Jag skulle skriva ett positivt inlägg om Transgender Day of Rememberance. Jag skulle berätta om alla positiva saker som hänt under det senaste året. Så jag försöker:
- Det går numera att bli diskriminerad som transperson, officiellt. Man kan med andra ord anmäla diskriminering. Det gick inte förut, med undantaget transsexuella. Att diskriminera en transsexuell sorterar under könsdiskriminering; sedan nyår är ”könsöverskridande identitet eller uttryck” en ny diskrimineringsgrund som fångar upp de transpersoner som inte är transsexuella.
- Transvestism och könsidentitetsstörning i barndomen, samt ett par olika sexuella fetischer är inte längre psykiska störningar, enligt Socialstyrelsen. Ändringen beslutades förra hästen, och infördes vid årsskiftet. Enligt FNs diagnosmanual ICD-10 är de fortfarande ”störningar”, däremot.
- Det är mindre än ett år kvar med Göran Hägglund som socialminister och Maria Larsson som folkhälsominister. Att det sitter två kristdemokrater och ska bestämma ifall lagen om ändrad könstillhörighet ska klubbas igenom som den är eller inte låter som ett dåligt skämt men är fullkomligt sant. De har haft två år på sig att bestämma sig, men inget har hänt. Förhoppningsvis sitter de inte kvar efter valet nästa höst.
Det går framåt, om än långsamt. Ett av skälen till att det går långsamt är, som jag ser det, att det läggs ner alldeles för mycket tid på att diskutera samma sak hela tiden. Medan människor lider och dör sitter vi privilegerade och tjafsar i forum på nätet om transsexuella bör räknas in i begreppen transpersoner och HBT.
Minst en gång var tredje dag mördas en människa någonstans i världen för att hen korsat en könsgräns och blivit avrättad av gränsvakterna. De bryr sig inte om du har papperna i ordning, om ditt personnummer har en udda eller jämn näst sista siffra. De bryr sig inte om du är cisperson eller transperson, om du är transsexuell eller transvestit eller något annat, om du är hetero, homo eller bi, om du är man eller kvinna eller både och eller ingetdera eller… du fattar.
Du kan vara född med snippa och ha levt som kvinna hela ditt liv, känna dig som kvinna och ha alla papper i ordning och ändå åka fast i gränskontrollen, för att din överläpp var fjunig och din röst grov och dina axlar breda. Du kan vara född med snopp och ha ett manligt personnummer och inte ha burit kjol sedan dagis och ändå sållas ut för att du råkar fnittra högt, för att du använder kajal eller för att du håller i din frus handväska medan du ledsagar en blind manlig kompis till toaletten.
Genuspolisen kan inte skilja en kvinna som föddes med pojkkropp från en transvestit från en drag queen från en fjollig bög från en heterosexuell cisperson. De frågar inte efter pass innan de skjuter. De skjuter för att de tror sig se dig gå över gränsen – oavsett om du gör det eller inte.
***
Imorgon lördag 21/11 är det transtemadag i Stockholm. Jag är inte där, men jag rekommenderar det ändå. Det kommer att hållas en manifestation också. Temadagen börjar 10:00 på RFSL på Sveavägen 59; manifestationen är 18:30 på Odenplan.
***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transgender day of rememberance, transfobi, transpersoner, transsexualism, transvestism, HBTQ, kön, genus, könsroller, könsnormer, heteronormen, normer, homofobi, sexism, mansroller, kvinnoroller, könsidentitet, könsuttryck, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, fördomar, hatbrott, våld, brott, mord, cispersoner, genuspoliser
Jag har spammat twitter med hashtagen #sheslove. Det var så det började, för några timmar sedan. Jag ville säga att jag älskar henne, men det blev ”She is love”. Hon är kärlek.
Mer än så vill jag inte berätta. Men kärlek, det är det jag känner. Jag har känt hennes kärlek; jag känner kärlek till henne. Och något säger mig att hon behöver mycket av den varan nu. Jag kan inte nå henne, men jag hoppas att hon får se det en dag.
Ni som vet vad jag pratar om, och som twittrar själva, kan ju haka på om ni vill. För mig råkade det bli på engelska, men svenska går såklart precis lika bra. Tagga tweeten med #sheslove, så dyker den upp i flödet. Inte #sheislove, för det var redan taget, men #sheslove.
She is love. And love is all we need.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, twitter, relationer, vänskap, förtvivlan, ångest, sjukdom, hälsa, sheslove, stöd, tröst, vänner
Klockan är över midnatt. Det betyder att det är Transgender Day of Rememberance; den 20 November varje år hålls det minnesstunder världen över för att hedra offer för transfobi.
Hemsidan listar 120 dödsfall under året som gått. Det sista namnet på listan kom till för mindre än en vecka sedan, i Puerto Rico. Jorge Steven Lopez Mercado var nitton år när han* blev mördad. Kroppen hittades vid en öde väg med huvudet, armarna och benen avskurna. Han hade brännskador och sticksår.
En tjugosexårig kille, Juan Antonio Martínez Matos, är gripen och har redan erkänt att han högg Jorge, efter att han upptäckt att det var en kille han raggat upp, men han hävdar att det var i självförsvar och åberopar dessutom det ökända ”gay panic defense”: Han trodde att han hade plockat upp en kvinnlig prostituerad, och det visade sig vara en person med manliga könsorgan – alltså reagerade han instinktivt, som om han inte kunde hjälpa det. Ett patetiskt försvar, och det blir knappast bättre av att den lokala polischefen som håller i utredningen uttalade sig om Jorge med orden: ”En såndär, som gör sånt och går ut så, vet mycket väl vad som kan hända honom”.
Brännskador, sticksår, avhugget huvud och avhuggna armar och ben. En polis som säger att han visste vad han hade att vänta sig. Aldrig förut har mord prövats som hatbrott i Puerto Rico, men jag hoppas att det gör det den här gången. Ett namn i listan bland 119 andra. Var tredje dag mördas en transperson, enligt en undersökning som presenterades i somras. Då har de ändå tagit till rejält i underkant, eftersom det förmodligen finns ett enormt mörkertal. Och då har de också bara räknat de som blivit mördade.
Hur många transpersoner tar sitt liv? Hur många blir avrättade? Hur många dör för att de inte får vård, eller för att de inte får rätt vård – vare sig det är en könskorrigering eller något annat de behöver? Hur många blir mördade av sina familjemedlemmar? Hur många begår självmord efter åratal av mobbing och trakasserier? Hur många fastnar i relationer med människor som utnyttjar dem? Hur många upptäcker att den enda tröst de har är alkohol eller andra droger, och hur många tvingas inse att det enda sätt de kan försörja sig på är genom att sälja sex? Hur många skräms till tystnad? Hur många försöker att hålla det tillbaka, och spela någon annan än den de egentligen är? Hur många låter skammen äta upp dem inifrån?
Jag gissar att de inte går att räkna i tusental, utan snarare är det miljoner människor som lever i rädsla. Jag själv har turen att inte vara en av dem. Hur många dör, och hur många är levande döda?
*) Alla källor jag hittar beskriver Jorge som en homosexuell kille, så jag väljer att använda de orden.
Uppdatering: Jag läste siffrorna slarvigt. Devin rättade mig. Tack! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Transgender Day of Rememberance, transfobi, cissexism, cisnormativitet, heteronormen, transpersoner, kön, genus, gay panic, mord, brott, USA, Puerto Rico, hatbrott, våld, död, självmord, psykisk ohälsa, vård, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, homofobi, läggning, sexism, genus, fördomar, normer, bilder
Oj, just ja. Det hade kommit ett brev idag, men jag hann inte öppna det innan jag sprang till terapin. En logga på kuvertet som skvallrade om en framtid: Rekonstruktionscentrum i Östergötland. Landstinget Gävleborg får det sällan att pirra med sina utskick, men brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala brukar ge mig ett litet rus varje gång. Den här gången försökte jag att inte gå händelserna i förväg.
”Det är ingen kallelse. Det är en remissbekräftelse” intalade jag mig, och mycket riktigt. Drygt fem veckor efter besöket hos utredaren får jag veta att jag kommer att kallas till kirurgen i Linköping inom två månader. Inte för operation alltså, utan för konsultation. Diskutera vad som är möjligt, vad jag behöver, vad jag vill. Övre och undre operationer: Bröstkorg, kuk och livmoder, äggstockar och äggledare.
Jag är rädd, det ska jag erkänna. Men vad jag är rädd för vet jag inte. Kanske är jag rädd för att ha väldigt ont; kanske för att känna frustrationen av att vara drogad och orörlig när jag vaknar. Kanske för att åka på någon otäck infektion eller få komplikationer, och kanske litegrann för den där mikroskopiska risken för det man hör talas om ibland: Att narkosen inte tar, att man känner allt utan att kunna meddela sig med omvärlden. Det jag borde vara rädd för är att resultatet inte blir som jag hade velat, jag vet, men rädslan är inte rationell. Jag är inte rädd en sekund att jag kommer att ångra min könskorrigering som sådan, men det är klart att det finns en risk att man väljer en operationsmetod som kanske inte fungerar så bra. Nu är det hög tid att ta itu med den biten.
Hittills har jag alltid blivit så frustrerad över att det inte är min tur. Jag har tittat på blodiga operationsbilder som borde kunna avskräcka vem som helst, men orsaken till att det knyter sig i magen är inte äckel, utan avundsjuka. Jag vill också. Att jag sedan är ett fjompigt mantimmer ska inte få hindra mig.
Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, kirurgi, operationer, bilder, oro, komplikationer, avundsjuka, ångest, väntan, längtan, kön, könsidentitet, nervositet, könsorgan, bröst, kuk, livmoder, äggstockar, äggledare
Idag kom jag ut inför min terapeut: Jag erkände att jag är en person med könsorgan. Hon lyssnade, men jag tror inte riktigt att hon förstod hur stort det var för mig.
För första gången sedan jag flyttade hit för snart två år sedan har jag tillåtit mig själv att börja prata om min könskorrigering, min könsidentitet och liknande, på ett mer personligt plan. Förut har vi pratat om vad som händer, rent tekniskt: Jag väntar på en remiss dit, jag vill vara säker på att jag inte har epilepsi innan jag börjar med hormoner, jag funderar över hur testosteron och centralstimulantia fungerar ihop.
Känslorna och tankarna har jag däremot hållit tyst om när jag sitter hos terapeuten, hos psykologen och hos psykiatern. De har sipprat fram när jag har träffat min utredare och den psykolog som är knuten till utredningen, såklart, men det är en helt annan sak: En helt annan mottagning i en helt annan stad, där de har en helt annan kompetens. Jag har varit rädd för att bli missförstådd, för att bli misstrodd, för att upptäcka deras okunskap och deras fördomar. Sånt besvärar mig, hur subtilt och oskyldigt det än är, så jag har varit tyst. Tills idag.
Hon frågade om jag märkt av några kroppsliga och mentala förändringar sedan jag började med testosteron, och jag började med det vanliga: Kroppshår, skäggväxt, finnar, fet hud, sömnproblem, målbrottet… Och så till slut bestämde jag mig för att berätta allt. Jag sa att jag hade haft stånd i två månader, och att det för mig som varit asexuell var en oerhört absurd upplevelse. Sedan gick jag över till att prata om stämbanden och målbrottet, men ändå.
Jag har idag erkänt att jag är en människa med könsorgan – inför min terapeut. Jag tror inte ens att jag har berättat om min asexualitet förut, utan har hållit det mesta som rör det kroppsliga, det könande, därifrån. Här, på min blogg, och på nätet i övrigt, bland mina vänner IRL och till exempel med mina boendestödjare, pratar jag massor om min transsexualism, men så fort jag kliver in genom dörren på åttonde våningen på sjukhuset så går jag i lås. Att prata om könsskav – när kroppen skaver mot självbilden, och när självbilden skaver mot normen – på psyk har jag fortfarande svårt för.
Det är över tre år sedan den första journalanteckningen om min transsexualism gjordes i mitt förra landsting, och över två år sedan jag träffade en läkare i det här landstinget för att be om en remiss till utredningen. Jag har gått i utredning i ett och ett halvt år, lever så öppet som det överhuvudtaget är möjligt, har varit med i tv och blivit intervjuad av tidningar, går på testosteron sedan snart fem månader, bloggar hämningslöst om de mest intima delarna av mitt liv på ett sånt sätt att jag misstänker att folk som läser ibland skäms för min skull, mår rätt okej och känner inte att min könsidentitet är ifrågasatt från alla håll och kanter – och ändå känns det som om jag tagit ett gigantiskt steg idag.
Jag har erkänt att jag har könsorgan. Nästa steg är antagligen att våga erkänna att jag har könsorgan som andra skulle beteckna som kvinnliga. Vi får se hur det går.
Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, kön, könskorrigering, psykiatri, psykologi, tabu, ångest, komplex, penisavund, könsorgan, kukar, fittor, stånd, testosteron, puberteten, målbrottet, asexualitet, stämband, öppenhet, komma ut, garderoben, vård, tystnad, skuld, skam, rädsla
Psykiskt sjuk, bög, kastrerad och politiskt korrekt – den manliga feministens privilegier
Det händer att jag passerar som psykiskt frisk och det händer att jag passerar som psykiskt sjuk. Det händer att jag passerar som neurotyp och det händer att jag passerar som autist. Det händer att jag passerar som vit, och det händer att jag passerar som svart. Det händer att jag passerar som svensk, och det händer att jag passerar som invandrare. Det händer att jag passerar som kvinna, och det händer att jag passerar som man. Det händer att jag passerar som cisperson och det händer att jag passerar som transperson. Det händer att jag passerar som male-to-female, och det händer att jag passerar som female-to-male. Det händer att jag passerar som bög, men det är väldigt sällan det blir uppenbart att en person utgår ifrån att jag måste vara en heterosexuell man.
Jag har vant mig vid att aldrig vara helt säker på hur jag uppfattas. Förr tyckte jag att det var jobbigt att aldrig ha kontroll; att inte veta hur folk sorterade mig utifrån någonting jag sa eller så. Idag försöker jag att se det komiska i det. Framförallt försöker jag att njuta av den bekräftelse jag får.
”Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv”
Som transkille med ett enormt penisavund blir jag lycklig av att höra sånt. Det är den typen av bekräftelser som jag älskar; när människor som vill förolämpa mig gör egentligen raka motsatsen.
På sistone har jag däremot börjat få kommentarer som jag är osäker på hur jag ska tolka. Det har hänt att nätollarna har kommit med gliringar som jag antar är tänkta att de ska få homofoben inom mig att vakna – alternativt att de insinuerar att jag är homofob. De pratar om att ”en vacker dag får även du en talibankuk uppkörd i röven och en kniv imot strupen” och för ett tag sedan när jag gav exempel på hur man använder forskningsresultat för homofoba syften vände sig ollaren till en av de andra och skrev: ”Om du är känslig för otäcka glidningar, vad tycker du då om IB’s absurda parallell med homosexualitet som sjukdom?”.
Nu råkar jag vara väldigt immun mot såna anspelningar. Jag går inte omkring och är livrädd för att bli våldtagen av män, och jag är inte det minsta rädd för att bli anklagad för att vara homofob. Detta är den icke-heterosexuellas privilegium. Jag går inte heller omkring och tar illa upp så fort någon kallar mig ”sjuk”, ”störd”, ”idiot”, ”nolla”, ”pucko”, ”psykiskt sjuk”, ”galen” och så vidare. Det är den galnas privilegium att slippa vara tvungen att bevisa sin psykiska friskdom och manifestera den hela tiden. Jag har inget behov av att manifestera någon slags pseudoheterosexualitet eller psykisk friskdom, och det tar liksom udden av 99% av påhoppen.
Jag tänker på detta när jag läser Gustav Almestads fantastiska svar till Per Ström. Ökända antifeministen Ströms utspel handlade om att om man tillsätter en kvinna på en post tre gånger på raken så är det mansdiskriminering, men om man tillsätter en man tre gånger så är det bara för att de är kompetenta, och Gustav ger svar på tal. Tyvärr vet jag att om en kvinna hade skrivit samma text som Gustav så hade hon blivit avfärdad som manshatare, som en del av den statsfeministiska konspirationen och som ett bevis i sig på att kvinnor håller varandra om ryggen och tar över världen. Manliga feminister är ett större hot mot antifeminismen än vad kvinnliga feminister är – helt enkelt för att det inte går att avfärda män på samma sätt.
Sedan jag började skriva under med Immanuel Brändemo och inte bara trollhare händer det extremt sällan att jag anklagas för att vara manshatare; det händer bara när det är såna ollare som inte läser inlägget ens, utan bara kräker ur sig något. Ett av de manliga privilegierna är verkligen att kunna diskutera genusfrågor och jämställdhet utan att hela tiden få ”manshatare” slängt i ansiktet. Å andra sidan får man höra att man är psykiskt sjuk, bög, kastrerad och politiskt korrekt – men det stämmer ju åtminstone på mig.
Jag gråter krokodiltårar över att Sarah Palin är utsatt för sexism. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, kvinnlighet, kön, genus, könsroller, feminism, antifeminism, sexism, jämställdhet, mansförtryck, normer, fördomar, HBTQ, homofobi, heteronormen, psykisk sjukdom, psykisk hälsa, psykradikalism, heterosexualitet, Per Ström, Gustav Almestad, media, påhopp, bloggosfären
I Sverige skiljer man människor innan man överför deras registrerade partnerskap till ett äktenskap, skriver QX. I Texas tar de däremot jämlikhet på allvar: Äktenskap är förbjudna, för alla.
För fyra år sedan infördes ett förbud mot samkönade äktenskap – verkade det som. I själva verket förbjöd de alla äktenskap. Enligt advokaten och demokraten Barbara Radnofsky finns det en formulering i lagen från 2005 som faktiskt förklarar alla äktenskap olagliga i delstaten:
”This state or a political subdivision of this state may not create or recognize any legal status identical or similar to marriage.”
Kanske är det bara ett utspel som faktiskt går att komma runt utan att ändra i lagen – fast mest känns det som om det täpper till truten på de som ylar om att samkönade äktenskap är ett hot mot olikkönade äktenskap. Det visade sig snarare vara tvärtom.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsneutrala äktenskap, äktenskap, USA, Texas, politik, lagar, homofobi, heteronormen, kärlek, relationer, media, HBTQ
Jag antar att det var igår som jag märkte det för första gången: Min sexualitet och mitt språk har förändrats sedan jag började med testosteron. Det är snart ett år sedan jag skrev ”God kuk!” till Dennis, och sedan dess har jag varit noggrann med att kolla att det blir rätt ord: jul, kul eller kuk. Igår var jag nära att skicka ett sms där det stod rumpa istället för stora. Jag skriver alltså rumpa oftare än stora, enligt T9, och det måste vara något relativt nytt. Såhär rumpfixerad har jag inte varit förut.
Det är mycket som har förändrats. När jag började med testosteron för snart fem månader sedan fanns det vissa saker som jag oroade mig för: Att min ADHD skulle förvärras, att jag skulle bli sexuell och inte trivas med det, och att jag skulle bli heterosexuell och inte trivas med det heller.
Jag hade en internaliserad heterofobi som var pinsam, men som jag försökte att hantera ändå. Min bild av hur det är att vara heterosexuell är förmodligen ganska störd, eftersom jag är osäker på hur frigjord en heterosexuell man ”får” vara. I heteroland gäller lite andra spelregler än i HBT-världen, har jag förstått, och min bild har varit ganska dyster. Att vara bisexuell har jag inga problem med, men att inse att jag är heterosexuell och därmed känna mig utesluten ur HBT-sammanhang och ändå inte helt välkommen i heteronormen – det var min stora mardröm.
Även om de flesta inte byter läggning när de börjar med hormoner, så finns det de som gör det. En del svänger från att bara gilla killar till att bara gilla tjejer eller tvärtom; andra glider längs med skalan. Det sistnämnda har jag gjort, tror jag. Jag är inte längre 95% bög, utan ungefär 80% – fast egentligen är det svårt att uttrycka det på det viset. Androgynofil, brukar jag kalla mig själv: Jag attraheras av androgynitet och androgyna personer. Det stämmer fortfarande, men jag räknar numera in fler personer.
Innan testosteron föll jag framförallt för personer ur följande kategorier:
- Kukfödda män med ”androgyn” stil: typ Ola Salo och Jude Law.
- Kukfödda män med mjuk, ”feminin” framtoning oavsett utseende: typ Robin Williams, Peter LeMarc, Mark Levengood och Jonas Gardell.
- Transkillar, bortsett från de som hade en alltför ”maskulin” stil: Flanellskjortor och keps, till exempel, och svällande muskler och tatueringar. ”Mannen med fittan” Buck Angel är till exempel inte riktigt min smak, även om jag tycker att han har en härlig inställning till sin kropp som jag beundrar.
- Intergenders, ospecificerade transpersoner etc. som ligger nära ”mitten” av könsskalan utseendemässigt och har ett queert förhållningssätt.
- Någon enstaka gång ibland fittfödda kvinnor med en mycket androgyn (dock inte butch) stil: Typ Melina Kanakeredes och Malena Ernman, och förmodligen lika sällan en kukfödd man med uppenbart ”maskulin” stil.
Det hände att jag definierade min läggning som ”jag attraheras av personer av alla kön, utom av fittbärande kvinnliga kvinnor i en typiskt kvinnlig könsroll”. I själva verket var det inte riktigt så enkelt. Jag föll framförallt för personer med en ”androgyn maskulinitet” och framförallt för personer med kuk, och allra hårdast föll jag för de som hade båda två.
Idag har jag börjat inse att jag kan lägga till en kategori:
- Personer med ett kvinnligt könsuttryck, men med androgyna och/eller maskulina drag.
Där ingår till exempel en del kukfödda transpersoner med relativt feminina könsuttryck och kroppar, tjejer med strapons, tjejer med kuk och killar i kjol, peruk och smink. Däremot är tjejer med en tydligt kvinnlig könsidentitet, ett tydligt kvinnligt könsuttryck och fitta fortfarande otänkbara, och därmed även till exempel transsexuella tjejer som strävar efter att smälta in som kvinnor, göra könskorrigerande operation och inte känner sig bekväma med att ses som queera eller som trans. Jag är inte intresserad av kvinnlighet, utan av androgynitet.
Nu är allt detta i mitt huvud, alltså. Allt är teori, inget är praktik. Jag kommer på mig själv med att sjunga ”I wish I was a virgin, a virgin like you… I wish I was as simple as you seem” och inse att jag på sätt och vis är en oskuld, men ändå väldigt komplicerad. Nu har jag i alla fall släppt min heterofobi, eftersom jag insett att heterosexuella inte alltid är så utsatta som jag intalat mig att de är. Än så länge har jag inte blivit hetero, men bög, homosexuell och bisexuell käns inte längre som att de passar. Androgynofil, transofil och queersexuell – det är väl snarare det jag är, om jag nu ska sätta etiketter.
På sätt och vis har min läggning förändrats, men på sätt och vis inte. Jag är fortfarande androgynofil, men i takt med att jag blir tryggare i min mansroll vågar jag tänka mig kvinnliga personer utan att halka in på självömkan över att jag riskerar att få min kropp bedömd och sorterad som ändå kvinnligare än deras. Jag är precis lika fjollig som förut, men min självkänsla är starkare och jag är tryggare i min manlighet och har tappat en stor del av min rädsla för tjejbaciller. En biverkning som testosteronet haft är nämligen att den så gott som helt har botat min heterofobi.
Läs även andra bloggares åsikter om heterofobi, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, läggning, fördomar, homonormen, heteronormen, HBTQ, kön, genus, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, vård, hormoner, testosteron, puberteten, läggning, sex, sexualitet, könsuttryck, transpersoner, könsroller, kärlek, androgynofili, kvinnlighet, manlighet, oskuld, självbild, självkänsla, kroppar, heterofobi, Ola Salo, Jude Law, Buck Angel, Robin Williams, Mark Levengood, Jonas Gardell, Peter LeMarc, Melina Kanakaredes, Malena Ernman
Tackolov kan man inte bota fjollighet med testosteron – det är jag ett levande bevis för
Jag läste nyss en artikel om att lesbiska är bättre mödrar än heterosexuella kvinnor, och genast utbröt en diskussion i kommentarsfältet där folk ventilerar alla sina tröttsamma fördomar om hur lesbiska är. Såklart. Någon drar upp att alla (eller i alla fall hälften) av alla flator är butchar, och får svaret:
”det fenomen du beskriver har med mängden könshormon att göra.. jonas gardell t.ex har säkerligen en för hög halt östrogen i kroppen det är därför han beter sig en en skolflicka, medans dom manhaftiga lesbiska har en för hög dos testosteron i sina kroppar.. detta är på inget sätt fakta utan bara mina egna antaganden! men jag tror att dom stämmer ganska bra”
Jag har gått på testosteron i snart fem månader, och jag skrattar rått åt tanken på att det skulle finnas ett samband. De senaste månaderna har jag fått en del frågor om hormoner, och jag har funderat ännu mer över det själv. Hur har jag förändrats mentalt efter att mina testosteronvärden skjutit i höjden? Tja, jag har blivit korkad, uppvarvad och så vidare, men hur är det med… liksom… mansrollen? När jag hade en överdos av testosteron i kroppen, var jag mindre fjollig då än när jag hade ett underskott?
Den som känner mig kan intyga att så inte är fallet. Jag har alltså gått från att ha ”låga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk kvinna” till att efter tre månader ha ”höga, om än normala halter testosteron för att vara biologisk man” – och det sistnämnda blodprovet togs alltså en kvart innan spruta nummer två pumpade in fyra milliliter till i min sätesmuskel. Hade någon tagit mitt testosteronvärde för en månad sedan hade det antagligen varit onormalt högt, och min hormonläkare säger att jag antagligen är extra känslig för testosteron.
Jag älskar de flesta sätt min kropp har förändrats på, och jag känner mig mer och mer trygg i mig själv och i min mansroll ju längre jag kommer i min könskorrigering. Så jag badar i manliga könshormoner, men inte har jag slutat gilla rosa, flirta med killar, vifta med mina ”brutna handleder”, fnittra och lyssna på fjollmusik för det. Nu har jag visserligen bara varit i puberteten i tjugo veckor – inte ens fem månader – men jag tycker att om fjollighet hade med hormonvärden att göra skulle jag ha tappat det vid det här laget. Inte ens min stora skräck – att bli helt heterosexuell och sluta gilla män och bara gilla kvinnor och därmed tvingas ut i heteroland – har besannats. Tackolov kan man inte bota fjollighet och bögighet med testosteron – det är jag ett levande bevis för.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om testosteron, hormoner, vård, könskorrigering, transsexualism, manlighet, kvinnlighet, östrogen, fjollor, butchar, könsroller, kön, genus, könsidentitet, hormoner, biologi, sprutor, blodprov, män, kvinnor, Jonas Gardell, föräldrar, barn, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, sexualitet
Jag drömde att jag var i en stad och gick runt för att fotografera, men jag hade glömt kameran hemma. Då såg jag något som verkade vara ett mord. En kille i rullstol verkade hota två gående personer högt uppe på ett tak, för att så helt enkelt köra in i dem och knuffa dem över kanten. Det hela visade sig sedan vara arrangerat och de landade mjukt i en stor uppblåst luftmadrass; en sådan där som brandmän brukar ha när folk ska hoppa från hus. Det råkade nämligen vara deras bröllopsdag, och de hade båda som sexuell fetisch att bli låtsasmördade av personer i rullstol. Självklart stod det en mobb av människor nedanför med plakat som skrek ut hur otroligt onaturliga och perversa de var. Alla attackerade paret, men märkligt nog var det ingen som brydde sig om ”mördaren”.
Jag skakade på huvudet och gick hem för att leta efter min kamera. Det var lättare sagt än gjort, för jag mindes inte riktigt vart jag bodde. Vi hade precis flyttat in i en affärslokal, och jag måste ta mig genom ett köpcenter fullt med folk för att komma fram. Jag råkade gå fel, och hamnade hos en granne, som bad mig ta med mjöl till mina föräldrar, för det visste han att de behövde. Så jag grävde med händerna i mjölsäcken och bar sedan runt med en hög vitt mjöl i mina kupade händer, genom hela köpcentret igen. Det var fullt med folk, alla knuffades och dessutom hade alla jättefina indiska saris som absolut inte skulle fläckas med mjöl.
Till slut blev jag tvungen att välja mellan att ta mig fram och att fortsätta bära på mjölet, för jag insåg att det inte gick att göra båda. Så jag valde att hälla ut mjölet i en papperskorg, och sedan sprang jag hem till min älskade kamera.
Även om jag själv inte har någon fetisch för låtsasmord så borde jag ha haft kameran med mig. För mig är kameror nämligen en symbol för att vara medvetet närvarande och fånga dagen – i bilder. Jag tror därför att drömmen handlar om att jag måste sluta gå runt med min förbannade moral hela tiden, och börja leva istället.
Ingen människa har helt rent mjöl i påsen som möter precis varenda regel och standard som finns vad gäller renlighet och innehåll, och framförallt kan man per definition inte leva upp till hygienkraven om man bär mjölet i händerna. Att ens försöka ställer faktiskt mest till med besvär hos andra. Det är nog dags att släppa det där mjölet snart, innan jag får ont i handlederna.
Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, mindfulness, medveten närvaro, tvångstankar, moral, principer, filosofi, njutning, lust, sex, fetischer, drömtydning, kameror, mjöl, renlighet, funktionshinder, mord, rullstolar, sexualitet, etik
Efter att jag skrytit lite på olika ställen om mitt radioprat igår fick jag positiv feedback från en kompis:
”- OMG! I love your voice
- Åh, tack
- Ja den är lite väl ljus, men mycket bättre än förut. Den mognar nog ganska mycket till.. När jag lyssnade kändes det som; Aha, är det där Immanuel? Liksom att det är mer av dig nu än förut, och att jag kan lyssna och koncentrera mig på vad du säger när jag slipper bli irriterad av den ljusa rösten
Det är ganska exakt så jag själv känner. Även om min första tanke är ”Är det där jag? Vilken ljus röst!”, så är den inte riktigt så absurt ljus som den var för bara några månader sedan.
Jag har gått på testosteron i tjugo veckor idag. Min röst är inte mörk, men inte heller ljus. Den är sträv och raspig och jag får ont i halsen när jag pratar – vilket jag gör mycket. Jag har börjat tycka om ljudet av min egen röst så till den grad att jag inte längre mumlar halvhögt när jag pratar för mig själv, utan verkligen pratar. Jag babblar högt. Mina stämband mår inte helt bra, men en raspig röst är bättre än en ljus och tjejig.
Jag gillar att han sa att min röst har mer av mig nu än förut, för det tycker jag också. Min röst börjar långsamt likna den röst jag hela tiden har haft i huvudet. Den behöver bara sänkas litegrann, och jag behöver jobba på mitt feminina sätt att uttrycka mig – och så vill jag gärna slippa den där känslan av att ha satt en innebandyboll i halsen. Imorgon är det jag som tar reda på vilken foniatriker jag ska till, så att jag kan ringa och målbrottsbröla lite för att skynda på dem.
Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, målbrottet, rösten, könskorrigering, testosteron, hormoner, transsexualism, radio, röst, stämband, vård, heshet
Jag och min stora trut. Varje vecka får jag en ny läxa i KBT; jag ska utföra olika uppgifter för att träna bort min sociala fobi. Idag var jag inte helt nöjd med den uppgift psykologen föreslog. Det känns inte som om det viktigaste är att kunna be om hjälp i en affär, utan att skaffa mig ett socialt liv och att inte låta rädslan påverka vare sig mina relationer eller mina studier. Så jag fick välja läxa själv, och det blev en som var mycket svårare än den hon hade tänkt sig. Visst är jag livrädd, men när jag har väntat i 29 år på att börja leva så har jag inget tålamod med mig själv.
Dagens mest intressanta fras är tyvärr inget citat, så det är osäkert vem det är som kommit på just den formuleringen. Om det är journalisten på TT eller om Mia Brytting själv som sagt det är höljt i dunkel. Hon är alltså chefsmikrobiolog på Smittskyddsinstitutet, och uttalar sig om det faktum att de bekräftade dödsfall som finns i Sverige hittills i den nya influensan enbart varit medelålders män:
”- Det är en ren slump, säger Mia Brytting, chefsmikrobiolog på Smittskyddsinstitutet (SMI) och tillägger att viruset A/H1N1 inte är könsdiskriminerande.”
Jag ser helt plötsligt framför mig hur antifeministerna stoppar undan sina offerkoftor. Ännu ett område där de har motats i grind och inte kan ropa ”mansdiskriminering!”. Virus som sätter sig i halsen bryr sig inte så mycket om kuk eller fitta, eller några andra könsmarkörer.
Däremot tror jag att det finns en poäng i att ensamboende män blir svårare sjuka än andra innan de får vård. Jag vet ju inte hur det är med just de personer som har dött hittills, men nog är det så att män i större utsträckning stannar hemma och tar hand om sig själva – eller får någon annan att ta hand om dem – när de blir sjuka, utan att nödvändigtvis söka vård. Kvinnor har högre sjuknärvaro på jobbet, och passar dessutom upp på eventuella män och barn fast de själva är sjuka, och känner därför av kroppen på ett annat sätt som får varningsklockor att ringa. Tror jag, utan att kunna belägga något.
Detta är min egen högst ovetenskapliga slutsats efter att ha tittat mig omkring litegrann, men framförallt utifrån mig själv. Jag kan sitta och twittra om upphostat slem i veckor och självömka, men inte ringer jag sjukvårdsupplysningen förrän jag har hostat i en månad och börjar undra om jag har några flimmerhår kvar. Det kan vara för att jag är min pappas son – bagarens barn har inget bröd, skomakarens barn har inga skor, och infektionsläkarens barn är matade med berättelser om virus och bakterier som får dem att tro att de är dödssjuka och oövervinnerliga på samma gång – men det kan också vara för att jag helt enkelt är macho.
Citatet återfinns i: SvD, AB, Sydsvenskan, Trelleborgs allehanda, Ystads allehanda, GP, HBL, Västervikstidningen, DN, UNT, Expressen… När jag kommit så långt orkade jag inte länka längre. Den exakta frasen ovan ger 132 träffar på Google. Mer svinis: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om svininfluensa, sjukdom, influensa, vård, död, den nya influensan, kön, könsskillnader, könsroller, manligt, kvinnligt, media, SMI, virus, genus, antifeminister, könsdiskriminering, sexism, jämställdhet
Kukchock på Stadsbiblioteket och gravida män i radio – en sammanfattning av Toleransdagen
Idag har jag ägnat nästan nästan sex timmar åt att tolerera vita, funktionella heterosexuella cispersoner. Dagen började med att jag satt framför datorn i godan ro och hade precis ätit frukost och laddade upp inför Toleransdagen, när Roger ringer och frågar om jag kan vara med i radio klockan elva.
Jag tittar på klockan: Tio.
Jag tittar på busstidtabellen: Tjugo minuter på mig att göra mig i ordning.
Jag hann ändå, och vi diskuterade normer och begreppet ”tolerans”. Roger pratade om män i kjol, och jag om gravida män. Vi är ett bra team, och jag skulle aldrig ha fixat det utan henom. Sedan började själva Toleransdagen, och föreläsningarna varvades med samtal med otroligt intressanta människor. Vi bland annat normala filmkaraktärer, funktionella, svenskar, män, heterosexuella och cispersoner, och jag tolererade Göran Hägglund lite extra mycket.
Jag tolererar tillochmed att människor säger ”men vad är det hon står och säger?!” när de går förbi och hör mig prata om kukar och fittor, men jag antar att toleransen inte var helt ömsesidig. De som var där för att lyssna verkade i alla fall vara mindre kukchockade, men de hade väl en föraning om vad som väntade.
Det jag däremot inte tolererar är att de orden väcker anstöt; att vardagliga ord på könsorgan är så fula att ifall man ska prata om dem i mer seriösa sammanhang så förväntas man använda medicinska termer och säga penis och vagina för att verkligen markera att det här är ett fint sätt att prata om könsorgan på – till skillnad från alla fula sätt.
Nog för att könsorgan sällan är särskilt vackra att se på, enligt mig, men det är knappast det faktum att porr per definition är lyteskomik som orden kuk och fitta är så anstötliga att det inte är okontroversiellt att använda dem. Ingen hävdar att det är anstötligt att säga nagelsvamp istället för Trichophyton, fast det är något som oftast ser riktigt äckligt ut i praktiken. Jag tolererar att människor känner obehag – men jag kan inte tolerera normen.
Här kan du lyssna på programmet vi var med i. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Toleransdagen, radio, föreläsningar, Gävle, Stadsbiblioteket, tolerans, fördomar, normer, HBTQ, genus, kön, jämställdhet, funktionshinder, transsexualism intersexualism, transpersoner, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, Göran Hägglund, könsidentitet, könstillhörighet, lagar, vård, könskorrigerin, könsbyte, kuk, fitta, könsord, ord, svordomar, aktivism, sex, sexualitet
Kukarna och fittorna var det en del som reagerade på, tydligen. Alltså att jag hade mage att stå på biblioteket och säga såna ord, det gjorde några av de som gick förbi upprörda. Det låter bara så konstlat att säga "penis" och "vagina" – de orden finns inte ens i min telefon, till skillnad från "kuk" och "fitta". Jag tycker ändå att det gick bra, fast jag pratade väldigt fort och mycket. Kul var det, hursomhelst. Jag borde föreläsa mer. Kanske tillochmed skaffa mig ett liv IRL.
Sahar sa en massa fantastiska saker om normer, om HBT och funktionshinder. Tyvärr glömde jag allt hon sa, eftersom hon är så himla snygg.
Skägg och kjol passar bra när man föreläser om normbrytare inom film. Thelma och Louise, Priscilla, Brokeback Mountain… Roger är filmnörd och onormal – helt rätt person för uppdraget.
Gravida män och könsnormer har vi precis pratat om i radio. Roger har kjol dagen till ära. Toleransdagen börjar om tjugo minuter, och lite nerver har jag nog allt. Klockan tre är det min tur.
Dagens ord: Androtokofobi – rädslan för gravida män. Vad kallas rädslan för homoäktenskap?
Androtokofobi: Sjuklig rädsla för gravida män. Av andros (man), tokos (graviditet) och phobos (rädsla).
Ordet ”Tokofobi” betyder egentligen inte ”rädsla för gravida” utan ”rädsla för graviditet”. Med andra ord är det framförallt en rädsla för att man SJÄLV ska vara gravid. Det verkar inte finnas något ord som passar när man är rädd för gravida i allmänhet, märkligt nog. Kanske är det för att man inte anses kunna vara rädd för gravida kvinnor – men det är uppenbart att det går att vara livrädd för gravida män. Därför finns numera ordet androtokofobi.
Efter att ha ägnat ett par dagar åt att läsa artiklar och blogginlägg om Thomas Beatie är det min slutsats att beatie-relaterad androtokofobi är en relativt vanlig företeelse på nätet, men att det redan innan Beaties graviditet blev känd fanns i Sverige. I ”Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag” från 2007 visar utredarna prov på en sådan skräck för gravida män att de är beredda att tvångskastrera barn och vuxna vars kroppar inte matchar normen.
Gravida män vållar sån huvudbry att folk inte vet vare sig ut eller in. En av de allra mest uppenbara feltolkningarna måste vara att en man som är gravid också måste vara bög, som i följande bildtext till ett blogginlägg:
”Thomas Beatie poses with his wife Nancy and other gay men.”
Thomas är alltså gift med en kvinna, och jag är inte helt säker på om ”other gay men” syftar på att Nancy också är bög. Thomas är det i alla fall; alla män som är gifta med kvinnor är ju rimligtvis bögar. Nu är den texten inget av de mer elakartade fallen av androtokofobi, utan snarare ett uttryck för förvirring, men det är ur den förvirringen som androtokofobin ofta föds – ursäkta ordvitsen.
***
Om detta kommer jag att föreläsa i eftermiddag, klockan 15 på Stadsbiblioteket i Gävle.
Jag försöker förresten också komma på ett ord som uttrycker sjuklig rädsla för samkönade äktenskap, men min grekiska är inte så bra (Jonas, hjälp?). Jag läste nämligen också om en guvernör i Rhode Island i USA som vill förhindra den överlevande i ett partnerskap från att arrangera begravningen när deras partner dör – med motiveringen att det skulle göra relationen för äktenskapslik. Det var det äckligaste jag hört på länge.
Men Eva och Efva har äntligen gift sig efter sexton år ihop, och tretton år som registrerade partners. Gulligt. Grattis!
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Thomas Beatie, graviditet, män, manlighet, kön, genus, transfobi, homofobi, läggning, gravida män, media, bloggosfären, förvirring, sexism, fördomar, normer, heteronormen, könsneutrala äktenskap, äktenskap, kärlek, lagar, könstillhörihet, kastrering, sterilisering, tvångskastrering, transsexualism, intersexualism, transpersoner, HBTQ, bröllop, Rhode Island, USA, politik, Eva Dahlgren, Efva Attling
Det var såhär jag kände när jag var kanske fjorton eller så: Jag hade svårt att sitta på ett vibrerande bussäte, springa eller ha jeans. Jag hade så lätt för att få stånd, och det skavde och gjorde ont. Kanske var det en av anledningarna till varför jag blev asexuell; det var så obehagligt att jag en gång vek mig dubbel och ramlade på gympalektionen. När jag försökte förstå varför hittade jag bara texter om hur pinsamt det är för kukfödda att få stånd i tid och otid, men inget om fittföddas stånd. Det matade visserligen mitt manliga ego, men jag blev inte mycket klokare.
Nu har jag precis kommit ur en sådan fas igen, efter två månader av vad jag antar är effekterna av för höga testosteronvärden. Min hud är inte riktigt lika fet som den varit, även om jag fortfarande har mycket finnar. Jag kan slappna av, sova, och tänka på annat än kukar som står. Japp, det är sant. Jag har haft erektion praktiskt taget hela tiden i åtta veckor, och först igår la det sig. Tur i oturen att kuken fortfarande bara är några centimeter, så att det inte syns.
Jag tror att jag vet varför: Jag hade höga testosteronvärden redan innan jag tog spruta nummer två, så när jag fick ytterligare fyra milliliter upp i rumpmuskeln måste det ha blivit en rejäl överdos. Jag vet ju att jag är känslig för de flesta mediciner, så att jag reagerar starkt på testosteron är inte helt oväntat. Som min psykiater sa när hon fick höra det: ”Säg någonting du INTE är känslig mot?”. Min kropp reagerar alltid starkt på alla intryck utifrån, vare sig det är mediciner, mat, beröring, ljud eller vadsomhelst. Ibland är det jobbigt, ibland är det fantastiskt. Den här gången hade jag gärna klarat mig utan de extremt höga topparna, men nu när jag kommit ner på jorden igen känns det mycket bättre.
Jag börjar kunna relatera till min kropp. Den är inte bara en köttbitt här och en broskklump där, som är hoppsydda på något märkligt vis. När jag lägger mig i badkaret och låter skummet täcka kroppen känns det skönt, men orsaken till varför det känns bra är inte längre för att det gör det möjligt att låtsas att kroppen inte existerar. Istället är det för att jag känner vattnet mot huden. Jag har bytt ut min strävan efter att upplösas i atomer till att vilja forma om de atomer jag faktiskt har – och jag är på god väg.
Ett överskott av testosteron fick mig att nästan förlora förståndet i två månader, men jag hittade det där ”för-” igen när ståndet slaknade. Nu tror jag att jag är nere på en vanlig nivå, som en genomsnittlig biologisk kille. Jag är ingen steroidstinn he-man längre, och det är tur. Det var ganska tröttsamt i längden.
Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, Nebido, hormonbalans, hälsa, vård, medicin, könskorrigering, transsexualism, erektion, könsorgan, kukar, stånd, sexualitet, asexualitet, sex, kropp, biverkningar, bilder, komplex, nakenhet, könseufori
Hon har beskrivits som ”den första att göra en könskorrigering” och ”den transsexuella dansken” – och jag menar inte Christine Jorgenssen som är den mest kända, utan Lili Elbe. Jag har bloggat om henne förut, i samband med att det blev känt att hennes liv ska bli film. Svenska Daniel Alfredsson har fått Nicole Kidman att tacka ja till huvudrollen, och Gwyneth Paltrow som Lilis fru Gerda i The Danish Girl.
Idag hittar jag en intervju med Kidman i Nöjesbladet, där hon förklarar:
”I nuläget har jag ingen aning om vilken sorts research jag ska göra för att kunna spela man”
Jag kan ju ge henne ett insidertips:
Spela inte man. Spela en kvinna med manlig kropp.
Förmodligen är du för välkänd för att kunna göra som Hilary Swank gjorde inför Boys Don’t Cry: Hon provade på att klä sig som man och röra sig ute för att verkligen få uppleva hur det är att vara transperson, när hon skulle spela Brandon Teena. Synd, för annars är det förmodligen den bästa research du kan göra. Det, och att lyssna mer på transpersoner själva än på någon annan.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Nicole Kidman, Gwyneth Platrow, Lili Elbe, Daniel Alfredsson, transsexualism, könskorrigering, historia, transpersoner, HBTQ, kultur, film, Danmark, kön, genus, könsroller, kändisar, skådespelare, The Danish Girl, Hollywood, män, kvinnor, Boys Don’t Cry, Hilary Swank, könsbyten, drag, research, Einar Wegener, Gerda Wegener
Den dagen jag föddes hade Hans Asperger exakt en månad kvar i livet. Jag föddes den 21 september 1980 i Östersund, och han dog den 21 oktober i Wien. Begreppet ”Aspergers syndrom” myntades året därpå när den brittiska forskaren Lorna Wing uppmärksammade hans arbete, men det var först på 90-talet som det blev mer känt.
Det fanns alltså inga diagnoskriterier eller ens något ord för det när jag föddes, och det skulle ta ytterligare ett kvartssekel innan jag fick veta att det var Asperger jag hade. Jag kallar den tiden för Mina ordlösa år. Jag hade inga ord för vem jag var, och därför kunde jag inte kommunicera ens de mest basala behoven. Jag kunde inte förklara att jag var trött, hungrig, törstig, varm, orolig, glad, rädd, stressad eller lugn. Först när jag fick ett ord kunna jag börja bygga mig ett språk.
För det är ju så: I en värld där det inte får finnas ord som beskriver det som är annorlunda finns det inte heller någon möjlighet att uttrycka att man ÄR annorlunda. Att säga att en diagnos är en stämpel är att göra den till en stämpel, även om det redan har gjorts tusentals gånger förut. Ord blir vad vi gör dem till.
Din diagnos är din egen, att fylla med innehåll och betydelse. Jag använder mina diagnoser som blomkrukor. Hur gör du?
Veckans bloggtema: Språk. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, NPF, ADHD, autism, diagnoser, vård, psykiatri, ord, språk, psykologi, utveckling, kommunikation, barn
RSS - Posts
