”You will take your law off our bodies!”

Jag var inte på gårdagens demonstration mot tvångssteriliseringar. Tyvärr kunde jag inte åka till Stockholm, men jag önskar att jag hade varit med. Bland annat för att detta talet är något av det starkaste jag sett:

Warrens tal på youtube

Kort syntolkning av filmen:

Platsen är Mynttorget i Stockholm, där cirka 400 personer har samlats i en demonstration mot tvångssteriliseringar. Ett litet podium har rests några meter framför slottsmuren, så att talarna är vända mot riksdagshuset. På det podiet kliver Warren upp. Han tar mikrofonen och ber folk att upprepa det han ropar istället, så att alla hör. Sedan lägger han ifrån sig mikrofonen och börjar ropa ut sitt tal några ord i taget. Folkmassan ropar som ett eko.

Efter ungefär tjugo sekunder börjar Warren klä av sig kläderna: först jackan och tröjan, sedan skorna och byxorna. Till sist tar han även av sig kalsongerna. Allt detta samtidigt som han talar. I nästan en minut står Warren helt naken på podiet. Sedan tar han på sig kalsongerna igen, och avslutar talet. Folk applåderar, jublar och gråter, och Warren kliver ner från podiet.

Talet i text finns på Kom Uts blogg. Intervju med Warren på Gaymode.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tvångssterilisering, transpersoner, könstillhörighetslagen, transsexualism, HBTQ, politik

Steriliseringskrav nödvändigt för att passa in i fördomarna om ”könsbyten”?

David Eberhard är ”specialist i psykiatri”, men det gör honom inte till expert på transsexualism. Jag måste bara få säga det, eftersom han uttalar sig som någon slags expert på Newsmill.

Eberhard har vissa poänger: jag uppskattar att han lyfter fram att det faktum att könskorrigeringar framförallt handlar om att förbättra den psykiska hälsan och minska självmordsrisken (även om han ifrågasätter dess effektivitet). Men samtidigt hävdar han att sterilisering måste vara en del av ett ”könsbyte”, för annars är det inget ”könsbyte”. Argumentet?

”En man som önskar bli kvinna kommer emellertid per automatik att bli steriliserad eftersom det inte lär vara särskilt kvinnligt att ha testiklar hängande framför sin nygjorda vagina. I det fallet finns alltså knappast möjligheten att genomgå behandling utan sterilisering.

Diskussionen gäller då kvinnor som blir män. Principiellt kan ju en kvinna få en artificiell penis och samtidigt ha kvar både livmoder, äggledare och äggstockar. Frågan är om man då har gjort ett könsbyte eller bara opererat dit en penis.

Jag har inga synpunkter på att man gör så, under förutsättning att det skulle minska lidande och risk för självmord i denna utsatta grupp. Vad man däremot ska ha klart för sig är att det i så fall ju inte är frågan om ett könsbyte utan ett könstillägg. Man har alltså två kön. Om man är transsexuell vill man dock inte vara både kvinna och man. Vill man det är man ju per definition inte transsexuell.”

Här gör Eberhard två av de absolut vanligaste tankevurporna runt transvård – tankevurpor som jag ser flera gånger om dagen:

1. Han utgår ifrån att ”könsbyte” är en synonym till ”operation av könsorganen”. På sätt och vis stämmer det eftersom lagen och vården är uppbyggd på ett sådant sätt att man förväntas passa in i en viss mall och ha vissa behov, för att alls komma ifråga för en könsutredning. Problemet är – bland annat – att att han förutsätter att ändring av juridiskt kön och rekonstruktion av vagina/penis är samma sak. Faktum är att könstillhörighetslagen inte kräver att jag ska vilja skapa en penis för att räknas som man, och den kräver inte heller uttryckligen att jag ska vilja göra mig av med min livmoder – däremot kräver lagen att jag ska sakna fortplantningsförmåga.
2. Han utgår ifrån att en människas ”riktiga” kön är något som ligger i biologin, antagligen syftar han på kromosomerna. Han utgår också från att en önskan att operera bort livmoder och äggstockar är en förutsättning för att vara en man, och därmed är de som inte vill kastreras inte heller transsexuella.

Jag har redan bloggat om olika anledningar individer kan ha för att genomgå eller avstå från kirurgi, men detta handlar uppenbarligen inte om människors rätt att själva besluta vad de behöver. Eller?

Jag citerar Standards of Care (pdf), de riktlinjer som ställts upp av WPATH (World Professional Association for Transgender Health) för att säkra kvaliteten i transvården:

”While many transsexual, transgender, and gender nonconforming individuals find comfort with their gender identity, role, and expression without surgery, for many others surgery is essential and medically necessary to alleviate their gender dysphoria” (s. 54, min fetstil)

Enligt WPATH finns det alltså inget som säger att man måste vilja genomgå någon operation för att vara transsexuell. Det finns inte heller någon formulering i diagnosmanualerna ICD-10, DSM-IV eller DSM-5 som kräver att man ska vara beredd att genomgå någon form av kastrering eller sterilisering för att få diagnosen Transsexualism/ Gender Identity Disorder/ Gender Dysphoria (även om diagnoskriterierna nämner kirurgiönskan och aversion mot de medfödda könsorganen som vanliga – men inte obligatoriska – symtom).

Så varför hänger jag upp mig på detta? David Eberhard säger ju inte att man borde förbjuda folk att ”vara man och kvinna samtidigt”. Inte heller säger han att man borde tvinga folk att opereras – så är definitioner hit och dit verkligen något att tjafsa om?

Ja.

Som transvården är uppbyggd idag i Sverige är det i stort sett omöjligt att få vård om man inte räknas som transsexuell. Att t.ex. få diagnosen ”Könsidentitetsstörning UNS” (UNS=utan närmare specifikation) kan innebära att man blir utan den behandling man behöver (t.ex. hormoner, kirurgi för att platta till bröstkorgen, eller epilering). Det betyder inte att ens behov nödvändigtvis är mindre skriande än behoven hos de som fått diagnosen Transsexualism. Det betyder ofta bara att man inte lever upp till utredarens bild av hur en ”riktig” transsexuell är – och därmed inte får tillgång till behandling.

I Socialstyrelsens utredning/lagförslag från ifjol försöker man komma ifrån fixeringen vid diagnosen, men traditionellt sett i Sverige har Transsexualism varit den enda diagnos som gett möjlighet till behandling. Det är inte oproblematiskt och riskfritt att hänga upp definitionen av transsexualism på frågan om individens vilja att bli kastrerad, även om man tycker det är okej att också ge vård till de som inte passar in i den mallen.

För övrigt är det fascinerande att begreppen ”könsbyte” och ”könskorrigering” och tillochmed ”ändrad juridisk könstillhörighet” så ofta tolkas som att det enbart handlar om ”operation av könsorganen”. Fixeringen vid att definiera andra utifrån sina egna uppfattningar om deras könsorgan är inte unikt för David Eberhard, även om jag önskar att en psykiater hade vett nog att undvika den klassiska fallgropen.

En sak till: Nej, jag är inte heller expert – men jag utger mig inte för att vara det heller. När en ”specialist i psykiatri” uttalar sig om transsexualism är det lätt att tro att han vet vad han pratar om. Risken finns att folk går på det och tar det för en objektiv sanning, istället för vad det är: åsikter – och en fixering vid könsorgan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsidentitet, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, tvångssterilisering, könstillhörighetslagen, vård, lagar

Håll tassarna borta från mina äggledare!

Vad finns det att säga som inte redan har hunnit sägas idag?

Det har redan sagts att hela alliansen sitter i knät på KD, som i sin tur sitter i knät på de mest konservativa grupperna inom partiet. Det har redan sagts att detta bevisar att KD är farligare än SD, eftersom KD har mer reell makt. Det har redan sagts att vissa mindre transfoba kristdemokrater skäms över sitt parti idag. Det har gråtits. Det har skrikits. Det har redan börjat planeras en demonstration i Stockholm på onsdag.

Men det har också sagts att ”Det här kan man leva med. Det är ett bra steg framåt”. Det är väl lätt för Barbro Westerholm (FP) att säga så, tänker jag. Även om hon har kämpat på vår sida, så är de orden inte så mycket till tröst.

Jag pratar förstås om beskedet att regeringen inte vill avskaffa tvångssteriliseringar, utan vill utreda frågan ännu mer. Göran Hägglund säger:

”Det är viktigt att vi står fast vid försiktighets-principen och inte rusar iväg med lagstiftning. Den här frågan behöver vi titta lite djupare på”

Ursäkta?! Den nuvarande lagstiftningen på området är 40 år gammal. 2007 presenterades ett (förvisso uselt) lagförslag om att ändra könstillhörighetslagen. Han har haft fem år på sig att utreda vidare, och det finns ett utmärkt lagförslag färdigt från Socialstyrelsen sedan ifjol. Vad exakt är det som behöver utredas mer, som har varit omöjligt att utreda under de senaste fem åren?

Det är svårt att tro att det handlar om något annat än filibustrande, och det är svårt att tro att den bakomliggande orsaken skulle vara något annat än transfobi (samt viljan att hålla sig väl med andra transfoba makthavare).

Nej, jag är inte överraskad. Inte ett dugg. Bara förbannad. Och ikväll orkar jag inte vara så djuplodande och kallt analytisk som jag brukar, så jag säger bara: Håll tassarna borta från mina äggledare!

***

Läsvärt: QX, DN om RFSLs svar och om oppositionens svar, en bra artikel på Newsmill, Frihetssmedjan om C, Maria Hansson Nielsen (KD) i Expressen och i egen blogg. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, tvångssterilisering, HBTQ, könskorrigering, könstillhörighetslagen, KD, politik, lagar

Inte nog med att ADHD inte finns – vuxna med ADHD finns ännu mindre!

DN har idag släppt fram en pinsam krönika som går ut på att ADHD inte finns. Det är det gamla vanliga:

”Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.”

Nathan Shachar utgår från att ADHD är ett påhitt för att tjäna pengar på att knarka ner barn. Han utgår också från att diagnosen kan ställas på vilket barn som helst. Om det inte vore för att scientologerna inte skulle prata om Gud på det sättet, så låter det som om skräckpropagandan är kopierad direkt från KMR. Huvudlösa påståenden om att ”indiska barn inte har ADHD” (visa mig gärna studier som stöder det!) och allt möjligt.

Shachar utgår även från att ADHD per definition är att inte kunna sitta stilla – alltså tvärtemot hur bland annat jag och många andra med ADHD fungerar. Jag har till exempel jobbat tio timmar i sträck idag, enbart för att jag har så svårt att avbryta när jag gör något roligt. Jag glömmer bort att äta och sova om jag inte ställer larm i mobilen, för att jag är för koncentrerad. Det är kanske en mindre känd ADHD-egenskap, men hyperfokusering är faktiskt en typisk ADHD-grej. Man får massor av saker gjorda, och det är en av anledningarna till varför jag älskar min ADHD.

Men för Shachar handlar ADHD om att vara fysiskt rastlös, alltså. Det är dessutom bara barn som har ADHD i Shachars värld – vuxna med ADHD glömmer han naturligtvis bort. Det är mer regel än undantag att ADHD-”kritiker” låtsas som om det bara är barn som kan ha ADHD. Inte nog med att ADHD inte finns – vuxna med ADHD finns ännu mindre!

På sätt vis förstår jag det. Vuxna med ADHD är ju så besvärliga. Vi kan argumentera emot när folk talar över våra huvuden, och vi kan delta i debatten och ge vår syn på saken. Barn är så mycket enklare att utmåla som offer, eftersom de inte skriver debattartiklar och långa blogginlägg som svar på tal.

Förlåt, jag lämnade visst ämnet lite. Får jag skylla på min ADHD?

Hursomhelst: när ADHD-”kritiker” får det att låta som om ADHD alltid och enbart handlar om barn som inte kan sitta stilla, så brukar det vara ett symtom på att de förmodligen inte är kompetenta att uttala sig om ADHD överhuvudtaget. Personer som Nathan Shachar behöver lära sig mer om vad ADHD är innan de uttalar sig.

Så jag gör som Victoria. I sin fenomenala text om varför Schachar har fel erbjuder hon honom att se hur hon har det. Det gör jag med. Nathan Shachar, eller någon annan som tvivlar på att ADHD är verkligt, är väldigt välkommen hem till mig. Vi behöver prata. Jag lovar att jag inte är farlig.

Uppdatering: Missa inte Technicolors inlägg.

Tips: bra artikel om ”infantiliseringen” av autism. Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, ADD, NPF, funktionshinder, ableism, neuronormativitet, psykofobi, ageism, psykologi, media

Hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen?

Själv ser jag cissexualism (att folk identifierar sig som män eller kvinnor utifrån vilka könsorgan de föddes med) som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man intalar sig att identiteten avgörs av ens kroppsdelar. Cissexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller.

Stycket ovan är bara ett experiment. Det är inte mina åsikter, ifall ni tror det. Jag har bara citerat en text och bytt ut några ord. Låter den nedsättande? Lite förminskande kanske? Då fattar du kanske hur jag ser på den ursprungliga texten:

”För ärligt talat: hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen? Att med ett pseudokritiskt, queerfeministiskt språk beskriva transsexualism som frigörelsen från biologin? För om detta är höjden av emancipation, då kan jag inte låta bli att vara melankolisk.

Själv ser jag transsexualism som något ganska sorgligt. I mina ögon vittnar det snarare om en bundenhet till biologin och att vi lever i ett samhälle där man har så svårt att frigöra sig från det föreställda könet att man måste justera kroppen. Transsexualism är ur denna aspekt snarare ett symtom på ett samhälle med alltför lite fantasi och alltför strikta könsroller.”

Rasmus Landström recenserar i UNT Signe Bremers avhandling Kroppslinjer, och kan uppenbarligen inte låta bli att redogöra för sina egna föreställningar om transsexualism. Jag är ändå tacksam för tydligheten, eftersom det väldigt ofta inte är uttalat utan bara underförstått vad folk utgår ifrån.

Det hör till saken att Kroppslinjer inte handlar om könskorrigeringar som maktkritisk handling, utan snarare om hur berättelser om könskorrigeringar förhåller sig till makt: till normer, till vårdapparaten, till lagen, och så vidare. Ändå är det precis det som Landström hakar upp sig på: fördomen om att könskorrigeringar i första hand skulle vara något slags ställningstagande.

Jag har skrivit om det förr; problemet med att Den Transsexuella Berättelsen så ofta blir missförstådd:

”den tolkas som argument; som om man försöker övertyga någon om att det man gör är rätt. Som om man måste övertyga någon. Som om det är upp till andra att avgöra om de godkänner ens könsidentitet, om de accepterar ens beslut att leva som sig själv.”

Nej, jag säger inte att allt är Rasmus Landströms fel, såklart. Jag säger inte att det är något ovanligt att tolka Den Transsexuella Berättelsen som att transsexuella är passiva offer (som dessutom är lite dumma då de inte fattar att ifall samhället var fritt från könsroller så skulle de inte behöva förändra sina kroppar, typ) – tvärtom. Jag säger inte att det är något fel att som transsexuell själv försöka förklara hur man känner, och jag säger inte att det är fel av cissexuella att försöka förstå. Absolut inte.

Det jag säger är detta: att cissexuella väldigt ofta tolkar Den Transsexuella Berättelsen som om transsexualism är något som är upp till dem att ha en åsikt om. Jag säger att vissa cissexuella ibland tar för givet att deras hemmasnickrade teorier om transsexualism är mer relevanta än transsexuellas egna upplevelser. Framförallt säger jag att transsexuella alltför ofta tas ifrån tolkningsföreträdet för sina egna liv, just genom detta. Frågor om maktstrukturer i transvården och i samhället i stort reduceras till att handla om tillförlitligheten i transsexuellas egna upplevelser.

Landström frågar ”hur radikalt är det egentligen att försvara transsexualismen?” Jag undrar: Hur radikalt är det egentligen att utgå ifrån att transsexualism ständigt måste ”försvaras”, som om det vore ett omstritt fenomen à la UFO/snömannen/varulvar? Har vi inte kommit längre än så?

***

Kommentar: Jag har skrivit ”cissexuella” och ”transsexuella” eftersom det råkar vara just könskorrigeringar det handlar om den här gången. Egentligen skulle det lika gärna kunna stå ”cispersoner” och ”transpersoner”, då samma härskarteknik förekommer gentemot alla slags transpersoner. Och ja, jag är medveten om att det händer att t.ex. vissa transsexuella gör liknande saker mot andra transpersoner.

Uppdatering: Läs även Lukas inlägg.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, transpersoner, HBTQ, Kroppslinjer, heteronormen, media, forskning

Tips på nyårslöften för dig som inte vet om du orkar ett år till

Jag vet att jag haft nästan orimligt mycket tur i livet, och att det inte är alla förunnat att behöva en könskorrigering. Jag vet att det kan låta provocerande, men jag säger det eftersom jag jämför mig med mina vänner och bekanta som är cispersoner och har till exempel borderline eller bipolär sjukdom. Deras ångest och självdestruktiva impulser liknar de som jag själv haft under så många år – men de kan inte lösa sina problem genom en könskorrigering, eftersom det inte är kroppen som är grundproblemet för dem.

En könskorrigering är inte en enkel lösning även för den som verkligen behöver det, såklart. Det är ingen snabb utväg – men jag hade ingen aning om att den skulle vara så effektiv. Jag är till exempel inte det minsta självmordsbenägen längre. Jag har vant mig av med mycket av det som jag förr tog för givet, och tränat bort många självdestruktiva beteenden de senaste fem åren. Det är i och för sig inte bara på grund av könskorrigeringen; mycket är tack vare bloggandet, och alla fina människor som stöttat mig. Ni är underbara!

Såhär på nyårsdagen tänker jag såklart tillbaka på hur de senaste åren har sett ut, och på mina nyårslöften som brukar ha temat ”var snällare mot dig själv”. För fem år sedan ”räckte” det med att lova att inte ta livet av mig under hela året. Det var det svåraste löftet jag gett, men det fungerade så bra att jag kunde lova detsamma året därpå. Sedan har det bara fortsatt. Under 2011 var löftet ”Jag lovar att ta vara på livet bättre”, och det tycker jag definitivt att jag har gjort.

Så jag tänkte ge några förslag på nyårslöften, ifall ni har svårt att komma på något. Framförallt för dig som undrar om du kommer orka ett år till. Du kan till exempel lova dig själv:

• Att inte ta livet av dig. Åtminstone vänta ett år till; sedan kan du fatta ett nytt beslut. Låter det oändligt långt? Kanske en månad i taget känns mer överskådligt. Eller en vecka. Eller en dag, åtminstone. Sedan kan du besluta igen. Och igen, och igen, tills den dag då du inte ens behöver besluta längre utan fortsätter leva av ohejdad vana.
• Att sluta självskada (oavsett hur du brukar självskada). Det är inget som händer över en natt och man brukar behöva professionell hjälp med det – vilket leder mig in på nästa punkt:
• Att söka hjälp, ifall du inte redan har gjort det.
• Att ifall du inte får den vård/stöd du behöver: börja säga ifrån och var en ”jobbig” patient/brukare, hellre det än att ta ut frustrationen på dig själv.
• Att hitta något (minst en sak, men helst fler) som får dig att må bättre, och som inte är skadligt. Det kan vara att bada skumbad (om du har badkar), att gå ut och gå, att lyssna på musik, att måla tavlor, att blogga, att smsa med vänner… Och att sedan unna dig att göra det, även när du mår dåligt. Gör det just när du mår dåligt, för att vinna tid: för att stå ut i några timmar, tills den värsta ångesten lägger sig. Och unna dig att göra det även när du mår bra också, såklart.
• Att förlåta dig själv för saker du gjort som kanske inte var så bra. Det viktiga är inte att inte göra misstag, utan att inte låta ångesten över dem ta över ens liv.
• Att sluta med ovanan att döma dig själv. Det är precis som självskadandet en ovana som kan ta lång tid att bryta.
• Att helt enkelt försöka vara mer självkonstruktiv, och vara snällare mot dig själv.

De tre sista punkterna är de som jag själv jobbar mest på numera. Ibland blir jag frustrerad över hur svårt det är att ändra sitt sätt att tänka. Det har tagit fem år hittills, och jag är långtifrån fri från tvångstankar och tvångshandlingar. Men jag lever – och om jag får bestämma, så tänker jag fortsätta med det i många år till. Alltid något.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, självhjälp, KBT, ångest, självskada, självmordstankar, nyårslöften, psykisk ohälsa

Tjejsamla – ett uttryck för slentriansexism

Tjejsamla är ett nyord. Det betyder inte att man samlar på tjejer, som jag först trodde, men det är nästan lika illa ändå.

Enligt Språkrådet betyder ”tjejsamla” att ”ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på”. SvD frågar Språkrådets nyordsansvariga Birgitta Lindgren om ordet inte är nedvärderande?

”Nej, jag tycker att det är ett smart sätt att samla på. Det är lite kul att man kan diskutera sådana här ord. Det finns olika sätt att samla och det här är ett. Även om det kanske inte är representativt för alla tjejer så är det intressant att den här typen av ord bildas”

Fumikofem är kritisk, och på twitter skapades genast fler nyord inspirerade av Språkrådets listning. Pontus Lundkvist, till exempel:

”När jag läste språkrådets nyordlista tjejspydde jag.”

Det verkar vara många som uppfattar prefixet ”tjej-” som en omskrivning för ”mindre seriös”. Jag gillar att man med det ordet lyfter fram olika sätt att samla, men jag har aldrig hört uttrycket ”tjejsamla” förut, så jag googlar och försöker filtrera bort alla träffar som skrivits idag som reaktion på nyordslistan. Resultatet: En enda text. En krönika om olika sorters samlare:

”Man kan naturligtvis också ”tjejsamla”. Vilket innebär att man nöjer sig med några stycken av det man vill samla på. Ofta är temat på en dylik samling ganska brett, vilket gör det busenkelt att hitta fem, tio eller hundra stycken. Saltkar skulle kunna vara ett exempel på brett samlande, och eftersom en sån kollektion aldrig kan bli komplett är den helt ointressant för extremsamlaren.”

Detta i kontrast till ”extremsamlaren”, alltså. Extremsamlare, ”som nästan alltid är man”, är istället ute efter att skapa en så komplett samling som möjligt. Krönikan avslutas med en anekdot om en äldre kvinna som trots sin ålder och könsidentitet visade sig vara extremsamlare (vilket säger mest om krönikörens fördomar).

Jag vill verkligen att mina sorters samlande/nördande får högre status, så jag gillar att man börjar prata om det. Men varför i hela friden kalla det för ”tjejsamla”? Behövs det verkligen fler tvångskönande uttryck i svenska språket? Ni får ursäkta om jag låter irriterad, men jag queersamlar på exempel på sexistiskt språkbruk, så jag har låg tolerans för uttryck som det gått troll i på några få timmar.

Slentriansexistiskt språk tillhör ju förresten de där grejerna som man inte kan killsamla på, eftersom det finns hur mycket som helst av det. Jag kan inte heller tjejsamla på det, eftersom jag översköljs av det varje dag. Alltså queersamlar jag. Eller intergendersamlar, kanske jag borde säga?

Hursomhelst: Det språkliga könstvånget skapas och återskapas hela tiden – bland annat av Språkrådet, som verkligen borde veta bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Språkrådet, språk, sexism, tjejsamla, genus, kön, ord, twitter, nyord

Spindelväv och mögligt messmör – årets julklapp

julklappar uppradade i soffan

Vinägerchipsen från England och folkabussmagneten från San Fransisco får ursäkta, men jag tror det bästa jag fått i julklapp i år är en bok. Tomten gav mig ”Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin: Om folkliga huskurer och medicinsk magi” av Erik Jonas Lindberg. Eftersom jag letat efter den på antikvariat och loppisar i flera år utan resultat, så är jag väldigt glad över att äntligen ha ett alldeles eget exemplar. Bibliotek i all ära, men detta är såna böcker jag använder var och varannan dag.

Samma författare har skrivit ”Om skrömt, magi och gammal klokskap”, som alltid ligger i närheten av datorn hemma. ”Om skrömt…” är en samling anekdoter om folktro i Jämtland på 1800-talet, och den boken har jag alltså redan. Men ”Tugga beck…”, som jag fick nu, handlar framförallt om folktro runt hälsa.

Bland annat står det att mögligt messmör blandat med grädde ansågs vara bra sårsalva, och att ifall man tar spindelväv från kyrkorgeln och lägger på halsen så ska man enligt folktron få bra sångröst. Dessutom botar den spindelväven ”dåligt  musiköra” (dvs. tondövhet) om man lägger den på örat.

Spindelväven borde jag prova – jag som är fullkomligt omusikalisk skulle verkligen behöva lite magi som hjälp på traven. Däremot tror jag att jag skippar att lägga mögligt messmör på sår. Men det märks kanske att detta – gränslandet mellan medicinhistoria och folktro – är ett av mina specialintressen.

Hursomhelst har jag haft en mysig julafton, och jag hoppas att ni har det också.

Spegelbild, julafton

självporträtt, speglat i julgranskula



God jul!

Spelet om änglaspelet

Lovar ni att inte skvallra?

Jag har desarmerat änglaspelet, första gången för i år.

Jag avskyr verkligen det där plingande ljudet, så jag brukar ta av pinnarna och gömma dem. Sedan brukar min syster leta rätt på pinnarna och sätta dit dem igen.

Vi brukar hinna med ett par tre omgångar av gömmande och letande varje jul. Det är tradition. På så sätt får båda som vi vill ungefär varannan gång. Jag vill slippa det enerverande oljudet, och hon vill höra det – men då tycker jag att hon ska få jobba lite för det.

Bortglömd glömska, och andra lärdomar

Idag överväger jag att brodera ”I <3 ADHD" på mössan, för annars lyser det "klantarsle" om mig på lång väg. ADHD är ju däremot något positivt, och jag tycker själv att min klantighet mest är som en slags spontan slapstick-flashmob av en person.

Varför det lyser ”klantarsle” om mig? Tja, jag kan ju berätta om några saker som jag har lärt mig idag:

1. Att det inte går att slå in öppna dörrar.

Lärde mig genom att: ha ägnat tio minuter åt att försöka låsa upp passergrinden för att komma ut från den del av vandrarhemmet som jag bott i.

Låsknappen satt en meter från dörren, så jag tryckte på knappen och sprang sedan fram för att öppna – men dörren var låst. Jag försökte tio gånger, utan resultat. Sånt brukar betyda att man måste trycka ner handtaget och knappen samtidigt, så med en tiokilosryggsäck på ryggen och en stor kasse hängandes på armen försökte jag därför att hålla in knappen och samtidigt trycka ner dörrhandtaget med foten i någon slags karatespark. Det gick inget vidare, och efter ett tiotal sparkar fick jag ont i höften.

Jag började precis överväga att använda nödutrymningsvredet för att få upp låset, när jag av en slump upptäckte att man kunde trycka ner handtaget ännu lite djupare än jag trott – och nu gick det plötsligt hur lätt som helst att öppna dörren.

2. Att andra kan glömma, de med.
Lärde mig genom att: (nästan) glömma att lämna tillbaka rumsnyckeln när jag väl kommit upp till huvudbyggnaden för att checka ut – och personalen stoppade mig inte.

Jag hälsade på receptionisten och förklarade att jag skulle checka ut, lämnade tillbaka lakanen, och gick. Detta var dessutom en ”analog” nyckel; inte ett sånt magnetkort som annars är lätt att spärra och ersätta för vandrarhemmet. Som tur var kom jag på det precis när jag kommit ut.

3. Att jag har mer pengar än jag tror.

Lärde mig genom att: ha råkat vända uppochner på plånboken, med myntfacket öppet. Jag trodde att det var tomt – tills det regnade ett tjugotal mynt över golvet vid kassan inne på Pressbyrån. I rusningstid, med lång kö bakom mig.

4. Återigen: att andra kan glömma, de med.

(Jag antar att jag behövde en extra påminnelse)

Lärde mig genom att: ha varit på väg att få panik när jag precis klivit på tåget hem.

Konduktören ropade ut i högtalarna att det stod en kvarglömd dragväska på perrongen. Jag fick genast skuldkänslor, och undrade om Dramaqueen någonsin skulle förlåta mig för att jag glömt henne. Jag skulle precis resa mig för att rusa ut – när jag kom på att jag faktiskt inte hade med mig Dramaqueen alls den här gången. Det var inte min väska.

Asperger+ADHD=Android

Det är snart tre månader sedan jag skaffade min Incredible S, och jag älskar den. Att ha en smartphone istället för den gamla ‘dumfånen’ underlättar mitt liv på så många olika sätt. Men när jag letar efter tips på nya appar, slås jag gång på gång av just när man använder sökord som ”autism” och ”ADHD” så är det nästan omöjligt att hitta några tips på androidappar. Det är iPhone hit och iPad dit.

De appar jag ändå hittar för Android brukar dessutom mest vara inriktade på kommunikation: bildkartor, talsyntes och liknande. Säkert värdefulla appar för de som behöver det, men det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag behöver appar för att hålla koll på tiden och för att hålla saker ”ur minnet” (dvs. för att slippa hålla saker i minnet hela tiden). Det jag framförallt saknar är appar som gör det möjligt att snabbt göra bildscheman baserat på ens egna bilder. Utöver det behöver jag naturligtvis även appar för att inte få tråkslag – men där räcker i och för sig Wordfeud och andra spel långt.

Så för att bryta den totala applemonopolet, tänkte jag tipsa om mina favoritappar för ADHD, Asperger och Android. Om det inte står något annat, så är apparna gratis. Och nej, jag får inte betalt på något sätt. Såklart.

Timers och alarm

Scheman och listor

Anteckningar

Minnesstöd vid samtal

Timers och alarm

Activity timer

En enkel färgkodad timer. Gratisversionen går att ställa in på max 10 minuter, medan betalversionen kan ställas in på max 60 minuter. Färgkodningen innebär att urtavlan ändrar färg från grön till gul när 1/3 av tiden har gått, och sedan till röd när 2/3 har gått (det går att välja bort detta i inställningarna). Det går att ställa in ljudsignal som markerar att tiden är ute, men det går även att använda timern utan ljud. Inställningar på engelska (men för att hantera själva timern behövs inga språkkunskaper).

Activity Timer: gratisversionen på Android Market

Activity Timer: betalversionen (7kr) på Android Market

Alarm Clock Xtreme Free

En fördel med just Xtreme är att man kan ställa in alarmet så att den tvingar en att lösa ett (enkelt) mattetal för att stänga av, eller för att få den att snooza. För den som t.ex. lätt slår av väckarklockan och somnar om, kan det vara en bra lösning. Naturligtvis går det även att ställa in alarm utan mattetal. Det går att göra många olika inställningar, och man kan ha olika inställningar sparade för olika alarm. Finns bl.a. på svenska.

Alarm Clock Xtreme Free på Android Market

Scheman och listor

Google-kalendern

Jag använder mest Googles egna kalender, som fanns förinstallerad i telefonen. Den är en av de bästa kalendrar jag provat, även om jag saknar vissa funktioner, som t.ex. att kunna visa hela veckoschemat direkt på hemskärmen. I onlineversionen (för datorer) kan man färgkoda händelserna man lägger in, men det syns inte i mobilversionen. Däremot går det att färgkoda den genom att använda olika kalendrar till olika kategorier (jobb, aktivism, resor – vad du vill), och välja olika färger för varje kalender. Finns bl.a. på svenska.

Astrid

En app för att-göra-listor, med ett gulligt litet monster som påminner en. Kan kopplas ihop med Google-kalendern, så att uppgifterna man lägger in i Astrid även syns i kalendern (gäller bara de uppgifter man sätter en deadline på). Finns bl.a. på svenska.

Astrid på Android Market

Hungry!

En färgkodad inköpslista som kan sortera varorna i olika ”ordningar”, t.ex. i bokstavsordning eller sorterat efter kategori. Man kan anpassa kategorinamn och -färger efter eget huvud. Jag har t.ex. skapat kategorier och valt färger så att de hamnar i samma ordning som avdelningarna i affären: först bröd, sedan frukt och grönt… På så sätt behöver jag inte springa fram och tillbaka i affären så mycket. Inställningar etc. på engelska.

Hungry! på Android Market

TASUC Schedule Lite

Ett relativt enkelt bildschema, främst för barn. Man kan välja mellan olika förinstallerade bilder, men man kan också lägga in egna bilder. Dock är det bara möjligt att ha ett schema sparat i gratisversionen (betalversionen kostar 156kr). De förinstallerade bilderna kan upplevas som begränsade, i synnerhet som de är valda utifrån japanskt vardagsliv. T.ex. finns ätpinnar med, men inte gaffel och kniv. Men det går som sagt var att lägga in egna bilder. Finns med text/tal på engelska och japanska.

Kommentar: Jag vet inte om det är bara i min telefon som det blir problem, eller om jag har betydligt sämre handmotorik än vad jag trott, men jag har enorma problem att använda den här appen. Att klicka, dra, scrolla etc. träffar rätt ställe ungefär var tjugonde gång. Ytterst frustrerande. Hade det inte varit för det, hade jag nog älskat den.

TASUC Schedule Lite på Android Market

Anteckningar

ColorNote

Ett enkelt program för digitala ”post-its”, som man kan lägga som widgets på hemskärmen. Man kan välja mellan nio olika bakgrundsfärger för ”lapparna”. Inställningar etc. är på engelska.

ColorNote på Android Market

Evernote

I Evernote kan man göra anteckningar av olika slag, som man sedan kan ladda upp till sitt Evernote-konto. På så sätt finns anteckningarna sparad både i mobilen och i molnet, och därmed kan det vara ett enkelt sätt att synka enkla anteckningar. Man kan även lägga till bilder och pdf-filer, och göra checklistor. Finessen med Evernote är att det går att söka efter allt man skriver in, så att det är lätt att hitta. Programmet kan verka rörigt i början, men är väldigt användbart när man väl kommit igång. Finns bl.a. med svensk text.

Evernote på Android Market

Evernote.com

När man redan har Evernote i mobilen kan man dessutom skaffa Skitch, som gör att man bl.a. kan rita enkla teckningar och spara dem i Evernote direkt. OBS! Skitch fungerar bara om man har Evernote installerat!

Skitch på Android Market

Minnesstöd vid samtal

Record My Call

Om man har svårt att prata i telefon för att man inte brukar minnas vad man egentligen kom överens om efteråt, så kan man använda en app som spelar in alla in- och utgående telefonsamtal och sparar dem i telefonen. På så sätt kan man lyssna på telefonsamtalet igen, när man behöver det. Inställningar etc. är på engelska.

Tillägg: i vissa länder är detta inte tillåtet, men i Sverige är det lagligt att spela in telefonsamtal så länge åtminstone den ena parten är medveten om inspelningen. Dock kan det naturligtvis vara lämpligt att berätta för folk att man brukar spela in samtalen.

Tillägg 2: Ett annat tips är att använda Teletal, där man får hjälp av samtalstolkar.

Record My Call på Android Market

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, ADHD, NPF, Android, mobiler, appar, hjälpmedel

IQ är dumt

Har autister verkligen så ojämn begåvningsprofil, som man brukar säga? Eller handlar det om hur man mäter?

Ofta mäts IQ enligt Wechsler (WAIS för vuxna, WISC för skolbarn), och då brukar autister få väldigt ojämna resultat: höga poäng på vissa delar, och betydligt lägre på andra delar. Om man däremot mäter enligt Ravens matriser, så får autister och aspergare såna resultat som matchar deras toppar i Wechsler-skalan. Detta till skillnad från neurotyper, som får ungefär samma resultat oavsett test.

Vad är då skillnaden? Jo, WAIS/WISC förutsätter att man har lätt att ta till sig muntliga instruktioner och lätt att uttrycka sig muntligt. Många av uppgifterna bygger på att förklara, att återberätta eller återge någonting muntligt. Ravens matriser är uppbyggd på ett annat sätt, som delvis är mindre beroende av muntlig kommunikation.

En av forskarna, Michelle Dawson (som för övrigt själv är autist), säger:

”while we know autistics process information atypically, very little thought has gone into how to fairly assess their abilities. In fact there is so little understanding of what autistics do well that their strong abilities are often regarded as dysfunctional.”

Det får mig att fundera. Visst, IQ är överskattat; det är ingen nyhet. Men det vore naivt att påstå att en siffra på ett papper inte kan spela roll för individen. Så jag undrar: Vore det rimligt att bedöma intelligensen hos en döv person efter hens förmåga att läsa på psykologens läppar? Vore det vettigt att mäta IQ hos en person med grav dyslexi genom tester som enbart bygger på skriftliga instruktioner och skrivuppgifter? Skulle såna test ge säkra resultat?

Jag skulle bli förvånad om någon höll med om det. Men som autist förväntas man göra tester som förutsätter att man utan problem förstår muntliga instruktioner, och som förutsätter att man talar obehindrat.

Tänk om skriftspråk som modersmål kunde ses som lika självklart som man ser på andra språkliga varianter. Tänk om man kunde få tag på samhällsinformation på sitt modersmål, utan att hänvisas till olika telefonnummer. Tänk om man kunde få kommunicera med myndigheter och vårdpersonal på sitt modersmål utan att få höra att mailkontakt är ett brott mot sekretessen, och allt vad det är.

Tänk om man åtminstone i en sådan situation då ens intelligens ska testas, faktiskt får chansen att kunna koncentrera sig på uppgifterna, och inte på kommunikationsformen. För så vitt jag vet så är inte definitionen av IQ: ”förmågan att ta in och bearbeta muntliga instruktioner”.

***

PS. Välkommen att kommentera. Men: om du skriver kommentarer om att det ”finaste” eller ”viktigaste” hos en människa är att kunna visa ömhet utan ord, och att kunna delta i en gemenskap och bla bla bla – såna kommentarer som framställer socialt kompetenta som högre moraliskt stående, helt enkelt – så får du vara beredd på motstånd. Socialfascism har jag väldigt mycket emot.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om IQ, Aspergers syndrom, autism, forskning, psykiatri, NPF, språk

Bortglömd könsförvirring

Den senaste tidens bloggtorka har sin förklaring: jag har ägnat ett halvår åt att gå igenom de första 30 åren av mitt liv och skriva ner det. Med runt 100 A4-ark i näven förstår jag plötsligt varför jag haft svårt att hålla bloggen uppdaterad: inte bara för att jag skrivit så mycket ändå, utan också för den känslomässiga resa som skrivandet inneburit.

Jag har kliat försiktigt på själsliga ärr jag trodde var läkta, och upptäckt varbölder under huden – men jag har också petat runt i vad jag trott är öppna, infekterade sår och inte känt något alls. Frågan är om det är ett friskhetstecken, eller om det betyder att jag har nekros i själen. Kanske delar av min själ är på väg att ramla av; så som bröstvårtan gjorde. Jag är inte säker på att det i så fall måste vara något negativt.

Men ikväll slog det mig hur mycket jag saknat att snubbla på orden, och hur mycket jag längtar efter att bli irriterad över att jag inte förstår mig själv – så som jag gjorde förr när jag bloggade. Jag har liksom valt bort att fråga mig själv varför jag känner som jag gör, och stängt av. Det kändes då som ett nödvändigt steg för att orka ta mig igenom könsutredningen: att inte försöka intellektualisera för mycket, utan satsa på att komma någonstans i vården. Kanske skulle jag en dag förstå av bara farten, tänkte jag.

Nu står jag här i mitt någonstans, och förstår om möjlig ännu mindre av mig själv än vad jag gjorde för några år sedan. Jag är på sätt och vis ”färdig” med könskorrigeringen, och på sätt och vis har jag knappt börjat. Ju bättre jag mår, desto mer förvirrad blir jag – men jag tror i alla fall att det är ett bra första steg att erkänna min bortglömda könsförvirring.

”Jag känner mig helt damplös”

Jag borde ha anat oråd redan i lördags när jag spontant ställde mig och diskade för hand. Det har jag nog inte gjort sedan jag var hypoman för två år sedan, men jag är knappast hypoman nu.

Jag borde ha anat oråd när jag i måndags blev irriterad över att jag använder torktumlaren som garderob. Det har jag aldrig stört mig på tidigare.

Jag borde ha anat oråd över att jag inte stressar upp mig som jag brukar göra när program fryser sig. Jag bara väntar, utan att ens svära. Det är verkligen inte likt mig.

Jag borde åtminstone ha anat oråd över att ha huvudvärk i en vecka, antar jag. Men det jag framförallt har känt av den senaste veckan är att något liksom har försvunnit. Jag har bara inte kunnat sätta fingret på vad.

Jag är inte sjuk, varken fysiskt eller psykiskt. Jag är inte direkt orkeslös, och inte nedstämd – bara håglös, ständigt småtrött och likgiltig. Men framförallt den där känslan av att inte ha tillgång till min egen hjärna. Jag har inte fattat vad det är förrän nu.

Först när jag inte ens orkar spela Wordfeud en stund om dagen, så inser jag vad som hänt: jag har tappat min rastlöshet. Jag är helt lugn, och det gör mig vansinnigt uttråkad.

När jag tänker efter kommer jag på att den här känslan började tre dagar efter att jag börjat äta kapslar med linfrölja (som innehåller ett förstadium till omega3). Jag har inte trappat ner concerta, utan bara lagt till oljan, i full dos. Jag har alltså överdoserat avdampningsmedel i tio dagar – inte så konstigt då att jag känner samma biverkningar som när jag började med concerta.

Jag beskrev känslan för Mikusagi som ”Jag känner mig helt damplös”, och det stämmer. Jag vill ha min ADHD tillbaka, så imorgonbitti är det jag som minskar på oljan. Om det är såhär det är att inte ha ADHD, så tycker jag verkligen synd om de som har det såhär jämt.

Sånt som killar gör

Jag lyssnar på föreläsning efter föreläsning om manlighet på ”Toleransdagen” på Stadsbiblioteket i Gävle. Det är en rätt dyster bild av män som målas upp, men tackolov varken särskilt offerrollande eller demoniserande. Flera av föreläsarna poängterar att manlighet är något som skapas, och att vi alla gör det hela tiden. Genom att prata om män och kvinnor som stereotyper så återskapar man manlighet och kvinnlighet, oavsett om man menar väl eller inte.

I en paus kollar jag facebook, och hittar en länk till en artikel om en händelse som liksom sammanfattar just detta skrämmande tydligt. En elev på en gymnasieskola berättar för sin rektor att en annan elev på skolan har våldtagit henne, och att han senare försökt våldta henne igen. Rektorn svarar:

”Du kan göra en polisanmälan om du vill, dock så är detta inte ett prioriterat fall för att det inte är ett grovt brott som begåtts.”

Och:

”killar gör sånt, man måste vänja sig”

Sedan fortsätter sveken från skolans sida: det verkar inte ha varit tal om att stänga av killen ifråga från skolan, utan det blir tjejen som slutar gå till skolan för att inte riskera att möta honom – och det får hon sedan själv skulden för.

Vidrigt, ja. Jag förstår att tjejen har DO-anmält skolan, för sådär får det bara inte gå till. Men som jag sa förut: Bjästa finns överallt. Tro inte att det är ett isolerat fenomen att bagatellisera övergrepp och skuldbelägga den som blivit utsatt. Tvärtom.

Om du fortfarande inte förstår vad jag menar, så läs det här igen:

”killar gör sånt, man måste vänja sig”

Ställ sedan frågan till dig själv: Vilken bild av manlighet, och vilken bild av kvinnlighet återskapar den rektor som säger så?

Uppdatering: Förlåt, jag läste för snabbt. Det var inte tjejen själv som anmälde till DO, utan Skolinspektionen vidarebefordrade ärendet dit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våldtäkt, övergrepp, sexism, könsroller, mansroller, skolan

Fars dag, men inte för alla

För ett år och tio dagar sedan träffade jag Socialstyrelsens rättsliga råd. Då fick jag veta att det inte fanns några hinder för att få ett nytt personnummer och ändrad könstillhörighet i folkbokföringen. De godkände min ansökan utan tvekan.

Ja, alltså: det fanns inga hinder – bortsett från att jag måste genomgå en operation för att bli steril först. Formellt sett var det enda som de beviljade då just det ingreppet; någon ändring i folkbokföringen blir inte av förrän rådet har sett läkarintyg på att jag ”saknar fortplantningsförmåga”. Det är också därför jag, såhär över ett år senare, fortfarande inte har fått igenom någon ändring i folkbokföringen. Det enda som står mellan mig och ett nytt personnummer är mina äggledare, som jag inte har något behov av att skära i.

Låter det tufft? Jag tillhör de som har haft tur: Tur för att jag överlevde sex år i psykiatrin innan jag fick börja i utredning, och inte gick under på vägen. Tur för att jag under de sex åren lärde mig en del om hur man handskas med psykpersonal, så att jag visste hur jag skulle göra när jag väl fick chansen. Tur för att jag inte vill ha barn; det är tur eftersom jag ändå inte får.

Imorgon är det fars dag, men för att låna ett uttryck av Amanda Brihed: fars dag är inte för alla. Det finns de som vill skaffa barn, men inte får. Imorgon är det också Uppsala Pride, och jag kommer att föreläsa där, om tvångssteriliseringar av transpersoner.

Senast jag föreläste om det var i augusti, och det tog inte lång stund att fräscha upp manuset och uppdatera det. Det är nämligen inte så jättemycket som har hänt sedan i somras, mer än att det lämnats in tre motioner (från V, MP och S) som är under beredning.

Såna motioner har det kommit en del av under åren, men det har aldrig hänt något med dem. Nu blir det kanske äntligen ändring på det: alla riksdagspartier utom KD och SD är för att slopa steriliseringskravet, och förhoppningsvis kör de andra allianspartierna över KD så det blir något gjort. Jag hoppas föreläsningen imorgon blir sista chansen för mig att spy galla över den nuvarande könstillhörighetslagen – åtminstone att det är sista gången då jag talar om den i presens.

Läs mer om Uppsala Pride, och missa inte debattartikeln i UNT.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpolitik, vård, könskorrigering, tvångssterilisering, politik, transsexualism, Uppsala Pride

Kroppslinjer – ny avhandling om transvård och identitet

Det är inte varje dag man ser sina egna håriga ben på bild i en bok – men så är det inte heller varje dag någon disputerar på ämnet transvård ur ett etnologiskt perspektiv. Ja, alltså: jag har inte doktorerat, men Signe Bremer har det. Jag är bara citerad bloggare och hårig modell.

Jag är så glad för Signes skull – men ännu gladare över att det finns transforskning som inte bara handlar om hur otroligt konstiga transpersoner är. Jag har inte hunnit mer än bläddra i den splitternya avhandlingen, men jag vet redan att fokus ligger mer på normer och motståndsstrategier, än på att försöka förklara ”varför” transpersoner existerar.

”Kroppslinjer: kön, transsexualism och kropp i berättelser om könskorrigering” är titeln. Grattis Signe!

Tillägg: Läs mer på Genusflödet och Fria Tidningen

Jag är så övertygad om att jag har fel att jag börjar tro att jag har rätt

Tecken på att jag överintellektualiserar: Jag googlar efter känslor jag vet att jag borde kunna känna – och blir besviken över att inte hitta någon vettig förklaring.

Vad är smärta, mer än rent biologiskt? Var går gränsen mellan obehag och smärta? Hur vet man att man har ont någonstans? Om man inte vet det, betyder det att man aldrig har haft ont någon gång?

Hur känns det att vara arg? Är det viktigt att lära sig att vara arg på människor? Kan man träna upp sin förmåga att bli rasande? Hur lär man sig att hata? Måste man lära sig att hata för att kunna leva ett bra liv?

Varför pratar ingen om att sörja sin förlorade bitterhet? Varför erkänns inte bitterhet som en av de mest givande känslorna som finns? Är det för att det är tabubelagt, eller är det för att jag har missförstått vad bitterhet överhuvudtaget är?

Varför tror folk att man inte kan vara varaktigt lycklig samtidigt som man är självmordsbenägen och djupt deprimerad? Har jag missförstått vad lycka är? Jag är lika lycklig idag som jag var för några år sedan – men jag mår såklart betydligt bättre nu. Kanske är jag fortfarande deprimerad? Kanske är min ”lycka” en vanföreställning?

Sånt här ältar jag ganska ofta. Det är rätt tradigt att inte veta vad olika känslor är. Emellanåt ger jag upp och suckar för mig själv, och tänker ”Skitsamma. Jag har inget behov av att lära mig att känna smärta och hat, och jag vill varken förlora lyckan eller bitterheten – så vad spelar det för roll om det finns ord som någon annan skulle kunna förstå, eller inte?”

Ikväll när jag googlade runt efter känslor jag inte vet om jag borde vilja kunna känna, så råkade jag hur som helst ut för en väldigt talande freudiansk felläsning.

Originalet:

”Crank” is a pejorative term used for a person who unshakably holds a belief that most of his or her contemporaries consider to be false.

Jag läste:

”Crank” is a pejorative term used for a person who unshakably holds a belief that most of his or her beliefs should be considered to be false.

När jag förstod att jag läst fel slog det mig: Jag är ofta övertygad om att mina övertygelser är fel. Väldigt ofta. Faktiskt så ofta att jag börjar misstänka att även den övertygelsen inte stämmer.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, känslor, psykisk hälsa, depression, lycka, bitterhet

Barnet är moderns penis, och andra psykobanala förklaringar till autism

Det finns dagar då jag vill skriva ”Freud suger!” över hela världen, och så finns det dagar då jag bara är väldigt förbannad.

Se den här dokumentären om psykoanalytiska ”förklaringar” till autism, så förstår du kanske varför jag känner så. Det är alltså såhär autister blir sedda i Frankrike: som psykotiska – och allt skylls såklart på mammorna. Det är mammorna som är för kalla, för varma, för distanserade, för påträngande, för allting. Alltid för mycket eller för lite av allt.

Ja, det är ovetenskapligt att beskriva autism som något som orsakas av föräldrarnas beteende. Ja, det är att bortse från flera decennier av forskning att påstå att autister som inte pratar måste komma från ett hem där de inte stimulerats att prata tillräckligt. Ja, det är direkt skadligt för både autister och anhöriga att det är det psykoanalytiska synsättet som präglar de insatser som finns att få.

Och ja, det är rent skrattretande att höra förklaringar om att barnet är moderns penis, och att alla nyblivna mammor behöver en man för att inte bli för fäst vid barnet, och allt vad det är. Hej heteronorm! Kan inte en armé av regnbågsfamiljer invadera franska BUP? Det skulle behövas.

Reporten frågar:

”Vad kan ett autistiskt barn få ut av psykoanalys?”

Terapeuten funderar, och svarar sedan:

”Glädjen att fokusera på en såpbubbla.”

Det är nämligen ointressant att hjälpa autister att utvecklas på något sätt; det går inte ihop med den psykoanalytiska teorin. Det enda de verkar vara intresserade av är att lägga så mycket skuld de bara kan på mammorna.

Jag kan redan njuta av såpbubblor; det är inget jag behöver psykoanalys för. Däremot undrar jag vad det finns för terapier för att lära sig stå ut med freudianska dumheter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykoanalys, Freud, psykiatri, autism, NPF, Frankrike, heteronormen, HBTQ, genus

Äcklig och stolt

Som jag har väntat på den här stunden. Jag har fantiserat om den när jag har legat sömnlös på nätterna, och jag har nästan rodnat de gånger jag har kommit på mig själv med att dagdrömma om det ute bland folk.

”Tänk om de vet vad jag tänker på, om det syns på mig. Det känns så skamligt att vara såhär. Så äckligt. Det kan omöjligt finnas någon enda människa som tänker och känner likadant. Det är något fel på mig som är såhär.”

Så tänkte jag för drygt tio år sedan. Men så, när jag hade fyllt tjugo och fortfarande var likadan, så bestämde jag mig för att försöka leva öppet. Det var såhär jag var – även om många tittade snett på mig och tyckte att jag var äcklig.

Jag ville inte bli som ”alla andra”, bara för att passa in. Jag kunde acceptera mig själv som den jag var. Ändå insåg jag att det trots allt var förknippat med en del problem, det sättet jag fungerade på, så jag bestämde mig för att göra något åt det. Det fanns tre saker som jag ville förändra; högst konkreta mål. De två andra sakerna krävde bara några års övning innan jag fick till det – men just detta som jag hade skämts allra mest för, det verkade hopplöst.

Då och då under årens lopp har jag anförtrott mig åt människor i min närhet, och de har försökt ge peppande råd och praktiska tips. Tyvärr kan de antagligen inte förstå hur det fungerar för mig – och det är inte heller något jag är ivrig att dela med mig av. Intima detaljer om kroppsfunktioner och kroppsvätskor är inget för lättäcklade. Det har aldrig varit min mening att provocera någon, men jag märker ju att folk tycker att det är obehagligt att se mig ibland.

Framförallt för min egen skull har jag längtat efter att få göra det som hände mig ikväll. I hela livet har drömt om och fantiserat om hur det skulle kännas; hur det skulle vara. Jag har försökt så många gånger tidigare, men det har bara känts fel och obehagligt och ändå inte lett till något. Tills ikväll.

I trettioett år har ”förkylning” och ”hösnuva” alltid betytt ett konstant snorande, utan möjlighet att snyta bort det värsta och få en paus. Jag har tillochmed försökt googla fram mer begripliga instruktioner för hur man snyter sig, men inte hittat så mycket. I teorin har jag vetat allt om snytteknik, men jag har aldrig någonsin lyckats – förrän nu.

Perrong 4 på Örebro central är historisk: det var där jag för första gången lyckades snyta mig.

Bussiga främlingar

Jag är inte överförtjust i bussresor, och jag blev påmind om varför igår. Det är ofta svårare att hitta rätt på bussterminaler än på tågstationer och svårare att veta när man ska kliva av – och det där med att signalera till föraren att man ska med, det kan jag bara glömma att jag lyckas med.

Först kliver jag på fel buss, men blir upplyst av föraren att jag ska med den bussen som går från hållplatsen bakom istället. Bussarna har samma nummer men går åt olika håll.

Sedan skyndar jag till rätt hållplats och försöker vinka in bussen – som inte alls verkar vilja stanna för mig. Jag frågar de ungdomar som står där om vart bussen ska och nämner vart jag ska åka, men jag väntar inte på svar utan springer själv efter bussen när jag ser att den stannar vid en annan hållplats. Jag köar för att kliva på, när en av ungdomarna kommer springande efter mig och förklarar vilken buss det är jag ska ta. Jag slapp kliva på fel buss en andra gång tack vare henom.

Så var det alltså igår, när jag skulle ta mig ut hit till folkhögskolan från Helsingborg. Vissa dagar känns det som att jag har ”ADHD” intatuerat i pannan. Då är det tur att det finns vilt främmande människor som ser efter mig, och att jag har lärt mig att fråga. Att sedan lära mig att vänta in deras svar och inte springa iväg – det är överkurs.

”There is no rule that says you can only do what you’re bad at”

Det är idag fem veckor sedan jag blev med ny mobil. Införskaffandet var en utdragen process – först av ekonomiska skäl, och sedan av velpottiga skäl.

Att skaffa ny mobil kändes så onödigt och lyxigt, även om den gamla började bli mer och mer trasig, och även om dess inbyggda funktioner för anteckningar och kalender inte fungerade för mina behov. Jag ägnade flera timmar åt att samla information, skriva ner och skriva ut inför varje föreläsningsresa. Jag släpade med mig en hel A5-pärm var jag än gick, men kände hela tiden att jag inte hade någon kontroll. Jag körde slut på min hjärna på överfulla tåg efter att kontakten i mobilen börjat glappa och gjort det omöjligt att använda hörlurar. Visserligen skulle mitt liv bli så mycket lättare om jag köpte en ny mobil, men…

Till slut insåg jag att argumenten mot att byta ut min halvtrasiga mobil lät ungefär som när jag var tio år och försökte lära mig av med att memorera det jag såg, bara för att det kändes som att jag fuskade om jag använde bildminnet. Så jag begick en dödssynd: jag gjorde något enklare för mig själv, och köpte mobilen. Det ångrar jag inte en sekund.

Egentligen förstod jag nog det inte förrän igår. Där stod jag inför en personalgrupp i Stockholm och föreläste om ”framgång vid ADHD”, och citerade Ned Hallowell:

”There is no rule that says you can only do what you’re bad at.”

Publiken skrattade, och jag med. Först då insåg jag att jag hade tolkat meningen bokstavligt, för mig själv.

Fortfarande sitter det i ryggmärgen att ta för givet att det som verkar enklast och bäst i mina ögon, egentligen är fel på något sätt. Det är inte självklart för mig att det är okej att göra det lätt för mig på något sätt – men jag har åtminstone kommit så långt att när jag väl upptäcker mina automatiska negativa tankar, så byter jag ut dem mot mer självkonstruktiva.

I fem veckor har jag haft min Incredible S, och jag förstår inte hur jag klarade mig utan den. Förmodligen för att jag inte gjorde det, egentligen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, acceptans, ADHD, NPF, mobiler, mindfulness, stöd, hjälpmedel

Grus i skon – mitt fredagsnöje

Skyndar till bussen, med ett gruskorn i sandalen. Kommer på mig själv med att undra hur länge det gruskornet har legat där: hela dagen, eller ännu längre? Tankarna halvspringer iväg, precis som jag. Minnet av den tid då jag alltid hade grus i skorna.

Jag vet inte ens när jag började. Kan det ha varit någon gång i mellanstadiet som jag upptäckte hur mycket lugnare jag blev med en vass sten eller två inklämd mellan fotsulan och skon? Sådär så att när gruskornet föll ur skorna, så kände jag mig tvungen att lägga i ett nytt.

När slutade jag egentligen att självmedicinera rastlösheten med stenar i skon? Det var några år sedan. Efter säkert femton år av grusande tränade jag bort vanan. Då var jag så stolt över mig själv; att sluta ha sten i skorna var ett aktivt val jag gjorde, och kändes som ett framsteg i sig. Varje gång jag fick in en sten i skon av misstag, så gjorde jag en stor grej av att ta bort den. För så gör normala människor.

Men nu när jag har bråttom till bussen hinner jag inte stanna och plocka ur stenen – och jag inser att jag faktiskt inte behöver göra det. Jag kan tillåta mig själv att njuta av det lugn som ett gruskorn ger.

Jag känner inte längre skuld över att ibland behöva ha grus i skorna för att kunna slappna av. Egentligen borde jag förmodligen vara stolt över det – för ett mindre självdestruktivt sätt att knarka endorfiner på får man verkligen leta efter.

Så när jag kliver av bussen ligger gruskornet kvar i sandalen, i tryggt förvar under hälen. För att jag förtjänar att må bra.

Fri från Falun

Tåget stannar i Falun, på väg mot Örebro. Jag kommer på mig själv med att inte reagera.

Det senaste året har jag åkt igenom staden så många gånger att den har trubbats av. Staden gör inte ont längre.

Även om jag inte har glömt det som hände i Falun och hur jag mådde då, så har jag glömt exakt hur känslorna kändes i kroppen. Det är bara ett ”jaha” innan tåget kör vidare.