skulle ha fått igenom den. Man får inte särbehandla gravida och ställa högre krav på dem än på andra.
Det är intressant att läsa domen och se hur Försäkringskassan har argumenterat för att foglossning vid graviditet inte är någon sjukdom:
”I ditt fall så betvivlar vi inte att dina foglossningsbesvär inneburit en viss funktionsbegränsning under din graviditet. Försäkringskassan anser dock inte att besvären varit så omfattande och allvarliga att de kunnat betecknas som sjukliga och onormala.”
Jag som trodde att Försäkringskassans slogan var ”Vi frågar inte hur sjuk du är, för det skiter vi i”, eller något liknande.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Försäkringskassan, graviditet, barn, kvinnor, kön, könsdiskriminering, genus, DO, diskriminering, sjukskrivning, politik, sjukdom, funktionsnedsättningar, domar, lagar, foglossning, hälsa
Jag passerar inte som kille, har jag fått bekräftat idag. Inte än. Däremot har jag, för första gången, blivit ifrågasatt när jag hämtat ut ett paket till Immanuel. När jag har beställt saker själv har jag för det mesta använt mig av initialer istället för förnamn, men andra har alltid skrivit Immanuel när de skickat saker. I två år har jag hämtat ut bland annat rekommenderade brev och paket adresserade till Immanuel, och ingen har någonsin ifrågasatt varför mitt pass inte har samma namn som det står på beställningen – förrän nu.
Ironiskt nog händer detta första gången när det äntligen ligger ett färdigt pass i mitt nya namn som jag inte hunnit hämta ut än. I två år har jag slunkit igenom systemet och hämtat ut paket till Immanuel utan problem, men nu plötsligt måste jag visa personbeviset från Skatteverket på att jag är jag. Jag förstår ju att det är för min egen säkerhet som kund, men om jag inte hade haft intyget hade det blivit jobbigt.
Imorgon ska jag i alla fall hämta ut mitt nya pass inne i Gävle, och det ska bli skönt att äntligen kunna skylta med rätt namn. Jag antar att folk kommer att ifrågasätta om det är mitt pass i början, men jag längtar till den dag det inte bara är av slentrian eller för att de känner mig som folk köper att jag heter Immanuel.
Under tiden får jag trösta mig lite med de böcker jag fick i paketet: Tegelstenen History of Madness och trilogin History of Sexuality av Michel Foucault, och Melankoliska rum av Karin Johannisson. Galenskap och sex ska nog kunna pigga upp mig. Jag undrar vad Foucault, queerteorins förfader, skulle ha sagt om han vetat att det i det progressiva Sverige först ett kvartssekel efter hans död 1984 blev möjligt att skilja en vuxen människas förnamn från hens könsorgan.
Läs även andra bloggares åsikter om namn, namnändring, transpersoner, transsexualism, kön, genus, könsroller, historia, psykisk ohälsa, sexualitet, Michel Foucault, queerteori, Skatteverket, namnlagen, HBTQ, Karin Johannisson, böcker, paket, Posten, pass, identitet, lagar, studier, filosofi
Då någon skriver om HBTQ-frågor på en tidning, forum eller blogg med öppen kommentarsfunktion, går sannolikheten för att någon drar upp analsexets farligheter eller de tio sekunder av halvnakna killar och drag queens de sett av prideparaden på tv mot ett.
Då någon skriver om analsex på SvDs debattsida utan att vara representant för RFSU går sannolikheten för att det framställs som onda porrskadade bögars sätt att våldta oskyldiga tonårsflickor mot ett.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, sexualitet, moralpanik, analsex, HBTQ, sex- och samlevnadsundervisning, skolan, RFSU, SvD, media, konservatism, pride, fördomar, homofobi, normer, heteronormen, homosexualitet, heterosexualitet
Jag skrev ett inlägg om könsneutral barnuppfostran, där jag nämnde Reimers lag. Självklart dök det upp någon med inte bara ett utan två av de vanligaste nätollarfasonerna:
”jag gick till BB för att föda barn… när de såg min stora mage och mitt skägg så frågade de om jag var kvinna.. då svarade jag ”det är hemligt”..
jag blev då UTKÖRD från BB!!! vilken könsdiskriminering!!! vad är det för förutfattade meningar att alla som ska föda barn är kvinnor??
nej.. vi behöver lära barnen från att de är små att inget skiljer könen åt.. inget som har med deras framtida möjligheter att göra i alla fall…
speciellt inte en så liten detalj som att skita ut ett barn! de klarar väl vem som helst! =)”
Undertecknat ”chockad nysvensk”, vilket är lite ovanligt. Det är nämligen en typisk nätollargrej att utge sig för att vara muslim eller invandrare för att racka ner på feminister och homosexuella, men då är poängen att de vill få det att låta som att alla muslimer och invandrare är sexister och homofober. Så även om IP-adressen visar att det är en av de vanliga ollarna, så måste hen ha tappat sin poäng den här gången. Men detta är väl egentligen undantaget som bekräftar regeln, och det inspirerade mig att författa två nya sannolikhetslagar:
Fittans lag
Då en nätdiskussion om könsroller blir mer avancerad, går sannolikheten för att någon, i syfte att misskreditera allt vad feminism, jämställdhet och genusvetenskap heter, drar upp
- Kukar och fittor och graviditeter
- ”Män är djur”
- Gudrun Schymans talibantal
- Tiina Rosenbergs könsförrädaretal
- ”Alla män är våldtäktsmän”
- Feministers lättkränkthet
mot ett.
Twinglys lag
Då ett blogginlägg om genusfrågor eller HBTQ-politik får högre sidvisningar genom twinglylänkar [länkar från tidningsartiklar till relaterade blogginlägg], går sannolikheten för att någon utger sig för att vara muslim eller ”invandrare” enbart för att hetsa feminister/HBTQ-aktivister och muslimer/”invandrare” mot varandra mot ett.
PS. Jag vet att jag så sent som imorse läste någon som skrivit något liknande, men jag hittar inte. Hjälp?
Relaterat: Marcus Birro på Newsmill om näthat. Sten i glashus, någon? Stackars homofob blev censurerad. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, antifeminism, könsroller, sexism, jämställdhet, troll, nätollare, internet, bloggosfären, twingly, diskussion, David Reimer, Godwins lag, biologism, könsorgan, retorik, argument, politik, islam, islamofobi, HBTQ, homofobi, transfobi
”Du har fått finnar!” upplyste min boendestödjare mig om idag, när vi träffades för första gången på tre veckor. Hon lät upphetsad och glad. ”Ja, jag vet”, svarade jag, lika glatt. Jag har finnar över hela ansiktet, en del på bröstkorgen och några på ryggen.
Än så länge stör jag mig inte så mycket på det, och på det hela taget så trivs jag med att min hud har blivit fetare. Jag är inte riktigt lika känslig för beröring längre, och det är sällan jag känner mig sådär bokstavligt talat hudlös som jag ofta kände förut. Min hud är mjukare och behöver smörjas mycket mer sällan. Förut var det till exempel otänkbart att gå i flera timmar utan att smörja händerna, eftersom huden blev så torr att jag fick svårt att röra fingrarna; nu kan det räcka med en gång om dagen. Jag fixar att duscha och bada utan att hälla olja i vattnet, och jag känner sällan att huden stramar så fort jag rör mig. Helt otroligt. Jämfört med det är lite finnar ingenting.
Hon påpekade också att det första hon såg inte var finnarna, utan något annat som hon inte kunde sätta fingret på. Min haka har blivit större, kom hon fram till. Käken har liksom blivit kraftigare. Jag sa att det nog är för att jag är orakad, och skäggstubben ger en färgskillnad som skapar en synvilla. Det höll hon med om att det kunde stämma.
Hursomhelst tycker jag att det är roligt att andra lägger märke till skillnaderna också, även när det bara handlar om finnar. Jag hade varken finnar, målbrott, kåtslag, idolförälskelser, moppemusch eller ett socialt liv förra gången jag var fjorton, i någon större utsträckning. Efter 125 på testosteron är det uppenbart att min kropp kräver återbetalning för de fjorton år som gått till spillo – med ränta.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hormoner, testosteron, finnar, bilder, utseende, skäggstubb, könskorrigering, transsexualism, torr hud, puberteten, bilder
Kvinnor med ”manliga” namn har lättare för att göra karriär än kvinnor med ”kvinnliga” namn, har en amerikansk forskare kommit fram till. Man har räknat ut ”manlighetskvoten” i olika förnamn genom att titta på hur måna män respektive kvinnor som har det, och sedan jämfört med de namn som kvinnliga jurister har. Ju manligare förnamn desto större chans har en kvinnlig jurist att utses till domare och att tjäna mer pengar. Det sistnämnda är justerat med hänsyn till klassbakgrund, eftersom det finns en möjlighet att överklassföräldrar i större utsträckning än andra väljer manliga förnamn åt sina döttrar.
Det verkar som om en kvinna i en mansdominerad bransch har lättare för att smälta in som en av grabbarna och därmed att avancera om hon har ett androgynt namn. Att ändra sitt kvinnliga namn till ett mer androgynt är en strategi; att bara använda sina initialer istället för förnamn ett annat. Det sägs att J.K. Rowling inte skrev ut sitt förnamn Joan när Harry Potter publicerades, eftersom hon var rädd att killar inte skulle vilja läsa en bok skriven av en kvinna.
Det är som om folk tror att en kvinnlig person – oavsett kön – inte kan vara professionell. ”Manlighet” är status och kompetens, medan ”kvinnlighet” är mindre värt. Det handlar om sexism, javisst, men inte så mycket om förakt för kvinnor som förakt för det som uppfattas som ”kvinnligt”.
Jag har alltid varit lite obekväm med klyschan ”Vill du ha högre lön? Byt kön!”. Kanske borde man istället säga ”Byt namn!”. Sorgligt är det, vilket som.
Relaterat: Aftonbladetforskning visar att män som behandlas med testosterongel blir snåla. Själv brukar jag skylla på mina småländska gener; det är förmodligen lika relevant. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, sexism, jämställdhet, könsroller, kvinnlighet, manlighet, könsneutralitet, androgynitet, namn, fördomar, USA, politik, status, kompetens, jobb, manligt, kvinnligt
RSS - Posts
