David Eberhard är ”specialist i psykiatri”, men det gör honom inte till expert på transsexualism. Jag måste bara få säga det, eftersom han uttalar sig som någon slags expert på Newsmill.
Eberhard har vissa poänger: jag uppskattar att han lyfter fram att det faktum att könskorrigeringar framförallt handlar om att förbättra den psykiska hälsan och minska självmordsrisken (även om han ifrågasätter dess effektivitet). Men samtidigt hävdar han att sterilisering måste vara en del av ett ”könsbyte”, för annars är det inget ”könsbyte”. Argumentet?
”En man som önskar bli kvinna kommer emellertid per automatik att bli steriliserad eftersom det inte lär vara särskilt kvinnligt att ha testiklar hängande framför sin nygjorda vagina. I det fallet finns alltså knappast möjligheten att genomgå behandling utan sterilisering.
Diskussionen gäller då kvinnor som blir män. Principiellt kan ju en kvinna få en artificiell penis och samtidigt ha kvar både livmoder, äggledare och äggstockar. Frågan är om man då har gjort ett könsbyte eller bara opererat dit en penis.
Jag har inga synpunkter på att man gör så, under förutsättning att det skulle minska lidande och risk för självmord i denna utsatta grupp. Vad man däremot ska ha klart för sig är att det i så fall ju inte är frågan om ett könsbyte utan ett könstillägg. Man har alltså två kön. Om man är transsexuell vill man dock inte vara både kvinna och man. Vill man det är man ju per definition inte transsexuell.”
Här gör Eberhard två av de absolut vanligaste tankevurporna runt transvård – tankevurpor som jag ser flera gånger om dagen:
- Han utgår ifrån att ”könsbyte” är en synonym till ”operation av könsorganen”. På sätt och vis stämmer det eftersom lagen och vården är uppbyggd på ett sådant sätt att man förväntas passa in i en viss mall och ha vissa behov, för att alls komma ifråga för en könsutredning. Problemet är – bland annat – att att han förutsätter att ändring av juridiskt kön och rekonstruktion av vagina/penis är samma sak. Faktum är att könstillhörighetslagen inte kräver att jag ska vilja skapa en penis för att räknas som man, och den kräver inte heller uttryckligen att jag ska vilja göra mig av med min livmoder – däremot kräver lagen att jag ska sakna fortplantningsförmåga.
- Han utgår ifrån att en människas ”riktiga” kön är något som ligger i biologin, antagligen syftar han på kromosomerna. Han utgår också från att en önskan att operera bort livmoder och äggstockar är en förutsättning för att vara en man, och därmed är de som inte vill kastreras inte heller transsexuella.
Jag har redan bloggat om olika anledningar individer kan ha för att genomgå eller avstå från kirurgi, men detta handlar uppenbarligen inte om människors rätt att själva besluta vad de behöver. Eller?
Jag citerar Standards of Care (pdf), de riktlinjer som ställts upp av WPATH (World Professional Association for Transgender Health) för att säkra kvaliteten i transvården:
”While many transsexual, transgender, and gender nonconforming individuals find comfort with their gender identity, role, and expression without surgery, for many others surgery is essential and medically necessary to alleviate their gender dysphoria” (s. 54, min fetstil)
Enligt WPATH finns det alltså inget som säger att man måste vilja genomgå någon operation för att vara transsexuell. Det finns inte heller någon formulering i diagnosmanualerna ICD-10, DSM-IV eller DSM-5 som kräver att man ska vara beredd att genomgå någon form av kastrering eller sterilisering för att få diagnosen Transsexualism/ Gender Identity Disorder/ Gender Dysphoria (även om diagnoskriterierna nämner kirurgiönskan och aversion mot de medfödda könsorganen som vanliga – men inte obligatoriska – symtom).
Så varför hänger jag upp mig på detta? David Eberhard säger ju inte att man borde förbjuda folk att ”vara man och kvinna samtidigt”. Inte heller säger han att man borde tvinga folk att opereras – så är definitioner hit och dit verkligen något att tjafsa om?
Ja.
Som transvården är uppbyggd idag i Sverige är det i stort sett omöjligt att få vård om man inte räknas som transsexuell. Att t.ex. få diagnosen ”Könsidentitetsstörning UNS” (UNS=utan närmare specifikation) kan innebära att man blir utan den behandling man behöver (t.ex. hormoner, kirurgi för att platta till bröstkorgen, eller epilering). Det betyder inte att ens behov nödvändigtvis är mindre skriande än behoven hos de som fått diagnosen Transsexualism. Det betyder ofta bara att man inte lever upp till utredarens bild av hur en ”riktig” transsexuell är – och därmed inte får tillgång till behandling.
I Socialstyrelsens utredning/lagförslag från ifjol försöker man komma ifrån fixeringen vid diagnosen, men traditionellt sett i Sverige har Transsexualism varit den enda diagnos som gett möjlighet till behandling. Det är inte oproblematiskt och riskfritt att hänga upp definitionen av transsexualism på frågan om individens vilja att bli kastrerad, även om man tycker det är okej att också ge vård till de som inte passar in i den mallen.
För övrigt är det fascinerande att begreppen ”könsbyte” och ”könskorrigering” och tillochmed ”ändrad juridisk könstillhörighet” så ofta tolkas som att det enbart handlar om ”operation av könsorganen”. Fixeringen vid att definiera andra utifrån sina egna uppfattningar om deras könsorgan är inte unikt för David Eberhard, även om jag önskar att en psykiater hade vett nog att undvika den klassiska fallgropen.
En sak till: Nej, jag är inte heller expert – men jag utger mig inte för att vara det heller. När en ”specialist i psykiatri” uttalar sig om transsexualism är det lätt att tro att han vet vad han pratar om. Risken finns att folk går på det och tar det för en objektiv sanning, istället för vad det är: åsikter – och en fixering vid könsorgan.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsidentitet, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, tvångssterilisering, könstillhörighetslagen, vård, lagar
