Den världen jag aldrig levde i

Tre timmar med min hjälte. Varv efter varv i Boulognen. Först trevande samtal, sedan lär vi känna varandra bättre och bättre. Han är som en storebror. Fast yngre än mig i processen.

Det är svårt att förstå att det bara var ett och ett halvt år sedan jag var där jag med. Trevandes. Letandes förklaringar. Fortfarande vändande ut och in på sitt liv i hopp om att hitta något som kan skriva om världshistorien.

Jag somnar nästan på bussen hem. Kroppen värker efter promenaden. Jag grubblar över livets nycker. Hur det kommer sig att han är som jag och jag är som han. Varför vi är de vi är, och hur mycket det är vår uppfostran som misslyckade “fina flickor” som gjort att vi känner det vi gör. Förmodligen ingenting.

Jag släpar mig från bussen förbi prunkande trädgårdar. Häggen blommar i stora vita klasar. När jag kommer hem messar mamma: “Det snöar!”. Jag ser ut genom fönstret och ser björkarna som står i full blom. Jag inser att den världen jag aldrig levde i, den som aldrig var min, är så fruktansvärt långt bort. Ungefär som snö på blommande häggbuskar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, identitet, vänskap, könsroller, vår

Bara ett djur

Det som skiljer människan från djuren är vår förmåga till Theory of mind. Vi kan se skillnaden mellan våra egna behov och andras. Jag kan veta att min sanning bara är min. Det är därför människan står över djuren. Säger ni.

Du saknar theory of mind. Säger ni också. Du saknar förmåga att relatera till andra människor på ett adekvat sätt i förhållande till din ålder och övriga utvecklingsnivå. Du är socialt utvecklingsstörd.

Det här gör inte ont. Säger doktorn och tar ett fast tag om min arm. Inte som en förvarning, utan just som ett svar på att jag biter mig i läppen och ilmumlar för att inte skrika. Hon är i mitt nervsystem, hon kan känna min smärta. Och förkasta densamma. Den är inte på riktigt.

Hon har theory of mind. Hennes hjärna är normal. Min är det inte. Jag är inte på riktigt. Bara ett djur.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Asperger, autism, NPF, theory of mind, djur, speciesism, funktionshinder, psykologi

“Och när du har rest dig, vänd dig inte om. Det finns ingen väg tillbaka varifrån du kom”

“Det handlar om hur man på bästa sätt kan göra det möjligt för en större andel patienter än i dag att återgå till ett så normalt liv som möjligt”

Så säger Jan Larsson från Socialstyrelsen om att det ska bli tillåtet att vara sjukskriven vid utbrändhet. Jag antar att jag borde bli glad, eller åtminstone lättad. I själva verket var den ursprungliga idén så absurd att det aldrig gick in i mitt huvud att det var allvarligt menat.

En person som blir utbränd blir det ofta för att hen inte klarar av att varva ner, säga nej och tillåta sig själv att vila. Det är just därför tankarna spinner iväg när jag läser artikeln. Vad är att återgå till ett normalt liv? Vad är ett normalt liv och vad är det som hen ska återgå till?

Jag får ofta höra att det är “synd” att jag “bestämt mig” för att “ge upp”. Om jag bara ansträngde mig skulle jag kunna bli frisk och må bättre. Om jag bara ville skulle jag kunna ta mig i kragen. De utgår ifrån att allt som en vill tillräckligt starkt är möjligt.

Istället för att redogöra för varför det inte är så enkelt, skiter jag numera i såna provokationer. Trots att jag lever på skattebetalarna har jag ingen redovisningsskyldighet gentemot random person som anser sig vara kapabel att utifrån en text ställa diagnoser.

Däremot undrar jag fortfarande vad ett normalt liv är. Inte det jag kom ifrån, i alla fall.

Rubriken är en rad ur Jonas Gardells underbara Du är inte ensam. Vid sidan av LeMarcs Jag ska gå hel ur det här är det en av de bästa överlevarsångerna som skrivits på svenska. Läs mer i DN, SvD och på Socialstyrelsens hemsida. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukskrivning, sjukdom, utbrändhet, psykisk sjukdom, Socialstyrelsen, överlevnad

Fattigdom är något helt annat

Det är skamligt att vara fattig. Det brukar vara det som trummas in. Fattigdomen i Sverige har sällan ett ansikte. Det brukar vara svårt att få personer att ställa upp och berätta hur de har det, bortom siffror och tabeller. Kanske för att de vet att de kommer att hånas och ifrågasättas på internet, men framförallt för att de skäms.

Därför är det intressant att för en gångs skull faktiskt få ett ansikte. En sjuttonåring som står för att hon inte har råd att följa med på skolresan. Det är först då jag inser skillnaden mellan att låta någon tala för en, och att tala själv.

Varför är det ett sånt tabu att vara fattig? Är det själva “misslyckandet”, eller är det jantelagen som är ivägen? Det amerikaniserande föraktet för de som inte är “self-made men”, eller tron att eftersom någon annan alltid har det värre är det fult att klaga?

Jag grubblar på saken medan jag brer mina frukostmackor. Det är en vecka kvar tills pengarna kommer, men jag har ändå kostat på mig både mjukt bröd och billiga ekobananer. Jag är inte fattig i mina egna ögon.

Jag har heller aldrig skämts för att ibland inte ha råd med saker jag förväntats ha råd med. Kanske är det min medelklassiga uppväxt där vi aldrig behövde svälta. Kanske är det min Asperger. Hursomhelst har jag aldrig skämts över att ha ont om pengar. För jag är inte fattig. Det är bara vissa månader som flyter sig igenom gröt och linssoppa utan en enda broccolibit eller brödskiva. Fattigdom är något helt annat.

Apropå fattiga och rika ska det bli tillåtet med gräddfiler på sjukhus i Stockholm, skriver Aftonbladet. Dessutom petar de på a-kassan igen. Tackolov att jag är förtidspenionär. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ekonomi, politik, fattigdom, klassamhälle, mat, skuld, skam

En konstant kommunikation misslyckad

Döm mig inte efter min bleka hud.
Jag är en främling i ditt land.
Döm mig inte efter mina blåa ögon.
Jag har sett mer än du anar.
Döm mig inte efter vad du tror att jag säger.
Lyssna istället.

Jag vet att mitt språk inte är något värt.
Jag vet att mitt språk inte kallas kommunikation.
Jag vet att mitt språk kallas beteendestörning.

Jag vet också att det inte går att kräva att du ska lära dig det.
Det enda jag vill är att du åtminstone förstår att jag försöker prata med dig.

En konstant kommunikation
Misslyckad
Men ändå: Om du vågade se
Hur min hud talar till dig
Hur mina tår vill viska vackra ord
Hur min rygg ropar efter dig

Om du vågade lyssna efter mig
Kanske du skulle höra
Att jag inte alls är så tyst som jag låter.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Asperger, kommunikation, kärlek, relationer, språk, poesi, kroppsspråk

Att komma ut som monster - eller bara som aspie

Jag insåg att jag ändrat mitt beteende när det gäller att komma ut som aspie. Förut var jag alltid noga med att berätta för människor väldigt snabbt: Min Asperger gör att jag inte kan prata i telefon. Min Asperger gör att jag kan bete mig lite konstigt. Det är inget farligt att hela jag skakar våldsamt, det är bara min Asperger.

Nuförtiden har jag bytt strategi. Det är först när jag träffar en människa IRL som jag berättar. Jag vill att de ska få en chans att se mig innan de skapar en massa bilder. Som normal, inser jag.

Jag vill komma ut ur neurogarderoben. Jag behöver det. Men jag vill inte komma ut som ett monster. Jag vill inte att folk ska vara rädda för att de tror att jag är farlig eller våldsam. Jag vill inte att folk ska tala till mig som om jag inget förstår. Jag vill inte att folk ska förutsätta att jag är som deras kusins kompis lillebror som också har Asperger och göra dem förvirrade, besvikna eller vad de nu väntat sig.

Jag vill bara vara jag. Och jag har insett att “Asperger” är ett farligt ord. Det väcker associationer som är omöjliga att förutse. Så jag gömmer mig i neurogarderoben tills jag står öga mot öga med personen. Jag lurar människor att tro att jag är lika NT som de. Tills det är försent för dem att skydda sina fördomar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Asperger, NPF, fördomar, funktionshinder, komma ut, neurotyper

Sagan om den rättvisa Gudrun (eller: hur man blir av med mansbröst)

kan man födas psykiskt störd?
kanin rycker päls marsvin äckliga
bajsa glöm inte bort mig

Pardans
kan psykopater älska?
bota asexuella skära i handleder
olika sätt att bli mördad på
vad är trohet

Guarkärnemjöl en dålig mor
ja till livet hur man blir av med mansbröst

mina journaler är borttagna

hur får kaniner barn?
har ty pennington adhd?

pappa är narcissistlila bög
konstiga människor
jag vill bli älskade inte hatade!

glöm inte bort dig själv

glöm inte bort dig själv

glöm inte bort dig själv

Skepparkransrykten

Ännu mer sökordspoesi, denna gången kraftigt censurerad från sexuella anspelningar. Läs även andra bloggares åsikter om bloggosfären, internet, poesi, Google

Tydligen gör aldrig Gud misstag… så varför skulle vi vara fel?

Dagens bästa citat kommer från ett så otippat ställe som en blogg om plastikkirurgi. Under inlägget om SRS (varning, bilderna är väldigt otäcka) samlas kommentarerna. Det är så modigt, säger vissa. Så fel, säger andra. Hur ni än gör så är ni bögar och flator, fattar ni inte det?! Gud gör aldrig misstag!

Så kommer det svar på tal. Klokheter avlöser varandra, men ett står i särklass. Det är så jag vill rama in det och sätta upp det på väggen. Sophie påpekar:

“Tydligen gör aldrig Gud misstag… så varför skulle vi vara fel?”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, HBT, fördomar, homofobi, transfobi, kristendom, Gud, tro, operation, vård

Skillnad mellan liv och död, eller bara död

SvD har haft en intressant artikelserie om depressioner. Jag har följt den på avstånd, känt igen mig i mycket och inte alls i vissa andra delar. Men så, när serien är avslutad och läsarna får ordet, fastnar jag för två meningar från signaturen Flundran som sammanfattar min syn på hela evighetsdiskussionen kring “piller eller prat”:

“Vi deprimerade behöver [ibland, vill jag lägga till] BÅDE OCH, inte bli skuldbelagda för att vi antingen är “rädda” för medicin eller inte “vågar konfrontera vår själsliga smärta”.”

Det finns inga lösningar som passar alla. För många betyder medicinen skillnaden mellan liv och död, för andra orsakar medicinen deras död. Det är just därför det heter att en inte ÄR sin diagnos, eftersom alla fungerar olika. Synd bara att vården inte alltid förstår det.

Artikeln om läsarreaktionerna, med länkar till övriga artiklar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om depression, psykisk sjukdom, psykvård, diagnos, sjukdom, fördomar, medicin, terapi

Vatikanen erkänner: Jorden är inte världens mitt

Det är okej att tro på aliens. De kan mycket väl finnas. Det säger påvens vetenskapliga rådgivare, en jesuitpräst vid namn Gabriel Funes. Dessutom vill katolska kyrkan fira Charles Darwin nästa år. Två hundra år för sent. Han har också erkänt att Galileo Galilei inte var så fel ute när han trodde att jorden kretsade runt solen. Fyra hundra år försent.*

Jag grubblar på när katolska kyrkan ska förlåta människor som lever idag. Människor som “begår” aborter, människor som envisas med att prata om kondomer, och människor som älskar andra människor. Hur många sekel kommer det att ta?

*) Även om det visade sig redan ha inträffat att kyrkan erkände det 1992 (cred: kontakt)

Läs mer i Aftonbladet, SvD, BBC. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Katolska kyrkan, kristendom, religion, påven, vetenskap, Charles Darwin, Galileo Galilei, aliens, UFO

Du vet att jag vet

När du tar av dig jackan ser jag dina bara armar
Och jag vet
Som ett tyst samförstånd
Jag vet vad ditt breda klockarmband döljer

Du är professionell
Jag är professionell
Men jag ser dina armar, du ser mina.
Och vi vet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självskada, borderline, psykisk sjukdom, förtroende, depression

Kär i en hjärna

Vissa saker ligger och väntar i flera år. Mognar långsamt, som ett träd som planteras från frö. För fyra år sedan såddes ett frö i mig som inte förrän ikväll har slagit ut kronbladen.

I maj 2004 började jag min Aspergerutredning. I drygt ett år hade jag läst allt jag kommit över om Asperger, NPF, funktionshinder, hjärnan, specialpedagogik, autismspektrum och mentalvårdshistoria. Det var mitt specialintresse. Jag kunde allt.

Så fort jag fick veta att Gunilla Gerland hade skrivit en ny bok ställde jag mig i kö. Jag skulle ha läst Autism: relationer och sexualitet om den bara hade kommit in till högskolebiblioteket innan sommaren. Det gjorde den inte, och i augusti kraschlandade jag. Två månader på psyket, två år på mediciner som gjorde att jag inte ens förmådde sätta ihop tankarna till sammanhang, än mindre läsa en enkel tidningsartikel. När jag slutade med pillrena lät det som ett orealistiskt mål att en dag kunna läsa en bok. Det kändes som om min hjärna var utbytt mot bomull.

Därför var det självklart att återvända till Gerland när hjärnan började vakna igen. Jag älskade En riktig människa, hennes självbiografi. Jag förväntade mig något liknande, fast i mer vetenskaplig tappning. Jag hoppades på igenkänning. Jag fick mer än så.

Det är nästan kusligt hur mycket jag kände igen. I synnerhet avsnittet om sexuell läggning och könsidentitet satte fingret på allt jag grubblat över. Visst har hon inte stenkoll på begreppen, men det uppvägs av den skarpsinniga analysen. Faktum är att när hon beskriver ett av fallen slår det nästan runt i skallen och jag undrar om det inte är jag som är personen hon beskriver:

“I ett fall med en flicka som hade diagnos inom autismspektrumet såg man hennes tal om att hon egentligen var pojke som ett uttryck för en “fixering”, men det visade sig vara äkta transsexualitet efter många år”

Vidare pratar hon om könsblindhet - jag som trodde att jag uppfunnit det ordet. Hon diskuterar asexualitet och intergender utifrån att det inte alls uppfattas som något problem, någon störning eller något sjukligt av personerna själva. Och jag inser att det är därför jag älskar aspievärlden, det är därför jag älskar Gunilla Gerlands hjärna. Hon är fördomsfri på det där självklara aspiga sättet.

Gerland drar inga stora växlar, och inga slutsatser som “såhär är det”. Det är inte syftet med boken. Men den får mig att vilja läsa mer, att börja forska själv. För att vara en person som för två år sedan knappt klarade att ta mig igenom en notis i en dagstidning låter det som jag är manisk. Det är jag inte. Bara lycklig över att ha hittat någon som faktiskt klarar av att sätta ord på det jag ser.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Asperger, NPF, Gunilla Gerland, böcker, autism, kärlek, relationer, sexualitet, HBT, transsexualism, kön, fördomar, aspiequeer

Carola och bögdrömmen

“Han säger “hej/ kom ut till mig/ fast du är tjej så är du helt okej”…”*

Jag vet inte varför raderna ploppar upp i huvudet, men jag inser att jag en gång i tiden trodde att Carola sjöng om att förföra bögar. Jag blev kär i just den textsnutten 1991 när jag lyssnade på Carola Hits om och om igen. Ja, det är sant. Även jag har varit ett carolafan för väldigt länge sedan.

Redan när jag var elva hade jag alltså komplex över att jag aldrig skulle hitta någon som ville ha mig. Jag drömde om en kille som gillade killar. Och som gillade mig. Inte trots att jag såg ut som en tjej, utan bara som jag var. Utan att fästa någon vikt vid mitt yttre.

Idag har jag släppt all naivitet. Istället för att tänka dystert att jag aldrig kommer att hitta någon, skrattar jag bara. Och funderar över vilken sorts bög Carola vill förföra.

*) Ur Tommy tycker om mig, 1984.

Läs även andra bloggares åsikter om Carola, musik, bögar, HBT, transsexualism, kärlek

Jag vill vara en flanellskjorterebell

Ifjol insåg jag att det fanns en ny språklig trend jag inte lagt märke till förut. När Ola Salo hade “det där transsexuella” och Prince den där “något transsexuella utstyrseln” fick vi lära oss att det var en synonym till “androgyn”.

Det gäller dock bara personer som ser någorlunda maskulina ut, tydligen. Idag hyllas nämligen Daisy Fuentes, f.d. programledare för förnedringsshowen America’s Funniest Home Videos, för sin “statuatoriska, nästan transsexuella skönhet”.

Jag tror jag börjar förstå. Transsexuella män är mjukisar. Transsexuella kvinnor ser ut som hämtade ur en renässansmålning. Båda drar lite längre åt det feminina än cissexuella.

Och rebellen i mig ångrar att jag inte tål flanellskjortor. Kanske det hade varit det mest oväntade trots allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, fördomar, språk, androgyn, kön, könsroller, Ola Salo, Prince, Daisy Fuentes, skönhet, kläder

Heteropatriarkatets sista utpost

Det har diskuterats hit och dit om vad våldtäkt är, utifrån frågeställningar om när en får skylla sig själv, om vad som är utnyttjande: Var hen för full för att vara trovärdig? Var hen tillräckligt full för att det ska gå att räkna som “försatt i hjälplöst tillstånd”? Är det våldtäkt om en sover, då har en ju inte sagt nej?

Själva handlingarna har mest kommit upp i diskussioner om kvinnor kan våldta och om män kan våldtas. Det är per definition män som våldtar och kvinnor som våldtas, enligt vissa. Synen på våldtäkt verkar till stor del vara heteropatriarkatets sista utpost. Det är enbart det heterosexuella samlaget som räknas.

Fram tills nu*, hade jag velat säga. Men så inser jag att skillnaden kanske inte är så fantastiskt stor som jag först trodde. Det är fortfarande penetrationen som avgör. Eller kanske könet på offret. För män kan ju bara våldtas av otäcka bögar i parker.

*) “Att sticka in fingrarna i en sovande kvinnas underliv är våldtäkt. Det anser Högsta domstolen (HD) i en dom på tisdagen. HD konstaterar däremot att den som onanerar en sovande man gör sig skyldig till sexuellt tvång.” Ur SvDs artikel.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våldtäkt, sexuellt tvång, brott, kön, fördomar, HBT, sexism

Behövs vården?

Strejkande sjuksköterskor är inte längre någon toppnyhet. Artikeln om att strejken trappas upp hamnar ganska långt ner på Aftonbladets förstasida. Händelserna i Burma och Kina är så oerhört mycket större. Av förståeliga skäl.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över hur människor argumenterade när strejken var på löpsedlarna. Folk fick skylla sig själva om de var så dumma att de frivilligt valde ett låglöneyrke som sjuksköterska. De kunde väl byta yrke istället för att klaga. Jag frågade om det bästa vore att skrota hela vårdsektorn, eftersom det inte verkade ligga i samhällets intresse att det jobbade människor i vården?

Jag fick inga svar. Såklart. Men frågan står kvar. Jag undrar just vad barnen som grävs fram ur rasmassorna skulle svara.

Mer om Kina i DN, Aftonbladet, SvD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kina, Burma, sjuksköterskor, strejk, vård, katastrof, jordbävning, nyheter, media

“Jag är inte märkvärdig. DU gör mig märkvärdig”

Kanske har Outsiders börjat skärpa till sig. Eller så är det bara alla andra tv-program som blivit mindre seriösa. Hursomhelst har de två avsnitt jag såg igår varit förvånansvärt fria från freakshowismer. Inte ens att slänga in Hans Scheike i polyprogrammet gjorde det till särskilt mycket extremare än random program på vilken kommersiell kanal som helst.

I förra veckans program, som jag såg på nätet, träffade de en transsexuell tjej, en intersexuell tjej, och så Sahar. Hon är väl den sista tjejen jag haft en crush på innan jag blev bög på heltid.

Jag såg egentligen programmet för att någon hade frågat om jag kände Shania, och jag ville veta vem hon var. Nej, alla transsexuella i samma stad känner inte varandra. I wish. Det finns en snygg postopkille här i stan som alla känner. Utom jag.

Sahar är i alla fall en av de klokaste människor jag sett på tv på väldigt länge. Hon pratar om hur det är att vara flata, invandrare och funktionshindrad. Och jag älskar den där obligatoriska slutklämmen hon kommer med, som program som Outsiders alltid måste ha.

“Jag är inte märkvärdig. DU gör mig märkvärdig”

Word.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, HBT, utanförskap, fördomar, Outsiders, tv, transsexualism

“det är en internationell kris om någon tror att de är bög”

Nej, jag vägrar kommentera hela härvan runt Ronaldo och de s.k. transvestiterna. Sport är trist per defintion och jag ser inte hur några icke fittfödda flickor skulle kunna göra det hela mer spännande. I stället hänvisar jag till en skitbra krönika i Västerbottenskuriren, om just detsamma:

“det är både slående och intressant att så många heterosexuella är så rädda för att någon ens ska tvivla på deras läggning. Vissa är till och med så rädda att de kallar till presskonferenser eftersom de tror att det är en internationell kris om någon tror att de är bög”

Så sant som det är sagt. Hur var det nu det där med att skylta med sin läggning?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om heterosexualitet, homosexualitet, HBT, transvestit, Ronaldo, fotboll, homofobi, transfobi, sport

Ctrl A Delete

Jag skriver text efter text, fyller raderna med bitterhet och tvångsmässig galghumor. Markerar allt och raderar. Jag vill inte vara bitter. Jag vill vara kär.

Det finns en människa jag tycker om. Som kanske tillochmed kan tänka sig att tycka om mig. Men min bitterhet står där som en mur emellan oss. Hindrar oss från att se varandra i ögonen.

Vi går längs varsin sida av muren och ropar efter varandra. Hittar fram till slut, men muren är fortfarande där.

Jag föddes med en låg mur i ögonhöjd. Min första kärlek bröt ner den och byggde upp en egen istället. En hög och ogenomtränglig sak, med taggtråd längst upp. Ifall någon skulle få för sig att ta sig in, sa han, fast vi både visste att det var för att hindra mig från att rymma.

Det var han och jag mot resten av världen. När vi skildes åt täppte han igen hålet efter sig så att jag inte skulle hitta ut.

Jag önskar att muren var lika fysiskt overklig som orden. Att det bara var att markera och radera. Men om jag börjar med en sten i taget, orkar du vänta där då?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, känslor, bitterhet, PTSD, våldtäkt, våld, ensamhet

Trendiga barnrumpor

“Om en fittfödd* får manliga privilegier, är känslan både ‘jag har det här alltså vill jag använda det’ och ‘min feministiska övertygelse säger åt mig att hata att jag vill använda det. Jag gillar det, men jag gillar inte att jag gillar det’“

I en artikel om manlighetens vara intervjuar en ickemanlig biokille en läkare som behandlar transsexuella. Han sätter huvudet på spiken. Det är precis så det är. Det feministiska arvet säger att kvinnlighet ska vara något positivt, och att maskulina uttryckssätt bara är okej om det inte hindrar ens identitet som kvinna.

Det är därför det är okej för tjejer att låna sambons kalsonger någon gång ibland: De är bekväma, men det gör mig inte till mindre KVINNA. Det är därför kvinnor idag får ha långbyxor, kort hår, röka, dricka alkohol och köra bil utan att folk protesterar på grundval av deras kön. Det är inte längre könskodade beteenden.

Att raka sig var en gång ett manligt beteende. Sedan började kvinnorna raka sig, fast med helt andra hyvlar och apparater, på helt andra kroppsdelar. Att raka någon annan del än ansiktet blev förknippad med omanlighet. Bögighet. Kvinnor däremot kunde raka hela kroppen utan att skämmas, med undantag för just ansiktet. Det rakades och vaxades, men pratades inte om. Kvinnoansikten ska vara lena som bäbisrumpor av naturen.

Nu är det helt okej för män att erkänna att de rakar kroppen. Det är tillochmed så att män lägger ner mer pengar på rakning än kvinnor, enligt Sofies Mode. Frågan är om det betyder att kvinnor snart kommer att våga berätta om sina fjuniga överläppar?

*) ok, “fittfödd” är ingen direktöversättning av “raised in a female body” men det är det bästa ordet på svenska.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, genus, utseende, skönhet, rakning, fördomar, transsexualism

“Jag förvarar inget värdefullt där”

Jag var på väg att skriva ut ordet “chock” men det vore att ljuga. Riktigt så naiv är jag inte.

Jag var inte särskilt förvånad när Amnestys rapport om synen på våldtäktsprovokation kom. Det hade jag på känn. Men idag blir jag faktiskt förstummad.

17% av Sveriges befolkning tycker inte att en risk att bli utsatt för våldtäkt är giltigt skäl att få stanna i Sverige, enligt en undersökning beställd av Röda Korset. Det är framförallt de yngre, och framförallt tjejerna, som anser det. 25% av tjejerna mellan 16 och 29 år tyckte det. 22% bland killarna. Var fjärde tjej och nästan var fjärde kille.

Plötsligt minns jag en replik från inledningen till den franska skitfilmen Baise-Moi. Två tjejer har blivit gruppvåldtagna. Den ena gråter hysteriskt, den andra är lugn och avtrubbad. Hon förklarar frankt för väninnan:

“Jag förvarar inget värdefullt där”

Om hon inte själv anser att hennes kropp är någon helgedom är det lättare att tackla att den skändas. Kanske är det lite så med detta med. Bara projicerat på andra tjejer.

Läs mer i Aftonbladet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våldtäkt, asyl, flyktingar, rasism, krig, genus, kön, jämställdhet, sexuellt våld, Röda Korset

Du vet inte om det dödar förrän det är för sent

“Om du älskar mig gör du detta för mig. Och detta. Och detta. Och sen, när man sätter stopp. efter att ha tagit oerhört många steg för mycket av kärlek, är det de många stegen som hålls emot en. Det blev en viktig formulering….
“Om du gjorde det där kan du väl inte ha mage att INTE GÅ HELA VÄGEN”
Fast man ville gå inga steg. Om man vetat. Att det var tvång på det.”

Hon skilde sig för femton år sedan. Jag bröt med mitt ex ifjol. Året är 2008 och vi sitter fortfarande och diskuterar fenomenet i våra hjärnor “att få skylla sig själv”. För även om ingen säger det om just oss inför våra ögon, så sitter det där. I ryggmärgen, i de allmännyttanbeiga tapeterna, i betongväggarna och i våra huvuden.

Jag började läsa feministlitteratur långt innan jag träffade honom. Det började med Under det rosa täcket när den kom 1996. Sedan fortsatte det med varenda bok på Ohj-hyllan på både länsbiblioteket och skolbiblioteket. Jag läste allt jag kom över under hela vårt tioåriga förhållande. Utan att någonsin sätta det i samband med honom och hans beteende.

Det handlade aldrig om oss. Det var kvinnor och män, tjejer och killar. Det var psykiskt starka tjejer som levde normala liv utåt, men som bröts ner. Av fysiskt våld. Så inga varningsklockor ringde. Min terapeut sa att om jag gjorde slut var det ett tecken på hur sjuk jag var. Att jag inte klarade av enkla konflikter, utan löste alla problem genom att rymma.

Kanske hade hon till viss del rätt. Men i vissa situationer är flykt det enda alternativet. Det som inte dödar härdar, sägs det. Problemet är att du inte vet om det dödar förrän det är för sent.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våldtäkt, sexuella övergrepp, kön, jämställdhet, feminism, våld, brott

Dödsstraff på fattigdom

För en gångs skull håller jag med Maciej Zaremba. Han skriver i DN om de nya reglerna för att vårda papperslösa. Förut har det funnits en gråzon. Nu ska det bli ändring på det. Migrationsminister Tobias Billström vill att Sverige ska skicka ut tydliga signaler.

Den enda vård som ska vara tillgänglig för gömda flyktingar ska vara akut, eller vård för barn, eller mödrahälsovård, preventivmedelsrådgivning och abort. Det är den enda vård asylsökande ska få, men de måste betala hela kostnaden själv.

Region Skåne tillhör de som redan bestämt sig för att skita högaktningsfullt i reglerna och inte göra ekonomiska bedömningar innan de beviljar vård. Alla partiers representanter ställer sig bakom, med undantag av Sverigedemokraterna. Läkarförbundet och Vårdförbundet har gjort liknande uttalanden, liksom Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Heder åt dem.

Problemet är att vård inte är en fråga för läkaren och patienten. Det är en politisk fråga. Sjuka människor ska lära sig att veta hut och bära sina egna kostnader. Det ska straffa sig att vara sjuk. Och i vissa fall är det dödsstraff på att vara fattig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, sjukhus, civil olydnad, politik, ekonomi, marknadsekonomi, alliansen, Tobias Billström, invandrare, flyktingar, papperslösa

En kan bli transsexuell för mindre

Ibland kan inte ens antiromantikern jag värja mig. Är det pingst måste en gifta sig. Eller åtminstone tänka på bröllop. Tackolov har jag aldrig varit gift.

Igårkväll tvingade jag mig därför att se en brittisk dokumentär som hette Bröllopsdagen. En filmare hade letat reda på en 25 år gammal lokaltidning från Brighton och intervjuat bröllopsparen som gift sig på midsommarafton 1980.

De pratade om bröllopet och om vikten av att vara en “virgin bride” ett tag, innan de kom in på barn. De flesta hade fått barn, och för flera av dem hade det inneburit dödsstöten för förhållandet. De som verkade lyckligast, och också mest jämställda, var dels ett av de frivilligt barnlösa paren, och dels ett par vars första barn hade Downs syndrom. Att leva utanför normerna hade tvingat fram en annan slags relation.

För normen i Sussex 1980 var att gifta sig som oskuld, flytta ihop och skaffa barn. En av kvinnorna berättade om hur hon fick missfall och blev tvungen att operera bort livmodern. Det syntes att tårarna var nära. Hon och hennes man skildes, och hon träffade en ny. De gick längs stranden och hon berättade att hon hade lagt ner alla sina försök att vara husmoderlig in absurdum efter att ha träffat den rätta. Och när hon sa det verkade hon så mycket lyckligare än någonsin.

Det fick mig att fundera över mig själv. Över hur jag gjorde allt som varit förbjudet tidigare under min första tid som singel. Inget sex, inga droger. Men han hade förbjudit mig att måla om i någon annan färg än beigevitt. I min lägenhet. Han bodde inte där, men när vi ändå gick på stormarknaden tillsammans och jag tittade på färger sa han att om jag valde en konstig färg fick jag ta bussen hem.

Så när jag flyttade till mitt nya liv utan honom var det självklart hur jag skulle inreda. Mörklila väggar, grälla tyger. En explosion av färger. Mina egna tavlor på väggarna.

Jag minns vad hans mamma sagt när hon såg en av dem: “men åh, vad fint, har du gjort den?”. Till honom. Han teg, så jag svarade “Nej, det är jag”. Ett kallt “jaha”, innan hon gick vidare till att kritisera mig för att jag hängt gardinerna på fel sätt, lämnat en mugg i diskstället eller inte plockat upp alla vissna blad ur blomkrukan.

På den tiden vi bodde ihop, alltså. Det var mitt jobb att sköta om hemmet, men enligt hennes noggranna instruktioner. Hennes son var ett mycket begåvat barn som inte skulle störas med världsliga sysslor.

Tackolov att vi aldrig fick barn. En kan bli transsexuell för mindre.

“Recepetet för lycka - skaffa inga barn”. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, förhållande, bröllop, pingst, tv, tradition, könsroller, familj, frihet, manipulation, inredning, genus

Precis så enkelt

Klockan är nära halv tolv när jag raglar hemåt. Berusad av trötthet efter att ha umgåtts med Dennis i elva timmar stapplar jag genom centrum. Majnatten är varm och tros att jag varken har strumpor eller tröja fryser jag inte det minsta.

På gatstumpen framför gatuköket rör sig flera olika grupper av ungdomar. Några hånglar. Två tjejer strosar runt. Ett killgäng sitter på trappen till stadshuset. Det är tyst, sånär som på ett dämpat skrän från nattklubben längre bort.

Jag tänker på hur jag ser ut. Som alltid. Passerar jag i mörkret? Är det bättre att jag har en blå tröja än det vanliga röda? Varför är jag övertygad om att killarna på trappen är just killar; är det bara för att de sitter bredbent?

Så inser jag att min rädsla är borta. Den kom med klistermärkena, den försvann med dem. Idag är staden fri från blågula lappar. Det tog inte lång tid; människor har verkligen varit ambitiösa. Det är bara små flikar kvar på var och varannan lyktstolpe.

Däremot tronar de rödvitsvarta märkena överallt. Det ger mig en känsla av lugn. Ordningen är återställd. Det var precis så enkelt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rädsla, NSF, rasism, homofobi, klistermärken, skadegörelse, hot, civilkurage