Anledningar att skära sig, del II

Finns det rätt sätt och fel sätt att vara självdestruktiv på? Ja och nej. Framförallt tycker jag att det egentligen inte finns rätta och felaktiga sätt att skada sig på; att självskada är dåligt. Punkt. Men det är tyvärr inte riktigt så enkelt ändå.

Mellanvärld kommenterade ett gammalt inlägg om självskada, och trots att jag egentligen försöker sluta skriva om det kommer jag alltid tillbaka till de frågorna, antar jag. Hen undrar vad jag menar med “rätt” och “fel” sätt att självskada på. Det är inte världens enklaste fråga att svara på, eftersom det enda jag egentligen vet är att jag tydligen gjorde det på “fel” sätt. Eller låt oss kalla dem synliga och osynliga istället.

En förutsättning för att kunna få hjälp för sitt beteende är att man ber om den hjälpen. Det underlättar dessutom om man passar in i mallen för en lämplig diagnos, och för att man ska göra det behöver man ha tydliga symtom. Om man självskadar på sätt som inte syns så är risken stor att man inte får den hjälp man behöver. När jag säger “sätt som inte syns” menar jag såna som inte är självklara för anhöriga och ens den mest rutinerade psykiatriker att upptäcka. Det har att göra med metoder och teknik såklart, men lika mycket med ens beteende runtomkring.

Jag tänker inte skriva någon lista med exempel, men det är uppenbart att det finns ett schema för hur man förväntas självskada:

• Syfte
• Förberedelser
• Tid och plats
• Val av redskap
• Teknik och tillvägagångssätt
  
• Känslor före, innan och efter
• Avslutande
• Efterarbete
• Kontakt

För varje punkt finns ett antal olika standardalternativ. Det är de som omgivningen förväntas “förstå” handlingen utifrån. Om man faller utanför det mönstret är det mycket svårare att få syn på det självdestruktiva.

Alla vet vad en ärrad arm betyder, men hur ser man ett självskadebeteende som inte lämnar några tydliga spår? Om ärren är den desperatas sätt att kommunicera sin ångest, vad betyder det för den som inte ens har några synliga ärr? Betyder det att man inte vill ha hjälp? Betyder det att man inte behöver hjälp? Borde de som självskadar osynligt gå över till synligt självskadande för att få hjälp? Måste man kunna visa en ärrad arm för läkaren för att bli trodd när man faktiskt ber om hjälp?

Låter det absurt så förstår du nog vart jag vill komma. Man kan inte mäta självdestruktivitet, ångest eller hjälpbehov utifrån märken i huden. Det synsättet är farligt för alla som självskadar.

Det går att få hjälp även om man självskadar osynligt. Det kräver bara att man börjar berätta. Synliga ärr talar för sig själva; den som bara har osynliga måste kanske använda andra sätt att visa dem på. Och ord, bilder, musik eller nästan vad som helst är bättre än rakblad, är mitt råd. Själv skrev jag en dikt till en terapeut, och det fick henne att förstå saker jag aldrig hade kunnat säga rent ut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självskada, självdestruktivitet, psykisk sjukdom, psykiatri, psykologi, ångest, ärr, fördomar, utseende

Vad kostar ett “könsbyte”? Del II: Ut ur gardoben – bokstavligt talat

I förra inlägget skrev jag lite snabbt om vad det kostar att göra en könskorrigering i Sverige, åtminstone fram till hormonbehandlingens start. Det kostar att träffa läkare, att resa till sjukhuset, att köpa medicinen och om man väljer injektion (gäller testosteron) att få den gjord. I framtiden kommer dessutom avgifter för eventuella operationer till; utan rabatt blir det 80 kronor per dygn som inlagd.

Men så är det allt det där andra som kostar, som är svårare att räkna på: Till exempel kläder.

När jag till slut bestämde mig för att leva som kille på heltid hade jag garderoben full av kjolar och klänningar som jag aldrig använde. Det var bara att ställa sig och rensa. Jag bedömde egentligen inte plaggens “kön” utan de känslor de väckte hos mig, och de flesta påminde mig bara om elände. Några få kjolar och klänningar sparade jag som minne, men resten skänkte jag bort. Dessutom hade jag bråttom; jag ville bli av med dem så fort som möjligt och utan frågor. Hade jag bara tillåtit mig att ta det lugnt skulle jag kanske kunnat sälja några plagg och tjäna någon hundralapp eller så, men nu var det framförallt fråga om en mental utrensning.

Plötsligt var min garderob väldigt luftig. Det enda som egentligen var kvar var t-shirts och någon enstaka skjorta, pyjamasar och strumpor och några par alldeles för stora jeans, ett par mjukisshorts och en träningsoverall. Resten låg i sopsäckar i väntan på Myrorna.

Nu råkade det vara så att jag tappade en massa i vikt medan jag var på väg att gräva mig ut ur garderoben; jag gick ner från 105 kilo till 85 på drygt ett halvår. Det betydde att jag inte ens kunde ha på mig mina vanliga jeans utan att lägga dem i djupa veck i ryggen och hålla fast dem med ett bälte, och tillochmed underkläderna satt väldigt löst. Samtidigt  hade jag verkligen inte råd att köpa nya kläder eftersom jag knappt hade råd att äta. Det var då mitt personliga ombud föreslog att jag skulle söka fondpengar.

Kommunen där jag bodde hade några olika fonder som ett komplement till socialbidraget. När jag gick på soc ett år tidigare hade jag fått pengar för att köpa en säng, så jag visste ju redan att det fanns. Vi fyllde i en blankett där jag skrev om min ekonomiska situation, och att jag gått ner så mycket i vikt att inga kläder längre passade. Om jag istället hade skrivit att jag måste byta garderob för att jag var transsexuell som huvudskäl hade det kanske inte blivit godkänt lika enkelt, men nu hade jag ju något att “skylla” på.

Jag i min binder

Jag minns inte exakt hur mycket jag fick; kanske tusen kronor för att förnya hela garderoben. Det är inte jättemycket pengar, men det räckte till att börja med. Det första jag köpte var kalsonger, har jag för mig. Kalsonger och jeans och några skjortor, och när jag sedan fick tillbaka på skatten beställde jag dessutom två binders för ungefär 800 kronor totalt. Jag skulle aldrig ha klarat mig med en binder, eftersom jag inte fixar att tvätta så ofta, och jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan dem.

Först efter att jag börjat med binder slutade jag vända bort blicken när jag gick förbi en spegel. Jag behöver inte längre stirra mig blå på mina bröst och ha dem hängandes ivägen. Åttahundra var vad mitt matkonto låg på i månaden, men att köpa binders istället för att välja bättre mat var förmodligen den bästa investeringen jag gjort.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könskorrigering, transition, transsexualism, kläder, ekonomi, städning, utrensning, komplex, binders, bröst, komma ut, pengar

Dålig smak är hälsosamt

“[01:01:59] Dennis Svedberg Hellström: Du är så söt! Så… så… aspig.
[01:02:03] Immanuel Brändemo: Haha
[01:02:05] Immanuel Brändemo:
[01:02:05] Dennis Svedberg Hellström: Jag fick en idé!!!
[01:02:09] Immanuel Brändemo: Vadå?
[01:02:17] Dennis Svedberg Hellström: Du skulle kunna bli inredningsarkitekt, för aspisar
[01:02:26] Immanuel Brändemo: Haha, hurdå?
[01:02:29] Dennis Svedberg Hellström: Eller färgblinda. “

Av någon anledning har Dennis fått för sig att personer med Aspergers syndrom föredrar knalliga färger, stora mönster och massor av prylar överallt. Förmodligen har han umgåtts för mycket med mig.

Min rosa byrå

Självklart finns det ingen enda stil som är typisk aspie – och finns det är den nog inte som min, utan snarare väldigt stillsam och sparsmakad. Men för mig personligen tycker jag att min stil hör väldigt mycket ihop med mitt sätt att fungera. Jag behöver färger, mönster och andra saker som stimulerar min syn, annars blir jag uttråkad och rastlös.

Jag läste en gång att man kan stressa ihjäl marsvin bara av att tvinga dem att vara i ett ljust rum utan möjlighet att gömma sig. Marsvin och kaniner har båda ett väldigt starkt behov av att kunna kura i en mörk grotta. Själv är jag kanin med starka marsvinsdrag, och öppna, ljusa ytor stressar mig väldigt mycket.

Inget ger mig en så stark känsla av sjukdom som vita väggar och såkallad enkelhet. Jag får nästan en känsla av att man kan dra på sig urinvägsinfektion, förkylning eller vinterkräksjukan bara av att vara ett rum med kala vita väggar. Jag har kanske dålig smak – men det mår jag bra av.

Läs även andra bloggares åsikter om inredning, färger, bilder, hälsa, psykologi, mörker, design, ljus, marsvin, kaniner

Pre-postmenstruella spänningar för premanstruella

Jag är förhoppningsvis inne på mitt livs näst sista mens. Exakt vad det innebär vågar jag inte sia om. Jag vet att det finns de som har mensvärk en gång i månaden även efter att mensen sluta, men jag tror att det här blir riktigt bra.

Jag har nämligen mindre mens nu än någonsin. Jag tror att detta är ungefär det som räknas som “normal” mängd; jag kan tänka mig att människor med vanan inne kan sitta tillbakalutade, framåtlutade, med benen uppdragna i soffan bredvid sig, eller sitta på golvet och på marken och inte känna “klafs!” i baken för det. Kanske kan de tillochmed sova på mage eller på rygg, eller åtminstone med assymetriska knäpositioner. Kanske kan de ligga ner i åtta timmar med en enda nattbinda. Kanske har de aldrig ens hört ljudet av porlande vätska när de sätter sig upp ur sängen, som snabbt sprider sig och skvätter åt alla håll medan de skyndar ut på toa för att byta.

Kanske har de aldrig uppfattat en livmoder som något som sprutar blod likt en brandslang, och att gäller att sikta exakt på millimetern rätt för att resultatet inte ska bli katastrofalt. Kanske har de heller aldrig ställt in en promenad, ett tv-program eller en träff med en kompis för att de har mens och därmed toalettjour, illamående, tarmproblem, extrem trötthet och lågt blodtryck som följd. Och så den där förbannade värken då såklart.

Jag har mensat bort i genomsnitt var sjätte vecka i snart femton år, och aldrig fattat hur människor orkar med att leva när de har mens. Nu börjar jag förstå att man kan ha mens utan att krypa på golvet, klättra på väggarna och tugga på tapeterna. Det krävdes tydligen ett helt gram testosteron för att komma dit – och det är bara början. Tänk om jag vetat för femton år sedan att testosteron skulle fungera mot detta med. Fast det förstås; då vore risken uppenbar att jag istället intalade mig att jag bara inbillar mig att jag är transsexuell för att slippa mensa.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, kropp, hormoner, testosteron, menscykeln, mensvärk, blodbrist, sjukdomar, transsexualism, vård, könskorrigering

Faderskänslor, heteroadoptioner och babianers sexuella frigörelse

DN skriver om ny forskning om babianers familjebildningar. Man har studerat babianer i en nationalpark i Kenya och kommit fram till något mycket märkligt.

Man vet redan att babianer av olika kön kan vara bästa vänner.

Man vet också att tjejerna knullar friskt med många olika killar under parningssäsongen.

Så man gjorde faderskapstester på babianerna – och kom fram till att hälften av de män som levde ihop med mammor också var biologiska fäder till deras barn. Av det drog man slutsatsen att babianer känner igen sina biologiska barn.

Då kommer det märkliga: Forskarna tror att den andra halvan andra männen som lever med en mamma aldrig ens har haft sex med henne. Det rör sig om platoniska förhållanden; vänskapsrelationer – eller som BBC kallar adoptivpapporna: Chaperones.

Att barnen och mammorna vinner på att ha en närvarande pappa råder inte mycket tvivel om, men vad vinner egentligen männen på det? Det är frågan forskarna ställer sig. En fertil (?) man borde väl knulla runt och inte passa barn han inte ens avlat själv, ungefär. En teori är att de gör det för att imponera på andra kvinnor: Att visa att man är en bra pappa kanske är en fördel på dejtingmarknaden.

Inte för att jag är biolog eller kan så jättemycket om babianer, men skulle man inte lika gärna kunna säga att man kanske har hittat bevis på att babianers föräldrainstinkt kan vara starkare än blodsband? Eller att sex och biologiskt föräldraskap inte nödvändigtvis måste vara kittet i något som ser ut som en kärnfamilj? Eller att babianer har ett socialt trygghetssystem som gör kvinnans sexuella frihet möjlig?

Hursomhelst är det intressant att studera människors studier av ickemänniskor. Det säger så mycket om deras egen art.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djur, biologi, etologi, forskning, familjer, relationer, kärlek, känslor, kärnfamiljer, adoptioner, sex, sexualitet, apor, babianer, föräldraskap, barn, asexualitet

Vad kostar ett “könsbyte”? Del I

Imorse när jag vaknade var det med en känsla av tacksamhet över att bo i Sverige. Jag är definitivt ingen patriot, och jag brukar vara flitig med att kritisera saker och ting, men ändå. De senaste dagarna har jag läst mycket på olika engelskspråkiga sidor om testosteron och könskorrigeringar, och ständigt återkommande frågor är: Vad kostar det? Hur får jag råd? Vad händer om jag börjar med testosteron och sedan inte har råd att fortsätta?

Situationen i Sverige är en helt annan, tackolov, men det händer att folk frågar vad det kostar som patient i Sverige med; det är inte självklart tydligen att det går på högkostnadskyddet. Men det gör det, så länge man går via landstinget. Så jag tänkte göra någon slags kalkyl över vilka kostnader jag har haft för vård, hittills. För enkelhetens skull börjar vi med att låtsas som om mina psykiska problem inte finns och räknar därför bort nästan all kontakt jag har haft med psykiatrin i mitt hemlandsting. Jag räknar också bort alla dessa år innan jag fick en remiss till att börja med. De kostnaderna vore förmodligen alldeles för skrämmande att ens försöka räkna på.

Om man räknar på hur det skulle vara om det var första gången jag sökt hjälp när jag kom till Sandviken i oktober 2007 hade mina kostnader sett ut såhär:

• Första läkarbesök inom allmänpsykiatrin för remiss, 11/10 2007: 300 kr
  

2008

• “Utredaren” (specialistläkare inom psykiatrin): 3×230 kr = 690 kr
• Psykologutredning: 2×80 kr = 160 kr
• Kroppsundersökning hos gynekolog: 230 kr
• Avdrag för högkostnadskydd 11/10 2007-11/10 2008: - 20 kr
• Sjukresor: 200 kr*
  

2009

• Utredaren: 230 kr
• Endokrinologen (hormonläkaren): 230 kr
• Sprutandet hos distriktssköterska: 100 kr
• Avdrag för högkostnadskydd 12/10 2008-4/7 2009: - 120 kr
• Medicin Nebido, en spruta: 1114, 50 kr**
• Sjukresor: 200 kr*

Summa kostnad för patienten från första besöket till behandlingens början: 3314,50 kr

Detta är alltså vad man betalar som patient, och inte vad vården egentligen kostar. Jag vet att det kan vara kontroversiellt att sätta sig och räkna på sånt här, men jag tänker inte skriva någon lista på vad det kostar samhället att vården för transsexualism är så otillgänglig som den är; det vore för deprimerande. Det man sparar in på psykiatrin får man igen på akuten, på socialtjänsten och på försäkringskassan.

Nåja. Men 3314 kronor och 50 öre är ingen gigantisk summa i internationella sammanhang, och det lär fortsätta i ungefär den här takten i något år till. Däremot finns det en hel del andra kostnader runtom som man kanske inte tänker på, men som kan gräva långt större hål i plånboken. Jag ska försöka ge någon slags överblick över dem med, tänkte jag – och dessutom försöka ge råd om hur man kan spara lite pengar.

*) Jag har räknat sjukresor på det man betalar, netto. Om man åker sjukresebuss är det gratis, åker man vanlig buss inom landstinget får man tillbaka kostnaden. I höstas införde utredaren ändrade arbetstider som gjorde att man inte längre kunde åka med bussen, utan får åka till exempel tåg. Då ersätts den summa som överstiger 100 kronor per enkel resa. Jag låg ute med en betydligt högre summa, men om man skickar in reseräkningen får man tillbaka.

*) Jag hittar inget om rabattrappan för mediciner för apotekets grafik verkar strula, men det betyder hursomhelst att redan vid andra sprutan kommer man upp i frikort. Man betalar aldrig mer än 1800 för mediciner inom högkostnadsskyddet per år.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, könskorrigering, transsexualism, sjukförsäkring, ekonomi, kostnader, sjukdom, medicin, psykiatri

Testosteron botar social fobi med social inkompetens

Jag går till affären, men porten har inte hunnit slå igen bakom mig innan jag märker att något inte är som det ska. Jag känner i fickorna: Mobil och handdator är med. Jag tittar i väskan: Nycklar, kassar, plånbok är med. Låste jag dörren? Ja, det minns jag tydligt att jag gjorde. Så jag fortsätter gå.

Efter ett par hundra meter kommer jag på att jag känner mig naken. Har jag glömt något? Kalsonger, binder, t-shirt, shorts och sandaler är på. Gylfen är stängd. Men hatten, såklart! Sedan jag kom hem från London har jag knappt gått hemifrån utan den, men en underbart sval och småmulen fredagsväll som denna är inte hatten nödvändig. Det är nog bara den jag saknar.

Jag och min hatt

När jag närmar mig affären får jag en märklig känsla av att folk tittar på mig; en känsla som varar hela promenaden genom butiken och fyller mig med förvirring snarare än obehag. Jag går kors och tvärs som jag brukar och fyller vagnen, och strax före kassorna stannar jag upp och ställer mig och tittar ner i vagnen och kliar mig i hårbotten. Jag står så i säkert tio sekunder, samtidigt som jag grimaserar sådär som man gör när man tänker. Jag grubblar egentligen över om jag ska köpa paprika också, men det är då jag kommer på det.

Jag har glömt att ta på mig masken, så jag går och tittar lite konstigt och mumlar för mig själv. Dessutom har jag glömt att spegla mig innan jag gick hemifrån; att rätta till kläderna och se till så jag ser hyfsad ut och så brösten inte syns alltför mycket.

Redan igårkväll märkte jag det; även om de fysiska förändringarna än så länge lyser med sin frånvaro, så har jag redan börjat känna mig tryggare i min kropp. Jag sänker garden och slappnar av – och gör fler sociala abnormiteter, men det bjuder jag på. Hellre social inkompetens än social fobi.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om social kompetens, social fobi, etikett, beteende, psykologi, testosteron, självkänsla, NPF, Aspergers syndrom, kropp, utseende, ideal, komplex, vård, transsexualism, testosteron, könskorrigering, Nebido

Flyttstädning med Tant Röd

“Hur har du det med regleringarna?” var en av de första frågorna hormonläkaren ställde för åtta dagar sedan. Läkare som använder ordet “regleringar” när de talar med patienter har en viss air av gammaldoktor över sig. Den fläktade så starkt att jag tyckte mig skymta Cherry Ames springa förbi utanför fönstret i sin stärkta sköterskedräkt och käcka hätta ovanpå de mörka lockarna, på väg till något nobelt uppdrag “i de underjordiska gångarna nere vid pannrummet, där sänglinnet från de tuberkulossjukas bäddar brändes” eller hur det nu brukade stå i de där gamla moralkaksböckerna från 1940-talet.

Hur som helst är “regleringar” inget ord som jag förväntar mig att människor år 2009 ska använda i dagligt tal, så jag blev imponerad. Mina regleringar är oregelbundna; faktiskt ganska oreglerade. Och nu är det ännu märkligare, för jag har regleringar utan reglering. Allt det jag brukar känna när jag har mens pågår i min kropp i detta nu, och har så gjort sedan igårkväll.

Vanligtvis sätter de första symtomen innan max någon timme i förväg, men nu har jag gått i snart ett dygn med alla de där symtomen – och det märkligaste av allt är att min vikt har sjunkit som den brukar göra när jag får mens. Dagarna innan binder jag vätska och går upp lite, och sedan kissar jag ur mig allt och tappar några hekto. Jag väger fyra hekto mindre idag än i tisdags morse; Det är som om min mens redan kommit.

Jag minns min kurator i England, som anförtrodde mig att trots att hon var i klimakteriet och inte haft mens på ett halvår, så hade hon alltid tamponger i väskan för säkerhets skull. Hon kunde inte förmå sig att göra sig av med dem, eftersom hon sörjde sin förlorade mens. Detta berättade hon alltså som någon slags reaktion på att jag nyss kommit ut som transsexuell, och antagligen som en förklaring till varför hon inte trodde mig. Människor är märkliga.

Jag sörjer ingen mens, och jag vet att den kommer att komma tillbaka någon gång snart så jag tar inte ut något i förskott. Men jag hoppas att nu när Tant Röd snart inte längre ska bo här en vecka i månaden så kommer hon att ta med sig alla sina pinaler och inte lämna kvar något. Det vore förargligt om hon glömde ta med sig magknipet, yrseln och illamåendet när hon ändå stack.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, mens, PMS, mensvärk, vård, könskorrigering, sjukhus, läkare, regleringar, Cherry Ames, historia, kroppsar, biologi

Hurra för biverkningar!

• Start testosterone injections: – you will have these for the rest of your life.
• 2 days later: start eating as if a famine is due. You will feel very hungry and it is very very easy to put on a lot of weight over the next couple of years. Go to they gym NOW and get yourself membership, pay for a year up front, that way you’ll have spent a lot of money and feel obliged to get your money’s worth.
• 3 days later: feel very horny and take up masturbation as your hobby – you will feel this randy for about 2 years until you get more used to your testosterone.

Det var ungefär den här tiden i tisdags som jag tog sprutan, så jag följer inte schemat. Vare sig glupande aptit eller kåtslag är något jag har känt av än så länge.

Det jag däremot har märkt är att jag sover bättre och känner mig lugnare, och jag inbillar mig att jag redan börjar känna av en viss förändring i huden: Den börjar kännas aningen grövre och fetare. Eftersom jag alltid haft problem med torr och skör hud är det något positivt, i alla fall hittills.

Jag är lite yr emellanåt, och jag kan ibland känna några sekunders obehag i handleden; en lätt smärta som försvinner, för att någon timme senare dyka upp i benet, och ännu en stund senare i armhålan, och så vidare. Det gör inte särskilt ont alls, och det är inte så obehagligt och absolut inte skrämmande. Tvärtom. Det faktum att jag har biverkningar påminner mig om att jag har börjat behandlingen. Jag behöver inte ha katastroftankar om att jag kanske inte fick testosteron; att det kanske bara var vatten i ampullen av misstag, eller att jag bara inbillat mig att jag fått sprutan eller något sånt.

Jag har ett litet, otydligt märke på höger skinka, och jag har en konstig känsla i kroppen. Så nej, jag inbillar mig inte. Det är bara att vänta in effekterna nu.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, hormoner, vård, könskorrigering, transsexualism, biverkningar, medicin

Knark och steroider: Förslag på en enkel lösning

Jag går numera på både uppåtjack och steroider; Concerta och Nebido. Metylfenidat – i vissa personers ögon nästan detsamma som amfetamin – och testosteron. Vid det här laget borde jag vara en vandrande krutdurk, om man skulle tro skräckpropagandan. Jag borde vara explosiv och hetsig och aggressiv och personlighetsförändrad och livsfarlig. Det säger väl något att jag egentligen borde ha betalat över en tusenlapp för den lilla glasampullen med ett gram testosteron, men redan kommit upp i fribeloppet i högkostnadsskyddet efter ett halvår med ADHD-knarket. I själva verket är jag lugnare och mer avslappnad och nöjd med livet än någonsin.

Det tog sex år att få Concerta, och sju år att få Nebido, räknat från insikten om att jag nog har ADHD respektive insikten om att min transsexualism höll på att ta livet av mig – och att det inte var något jag ville. Likheterna är slående.

Om jag nämner ADHD eller Aspergers syndrom kan jag ibland få höra att jag har en slasktrattsdiagnos och att mina EGENTLIGA problem antagligen är något annat (till exempel att jag är lat och egoistisk, alternativt “störd”), men att det är en enkel lösning att välja att få lagligt knark och förtidspension.

Om jag nämner transsexualism kan jag ibland få höra att jag inbillar mig och projicerar mitt dåliga mående på min kropp och att mina EGENTLIGA problem antagligen är något annat (till exempel en grav psykos, multipla personligheter, sexuella problem, ätstörningar, alternativt missriktad feminism), men att det är en enkel lösning att välja att byta kön och sy fast en kuk och tro att jag skulle må bättre av det.

Jag vet inte vad som räknas under “enkel lösning”, men jag börjar bli trött på att ge svar på tal i termer av självmordsstatistik och tidsspann över flera år. Det händer att jag får en känsla av att ju fler gånger man berättar en liknande berättelse – ett livslångt lidande, sedan insikt följt av åratal av kamp för att få hjälp och till slut äntligen ett någorlunda helt liv i synk med sig själv – så återskapar man också känslan av att det är så det borde vara.

Att en utredning kan ta några månader är en sak, men det är som om åren av väntan innan dess används som ett diagnosverktyg i sig. Man ska inte behöva gå i flera år och vänta på att få komma någonstans för att det anses vara såååå viktigt att man är “helt säker” och “inte gör något förhastat”. Det ger inte högre träffsäkerhet för att man väntat i två år i kö för en utredning än om man väntat i två månader. Långa och snåriga stigar fram till utredning, diagnos och behandling ökar visserligen kanske trovärdigheten hos de som lyckas ta sig ända fram – men frågan är hur många som går under på vägen.

Jag tror absolut inte på att släppa medicinerna fritt – men jag tror att om det funnits en vårdgaranti värd namnet och som faktiskt var möjlig att leva upp till hade det varit en bra idé att säga att en neuropsykiatrisk utredning eller en utredning om transsexualism max får ta ett år från första vårdkontakten till en färdig bedömning, om inte läkare och patient kommer överrens om annat. Tänk att ringa vårdcentralen en dag för att man misstänker att man har ADHD, och kunna hoppas på att mindre ett år senare ha en diagnos och medicinrecept och intyg till olika sorters stödinsatser – eller åtminstone veta vad ens svårigheter egentligen är. Tänk att inte behöva slåss i åratal i väntan på tillstånd att börja leva, ofta utan att veta om det någonsin kommer att lösa sig.

Ett års vårdgaranti för neuropsykiatriska och könsidentitetsmässiga utredningar – är det för radikalt, förhastat och omöjligt? Det skulle vara en gräns som förmodligen räddade liv.

Vårdrelaterat: 1, 2, 3.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, psykiatri, utredningar, vårdgaranti, väntetid, NPF, funktionshinder, ångest, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, diagnoser, politik, medicin, lidande, transsexualism, HBTQ, kön, genus, könsidentitet.

Jesus och könsbytena: Sexualundervisning för byråkrater

I två år har jag grubblat på varför några såkallade experter skriver ett lagförslag där de föreslår att transsexuella måste vara kastrerade för att få ändra i folkbokföringen. Det är inkonsekvent, det är inte etiskt försvarbart och det är ett steg bakåt i samhällsutvecklingen. De ser inga problem med att man skaffar barn före eller efter transitionen, men inte på några villkors vis får en person folkbokförd som man föda barn – som om barnets framtida psykiska hälsa är beroende av vad henoms pappa har för personnummer vid förlossningen.

Den hårdnackade inställningen är ett mysterium, men nu tror jag att jag börjar förstå varför de fått för sig att transsexuella mäns graviditeter är jättefarliga. Kanske var de lika förvirrade som en värmeslagen Hanna Fridén:

“Jag: Men det kanske är för att, tja, tänk om man blir gravid och inte har en vagina längre? Så kan man inte göra en abort, så växer ungen där inne och tillslut sprängs man. Kanske är det så.
Katta: Du glömmer en rätt grundläggande sak.
Jag: Att man kan skära ut barnet med typ ett kejsarsnitt? Visst, men ändå!
Katta: Hanna, hur blir man med barn?
Jag: Äh..
Katta: Tänk lite nu. Om något ska komma ut, så måste något först komma in.
Jag: JA! Just det! Det behövs en penis eller i alla fall sperma, ja! Oj. Det är sant. Så kan det ju inte vara. Oj.
Katta: Det var kanske lite längesedan du hade sex ändå, när allt kommer omkring.”

Hanna är ändå en person som kan det där med sex och könsorgan ganska bra, men alla gör vi tankevurpor ibland. Kanske var de där byråkraterna bara väldigt trötta när de skrev de 270 sidorna i lagförslaget. Med tanke på hur många faktafel och skumma formuleringar de fick ur sig skulle jag inte bli förvånad – eller så kanske de bara riktigt dåliga på biologi.

Därför kanske det är läge att upplysa alla byråkrater och politiker – och i synnerhet högerkristna sådana – om hur könsorganen fungerar:

Man blir sällan gravid utan att någon spermie har varit i närheten av ens inre könsorgan. Spermier som landar till exempel på huden på magen kan inte absorberas den vägen och simma in till äggledarna av sig själva. Man kan inte heller bli gravid av att hångla, fantisera om sex eller onanera. Faktiskt krävs det ganska mycket för att en graviditet ska bli av. Det allra vanligaste sättet för spermier att ta sig fram för att befrukta ägg inne i livmodern eller äggledarna är genom fittan.

Därför är det ganska osannolikt att man blir gravid utan fitta, i alla fall att man blir det oplanerat och spontant. Långt ifrån alla transsexuella män väljer att sy ihop fittan, så risken att man blir gravid utan att ha ett hål att föda genom är förmodligen minimal. Och skulle det hända ändå så är det nog ganska jämförbart med Jesus föräldrars samliv.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, operationer, vård, politik, lagar, könsbyte, Hanna Fridén, graviditet, sexualitet, medicin, biologi

Parfymera din röv med testosteron – få en doft av Bigfoot i fittan på köpet

Jag vet att det är varmt idag.

Jag vet att när det är varmt så brukar man svettas.

Jag vet att när man svettas så brukar det lukta.

Jag hade blivit förvarnad att jag skulle börja svettas på de mest konstiga ställen när jag börjar på testosteron, som i rumpan. Det betyder antagligen att folk inte brukar svettas i rumpan; annars skulle de inte lägga märke till den förändringen. Jag är en rumpsvettare, och jag trodde i min enfald att alla var det. Hursomhelst.

Jag hade också fått veta att svetten skulle börja lukta starkare. Riktigt hur det skulle lukta visste jag inte, men jag tänkte inte så mycket.

Det jag inte var beredd på var att hela jag skulle förvandlas till en jättefot. Jag svettas från varje kroppsdel som jag brukar, men bortsett från armhålorna som har sin välbekanta arom har hela jag bytt parfym. Mitt kroppssvett – det där som produceras under hängbröst och bilringar och i navlar och skrev och rumpa och armveck och knäveck och allt det där – stinker numera fotsvett. I synnerhet skrevet; det matchar numera sin egen äcklighet med en doft av Bigfoot.

Att böja mig framåt för att plocka upp något från golvet och mötas av min kropps arom är som att stoppa näsan i en flitigt använd och fortfarande kroppsvarm joggingsko. Jag vet att det finns de som tänder på sånt, men dit hör inte jag. Jag trodde att jag skulle göra en könskorrigering, inte förvandla hela min kropp till en enda stor fot. Å andra sidan har jag efter snart två och ett halvt dygn inte en tillstymmelse till kåtslag i sikte, och det är bättre än vad jag vågat hoppas på.

Läs även andra bloggares åsikter om svett, lukt, hormoner, testosteron, Nebido, kroppen, värme, sommar, fotsvett, hygien, kåthet, sexualitet, sexdrift, asexualitet, lust

Adoptera en bög eller flata

Nix Williams bloggar om hur spektrat HBTI (Homosexuella, Bisexuella, Transpersoner och Intersexuella) blir reducerade till “Gay” i australisk media. Det är knappast något unikt för Australien och Sverige, och jag brukar ha svårt att bestämma mig för vad som är mest tröttsamt: När folk egentligen pratar om frågor som berör hela eller åtminstone flera delar av bokstavsspektrat, men använder ord som “gay” eller “homo” – eller när man kallar något “HBT” fast det sedan visar sig enbart handla om till exempel kukfödda män som har sex med andra kukfödda män, eller fittfödda kvinnor som identifierar sig som lesbiska, och så vidare.

Hursomhelst kunde jag inte låta bli en liten kommentar om hur det ser ut i svenska medier:

“Journalists usually attaches a “homo-” in front of words like “family”, “marriage”, “rights”, “adoptions” etc. So when they passed the gender-neutral marriage law the media called it “homo marriages”, and when same-sex couples were fighting for the right to adopt children it was called “homo adoptions”. I always wondered if it means that you adopt a homo kid, or if you adopt a homo lifestyle?”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, homonormen, heteronormen, läggning, kön, identitet, media, språk, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, intersexualism, gay, könsneutrala äktenskap, äktenskap, adoptioner, familj, relationer, humor, politik, politisk korrekthet

Pakistan erkänner ett tredje kön

Idag vaknar jag till den glada nyheten att samkönat sex numera är lagligt i Indien. Vuxna människor som frivilligt har sex med andra vuxna av samma kön begår inget brott. Det är verkligen inte en dag för tidigt, kan man tycka.

Samtidigt läser jag om eunucker i samma land som slåss för sin rätt att existera. Hijras, eller personer av det tredje könet, eller “eunucker” som de kallas i engelskspråkig media, skulle ur västerländskt perspektiv kunna ses som transpersoner: Varken män eller kvinnor. Det finns en lång och stark tradition av eunucker i Indien, men de har i praktiken inga mänskliga rättigheter eftersom de inte kan registrera sig i sitt rätta kön. De betalar skatt som alla andra, men har inte rätt till någon form av ekonomiskt stöd från samhället på det sätt som män och kvinnor har, och blir ofta utsatta för psykiska och fysiska kränkningar  och har svårt att försörja sig annat än genom prositution.

Nu håller eunucker från hela Indien ett möte där de samlas för att diskutera sina rättigheter och lägga upp strategier. I grannlandet Pakistan har eunucker precis blivit officiellt erkända – inte som ett juridiskt kön om jag förstått det rätt, men som en minoritetsgrupp – och en myndighet ska utreda eunuckernas livssituation. “Det här är första gången som någon myndighetsperson någonsin har tänkt på oss” säger Bobby från nystartade She Male Rights Association.

I Pakistan uppskattar myndigheterna att det finns ungefär 40 000 eunucker; i Indien beräknas det finnas 1,2 miljoner. De utgör visserligen bara ungefär en procent av befolkningen i Indien och ännu mindre i Pakistan, men i antal är det många som berörs. Långsamt går det framåt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, sexualitet, sex, heteronormen, homofobi, transfobi, transpersoner, hijras, eunucker, Indien, Pakistan, politik, mänskliga rättigheter, kön, genus, fördomar, läggning, könsidentitet

Eau de herrotoalett – men utan kåtslag

Natten mellan onsdag och torsdag, när jag egentligen borde sova, upptäcker jag ett nytt tecken på att testosteronet börjar ta min kropp i besittning:

Mitt kiss luktar konstigt.

För att kunna beskriva hur jag kan veta detta är det nog på sin plats att berätta att jag sedan fem år har varit väldigt medveten om mina olika kissfaser efter en mindre trevlig biverkning av en av alla dessa psykmediciner jag provat genom åren.

Jag har normalt sett tre olika kissdofter:

• Normal
• Nödig
• Ägglossning

Den nödiga doften uppkommer om jag har gått och hållit mig ett tag, eller kanske har druckit för lite på sistone. Den är lite skarpare än den normala, men är helt okej. Ägglossningskiss däremot, luktar både starkt och vidrigt – faktiskt ganska likt ruttna ägg. Jag har haft ägglossningskiss lite då och då ända sedan jag under någon enstaka vecka för fem år sedan provade att medicinera med Zyprexa och bland mycket annat blev så hormonrubbad att mina bröst började läcka mjölk. I början stank det i månader, men numera kommer lukten oftast två veckor innan mens, därav namnet. Om den har något med hormoner att göra vet jag inte; egentligen borde jag kalla det zyprexakiss.

Men nu luktar det varken lagrat kiss eller ägglossning/zyprexa. Snarare påminner det om doften på en herrtoalett, fast lite mildare. Naturligtvis kan det ha med värmeböljan att göra, men det har ju faktiskt varit svalare idag än de senaste dagarna, och ändå luktar det annorlunda från igår. Det är en skillnad.

På den tredje dagens morgon har jag upplevt kissdoftsförändringar, en retlighet som bara är snäppet värre än mitt normala, och ett litet pirr i halsen. Lite mystiska smärtor i händer och armar som skulle kunna räknas in under den vanliga biverkningen lindrig ledvärk har jag också känt av, men det är inte alls särskilt besvärligt.

Och än så länge inget kåtslag, tackolov.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, hormoner, medicin, kiss, doft, ägglossning, mens, Zyprexa, neuroleptika, psykiatri, biverkningar, könskorrigering, transsexualism

Post-Nebidala Spänningar

“Men jag VILL inte slänga mina grejer, fatta det!”

Varför fräser jag en sån sak åt en person aldrig skulle tvinga mig att slänga något? Boendestödjare M3 tycker visserligen att jag borde vilja göra mig av med lite saker för att jag har så fullt överallt, och han har sagt att han själv tycker att det är stressande att se mitt berg i vardagsrummet – och det var ändå innan han såg arbetsrummet. Men han är inte elak eller dominant – och han är inte ens närvarande.

Mitt mindre välstädade arbetsrum. Den blå boken i förgrunden är "Rensa i röran med feng shui"...

Det är en stund innan han kommer som jag har “konversationen” och går och retar upp mig i förväg. Min stökighet är visserligen ett känsligt ämne, men det här är lite gnälligare än vad jag har varit det senaste halvåret. Lyckligtvis kommer jag ur fasen på några minuter – vilket är ännu märkligare egentligen. Jag brukar tjura i minst en halvtimme och inte svänga såhär snabbt.

I timmar efteråt söker jag tänkbara orsaker: Värmen, tröttheten, att jag åt choklad till lunch, PMS… tills jag kommer på att det skulle kunna vara ett tecken på att Nebido får mina hormoner att svaja såhär i början. Genast blir jag på bättre humör. Det känns schysstare att ha testochock än PMS. Jag tror jag ska börja skylla på PNS istället: Post-Nebidala Spänningar.

***

Effekter av Nebido jag märkt hittills:

• Ömhet i injektionsstället (30/6)
  
• Pirr i halsen (30/6-1/7)
  
• Ökad stingslighet (1/7)

***
Läs även andra bloggares åsikter om Nebido, testosteron, hormoner, humör, tjurighet, ilska, vård, medicin, irritation, stökighet, städning, bilder, oordning, kaos, känslor, psykologi

Jag vill kunna skryta med min ADHD

Det finns så många olika sätt att ifrågasätta bokstavsdiagnoser på, men det finns ett par ständigt återkommande teman:

• Det är för lätt att få en diagnos (och för lätt att få mediciner).
  
• Diagnoser används av ungdomar och vuxna som en ursäkt för att slippa ta ansvar, slippa straff, slippa göra saker etc.
• Diagnoser används mot barn för att slippa ta ansvar och uppfostra dem.
  
• Diagnoserna är inte vetenskapliga.

Och så vidare; jag tänker inte gå in på varför de argumenten inte håller nu, för det har redan skrivits spaltkilometer om det. Det som slår mig är att det är sällan någon säger att folk använder en diagnos för att ta sig fram här i livet. Att utnyttja en neuropsykiatrisk diagnos för att vinna syndomtycke och uppmärksamhet är en vanlig anklagelse, men knappast att man gör det för att vinna anseende och göra karriär.

Det är lite synd, tycker jag. Många bokstavsmänniskor använder sig av sina bokstavliga begåvningar (kreativitet, hyperfokus, detaljsinne, fotografiskt minne, bildtänkande, logiskt tänkande…) för att göra karriär, men av olika skäl går de inte ut med att de lyckas så bra på grund sina bokstäver – oftast för att förmodligen inte vet om dem eller vill kännas vid dem. Så här sitter vi med en hel armé av läkare, forskare, ingenjörer, tekniker, matematiker, musiker, författare, skådespelare, komiker, konstnärer, entreprenörer, journalister och många andra som formellt sett inte gör karriär på sin diagnos utan bara använder de dragen för att nå framgång i sitt arbete – och samtidigt sitter föräldrar och tror att deras barn är dömda till ett liv i utanförskap om de får en diagnos.

En dag kanske man inte längre behöver skriva särskilda små avsnitt på hemsidor och i böcker där man upplyser folk om att det finns positiva sidor med Asperger “också”, för det kommer att vara självklart. Det hade varit roligare att få höra “Men åh, sluta övervärdera dig själv!” än “Men åh, sluta tyck synd om dig själv!” så fort man säger “Aspergers syndrom” eller “ADHD”. Jag skryter hellre än självömkar – fast allra helst gör jag ingetdera utan bara är.

Inspirerat av beklämmande kommentarer under en väldigt bra text av Charlotta von Zweigbergk. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Aspergers syndrom, NPF, funktionshinder, psykologi, neuronormen, syndomtycke, framgång, karriär, fördomar, jobb, förebilder, kreativitet, skryt

Hur man får folk att klä av sig nakna och sluta snuska sig

Idag läser jag om nakenhet och tabun i SvD, och undrar varför det är så ont om verkligt avskilda omklädningsrum och duschbås på badhus. Förmodligen skulle mycket av snusket med de som inte duschar nakna kunna förebyggas om de fick en chans att vara ifred.

Oavsett tro och kultur, oavsett kropp och kroppsuppfattning och oavsett könsorgan och könsidentitet finns det säkert många som föredrar en undanskymd plats att byta om och duscha på. Jag vet de som bett om att få låna “handikapprummet” eller till exempel det lilla omklädningsrum som idrottslärare använder. Det har gått bra, men det är nog vanligare att inte våga fråga. Man vill inte vara till besvär eller outa sig, så man duschar med kläderna på eller låter bli att gå dit.

Ett badhus tillgängligt för alla måste innebära att det finns möjlighet att byta om och duscha avskilt för de som behöver det. Annars kommer det att fortsätta att finnas de som duschar med kläderna på – eller som inte vågar sig dit överhuvudtaget.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om nakenhet, badhus, kroppar, duschar, hygien, renlighet, komplex, utseende, tro, kultur, kön, genus, könsidentitet, transpersoner, HBTQ, bad, badhus

Mina äggstockar har haft inbrott

Snart ett dygn på testosteron. Vad har hänt? Tja, jag läser fel på kryddburkarna i köket: “Anis” blir plötsligt något annat. Med andra ord är allt som vanligt; freudianska felläsningar är min stora talang. Däremot har jag haft en märklig upplevelse inatt.

Jag vaknade (trodde jag) av att det började låta en massa konstiga ljud från olika håll i huset. Jag bor på översta våningen, och det kom ljud från höger och vänster och nedifrån och nedifrån till höger och nedifrån till vänster; överallt lät det, både inifrån huset och utifrån. Jag hörde springande fotsteg, smällande dörrar, saker som släpades, och klickanden och surranden och och upprörda röster som pratade i mun på varandra utan att jag förstod vad de sa.

Först tänkte jag att det bara var någon granne som kom hem, men efter flera minuter blev ljuden bara starkare och märkligare. Till slut gick jag upp och tittade ut på gården. Jag förväntade mig att få se åtminstone några människor där, men det var tomt. Det lät också som om någon höll på att låsa upp min dörr så jag gick ut i hallen, men dörren var låst och ingen människa på loftgången. Ljuden fortsatte, men jag var så trött att jag gick och la mig igen och somnade omedelbart.

När det hände var jag säker på att jag var vaken, och att ljuden var verkliga. Nu såhär i efterhand vet jag inte längre. Övernaturliga upplevelser är jag van vid, men detta var ingenting sånt. Lucida drömmar har jag väldigt ofta; klardrömmar som är intensiva – men när jag har såna är jag medveten om att jag drömmer. Däremot vet jag att det händer att jag har väldigt starka upplevelser som förmodligen är något slags mellanting mellan lucida drömmar och hallucinationer, och det var nog det som hände inatt.

De ljud jag hörde kom antagligen från min egen kropp som börjar ställa om sig. Förvirring och förändringar och stress är nog naturligt nu. Mina äggstockar lär prata med upprörda röster, och undra vad det är för nykomling som inkräktar på deras territorium. Det kan de gott ha.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, drömmar, förändring, medicin, Nebido, hallucinationer, drömtydning, kroppen, vård, transsexualism, könskorrigering, hormoner

Ge mig en jättekuk och jag är redo att tro på könsbyten

Ett halvt dygn har gått sedan första testosteronsprutan. Vad har hänt sedan dess? Har jag märkt några fysiska förändringar? Ja, faktiskt.

Jag har hört flera säga att de ganska snabbt efteråt känt en tupp i halsen, och jag har ibland tänkt (och sagt) att det kanske kan vara placebo. Nu har jag själv gått med en tupp i halsen hela dagen, och eftersom jag vanligtvis bortförklarar alla fysiska symtom hos mig själv som det överhuvudtaget går som “psykiska” så borde jag naturligtvis vara konsekvent. Eller så kanske det är så, på “riktigt”.

Vad har jag märkt i övrigt? Inte så mycket. Min kropp har inte exploderat i hårkaskader, och jag har varken blivit aggressiv eller översexuell. Min röst är fortfarande ljus, om än med en spindelvävsskir slöja av heshet. Jag har inte så mycket till skägg, jag har ingen jättekuk och fortfarande bröst.

Med andra ord är det tur att jag är lite mer upplyst än att tro på de som pratar om “könsbyten” som magiska förvandlingar som hokus pokus över en natt får en att gå från ett kön till ett annat. Varken skalpeller eller sprutor är några trollstavar. Kanske vaknar jag imorgonbitti luden som en varulv, med en stubin lika kort som mitt arbetsminne, en basröst som får fönsterrutor att skallra och en kuk som är en halvmeter lång och vill knulla allt som rör sig. Ifall det skulle inträffa kan jag tänka mig att börja tro på åtminstone vissa utvalda delar av könsbytesmyten.

Fast att försöka byta kön slutade jag med för snart tre år sedan, som tur var. Att sluta försöka vara tjej bara för att andra sa att jag var det är nog det bästa jag gjort. Jag brukar ju säga “Jag ska inte byta kön, det är bara min kropp som ljuger om vem jag egentligen är”; nu är det dags att sluta ljuga. Ge mig en jättekuk inatt och jag är beredd att börja tro på könsbyten – annars lär jag vakna imorgon och äntligen vara ett steg närmare att vara mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyte, fördomar, normer, testosteron, hormoner, Nebido, könsidentitet, kön, acceptans, vård, målbrottet, puberteten

Sex, choklad och rakhyvlar – varför en aspergerdiagnos är bra att ha

Aspergers syndrom är verkligen en tillgång, i synnerhet på Minous sätt. Hen är inte bara snäll och klok – utan hen kan dessutom vara otroligt jobbig och irriterande när det behövs. Som till exempel när det gäller att övertala människor som praktiskt taget gett upp att orka kämpa, att få läkarsekreterare att bryta patientsekretessen i en livsavgörande situation – eller att få skicka paket mot postens regelverk. Hen kan visserligen ta ett nej, men inte nödvändigtvis när hen förväntas göra det. Den där rädslan för att vara obekväm och konstig har liksom aldrig varit hens grej och hen utnyttjar det medvetet när det behövs.

Om man har ett sånt där gammalt grönt Sverigepaket med förbetald frakt så ska man väl få använda det, tyckte Minou. Hen har ju redan betalat en gång även om det var ett par år sedan – men det räckte inte för Posten. Kartongen är för gammal; de använder inte såna längre. Isåfall måste hen betala frakten, fast den skulle vara inräknad. Då träder den där Maniska Minou fram. Hen ringer några samtal, och efter lite tjatande går de med på att hen ska få skicka paketet. Och här är det nu, proppfullt med godsaker.

Jag fattar inte hur allt rymdes i lådan, för det var så mycket prylar: Två rullar linneduk att måla på, en gördel, en kimono och fyra (!) paket nori. Två filmer (Boys Don’t Cry och Breakfast on Pluto) som lån, en queer bok om djurs sexualitet som lån och tre böcker som present; däribland Penisboken. Några småsaker som notislappar och ett par söta glasburkar, och en nalle, ett större minneskort till min mobil, en spegel, en avslappningsskiva, rökelse och en massa badbomber. Därtill två askar veganska chokladpraliner och en liten påse med hygienprodukter som schampo och lotion – och mitt livs första egna rakhyvel.

Och så, inlindad i papper med påskriften: “Testopresent!”: En liten söt handduk broderad med en kille som är på väg att raka sig. Det är ju min fjortonårsdag idag och min första dag av puberteten, fast jag enligt mitt personnummer är dubbelt så gammal. Å andra sidan påstår mitt personnummer att jag är kvinna, så det är inte att lita på.

Men tack, söta, snälla, underbara Minou för paketet, och tack för att jag får ha dig som vän. Jag vet att om det inte hade varit för Asperger hade vi förmodligen aldrig lärt känna varandra. Det finns så många saker som är bra med att ha en aspergerdiagnos; folk kan googla på den och ramla in i ens blogg, för att två och ett halvt år senare vara en så nära vän att man bara inte förstår hur man klarade sig utan henom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bilder, presenter, paket, social inkompetens, psykologi, vänskap, Minou, könskorrigering, bilder, testosteron, rakning, Aspergers syndrom, bloggosfären, relationer, internet, diagnoser, NPF

Besprutad i rumpan

Såklart var jag en hel halvtimme för tidig när jag satte mig i väntrummet. Det var väl då insikten började komma. Hela vägen till sjukhuset* hade jag känt mig lugn och glad, men nu började det pirra i magen på allvar. Efter en lång väntan blev det äntligen min tur, och jag följde med distriktssköterskan in på rummet. Trots att hon verkade rutinerad och professionell hade hon aldrig gett Nebido förut, och eftersom jag lyckats slarva bort bipackssedeln fick hon sätta sig att slå i FASS för att kolla att det jag sa stämde: Långsam intramuskulär injektion i sätesmuskeln.

Så var det bara att lägga sig på britsen med byxorna nedhasade. Först låg jag på mage, men eftersom hon tyckte att jag inte slappnade av bad hon mig att lägga mig på sidan. Det var nämligen först när jag låg där på den prassliga pappersklädda britsen och jag hörde henne göra i ordning själva sprutan bakom min rygg som insikten slog mig med full styrka: Jag ska få testosteron!

Det kändes knappt varken när hon stack eller när hon började spruta. Injektionen tog flera minuter, och under tiden stirrade jag in i den sjukhusgula vävtapeten och försökte känna efter hur det kändes. Det var nästan så jag önskade att jag kunde se själva sprutan, fast jag egentligen är rädd. Efteråt fick jag ligga ner några sekunder, för att inte svimma sa hon, men jag kände mig inte ett dugg yr. Hon skrev in sprutan i journalen, och vi pratade lite om blodproverna jag ska ta inför nästa gång, och så fick jag ta med mig den tomma kartongen hem som minne.

När jag gick ut från behandlingsrummet och stängde dörren ramlade det stora leendet över mig. På väg ner för trapporna kände jag att muskeln var öm i ett område stort som en femkrona ungefär, och att det spred sig en lätt smärta över korsryggen i några få stötar. Det var lite jobbigt att gå i trappan eftersom höger skinka var lite stel, men ändå lyckades jag förvirra mig ner två våningar under jord innan jag fattat att jag gått för långt. Det är ett trapphus jag ofta går i, och där halvtrapporna har fondväggar i olika färger så det är lätt att veta var man är, och där de våningar som ligger ovan jord har fönster – och ändå reagerade jag inte förrän jag kom till kulverten. Så upprymd och och upptagen med mina känslor och tankar var jag.

Långsamt gick jag hemåt, lätt haltande. Ibland kändes det knappt alls och ibland gjorde det ont, men det var inte så farligt. Om man utan större problem kan gå två och en halv kilometer efter att ha fått en spruta i rumpan så är det ju inte så illa. Såhär två och en halv timme efteråt känns det precis som vanligt förutom en väldigt lätt anspänning över stämbanden som inte fanns där innan; lite som när man börjar bli hes. Och jag ler oavbrutet.

*) I Sandviken ligger alla hälsocentraler samlade på sjukhuset; antagligen för att fylla utrymmet när nästan alla avdelningar lagts ner eller flyttats till Gävle.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, vård, hormoner, könskorrigering, transsexualism, sprutor, rädsla, förväntan

Rumpchock! Fyra milliliter testosteron i

Rumpchock! Fyra milliliter testosteron i

Originally uploaded by trollhare

Rumpchock! Fyra milliliter testosteron i höger skinka. Det kändes inte så mycket att få själva sprutan, men när jag gick nerför trapporna fick jag lite ont, och såhär på vägen hem rör jag mig försiktigt. Annars känns det jättebra.

Transsexuella järnvägen – var god tag plats

Såhär på morgonen innan första testosprutan passade jag på att ta mina mått, så att jag kan hålla koll på hur kroppen förändras. Inte för att det kommer att hända något över en natt, men om två år kanske det är intressant att ha något att jämföra med.

• Vikt: 75,2 kg
• Blodtryck: 110/70
• Vikt bröst (ungefärligt, vägda på vägghängd köksvåg): Vänster 302 g, höger 353 g
• Midja: 80 cm
• Höfter: 100 cm
• Midja-höft-kvot: 0.8
• Över brösten (ungefär där jag skulle vilja att bröstvårtorna satt): 100 cm
• Under brösten (det mått folk använder när de väljer behå): 88 cm
• Höger överarm (på tjockaste stället): 29 cm
• Höger lår (ungefär fem centimeter nedanför skrevet): 55 cm

Det var några år sedan jag tog mina mått senast, men jag märker att jag har ungefär samma mått som för sex år sedan, innan viktuppgången. Midjan har lagt på sig några få centimeter, och låret och överarmen med. Brösten har såklart minskat i takt med att de närmar sig golvet, men det undre måttet har varit detsamma sedan jag sexton år gammal köpte min första behå.

För några dagar sedan tog jag lite bilder. Många av dem blev mindre smickrande, eftersom jag för en gångs skull inte har valt kläder och poser för att se mindre tjejig ut.

Jag i min binder

Däremot är det är först när jag lägger upp dem som jag ser att mitt fläsk väller ut över kanterna på bindern i armhålan. Visst känner jag det dagligen, men jag tänker inte så mycket på det när jag fotar. Om jag är lite småtjock gör inte så mycket; jag oroar mig mer för andra drag. Jag är hellre en tjock och ful kille än en snygg tjej. Inte för att jag någonsin provat på det sistnämnda, men ändå.

Fortfarande känns det hela så overkligt att jag nog inte kommer att fatta något förrän efteråt. Jag vet inte om jag ska säga att jag är framme eller att jag äntligen är på väg. Så jag säger såhär: Jag har sprungit i nästan tjugonio år för att hinna med tåget. Nu är jag äntligen ombord, och jag väntar bara på att det ska rulla ut från stationen.

Om mindre än två timmar är det dags för avgång.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, bilder, testosteron, vård, väntan, utseende, kroppen, mått, vikt, blodtryck, övervikt

Nio timmar till sprut i rumpan – men inget mandomsprov

Det är nu jag borde skriva “Jag är fortfarande kolugn; det här är precis det jag väntat på i hela mitt liv”, eller hur? Det är nu jag borde berätta hur fantastiskt det känns att äntligen, äntligen – om bara nio timmar – få min första testosteronspruta, och hur mycket jag har längtat efter den här dagen.

Det är sant: Jag har längtat, och jag är jätteglad. Det var visst bara en liten detalj jag glömde när jag valde mellan spruta och gel: Även om jag har tränat bort min nålfobi så har jag fortfarande sprutfobi. Det är trots allt inte samma sak att ta blodprov som att få en spruta.

Youtube

När jag ser såna här filmer mår jag illa; killar som helt lugnt ger sig själv sprutan i låret, som om de inte gjort annat. Jag vet att det är vanligt att injicera själv i andra länder, men jag är väldigt glad att slippa det. Framförallt för att det i mina ögon framstår som ett mandomsprov – ett prov som jag är säker på att jag inte skulle klara.

Jag är ett mantimmer; Sjåpig och spruträdd. Och det känns rätt bra att få vara det utan att känna mig som mindre man.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, sprutor, fobier, sprutfobi, hormoner, vård, väntan, transsexualism, könskorrigering, kön, genus, manlighet, könsroller